Terapi

Har idag ledig dag. Hade absolut ingen lut med nånting egentligen men eftersom jag vet att jag nu borde göra något så gjorde jag det. Hämtade mina nya promenadskor som kan användas året om som jag fyndat billigt på Ellos från matkahuolto och sen så var jag till biblioteket och skulle hämta två böcker jag beställt men kom hem med en hel hög. Jag älskar bibliotek och böcker. Det är som terapi. Jag läser ganska långt allt. Förut så slukade jag deckare men nu så läser jag mycket biografier och annan skönlitteratur och lite inredning och fakta....Ni ser ju på den varierade högen vad som hitta hem. Utdraget är från en bok som heter " fotspår om hiv och om att leva" av Steve Sjöquist; det jag hittills läst så är gripande. Men vi som lever med en sjukdom som inte alltid syns utåt så känner det just sådär..kan ju säja av egen erfarenhet. Nå efter att jag varit i biblioteket så kom jag hem och tog mej en kopp detox-te (Clippers) riktigt gott, bläddrade i mina böcker och bestämde mej sen för att  det härliga väder som det är idag ta en långpromenad med hunden. Så med bra musik i öronen; ett måste och med mina nya skor så bar det iväg ! Och oj vilken dag. Det  var så vackert och idag var det en dag som hösten doftade. Jo hösten kommit tillbaka efter vintern som varade några dagar förra weekenden. När jag nu gick där och filosoferade och kände och upplevde så lyssnade jag då som sagt på musik. Miin musiksmak är även den varierande... som med böckerna. Men en sak som är viktigt i den musik jag lyssnar på så är orden. Jag vill höra en historia, ett livsöde nånting tillsammans med musiken. Visst lyssnar jag på instrumental musik också men mycket sällan. Iallafall så råkade det så att jag har på miin Mp3:a låtar v Kristian Meurman, en fin  människa det som jag läst om honom och följt sedan han deltog i Idols för länge sen. Han har en låt som heter Mennyt som är jättefin. (han har samma diagnos som mej). Hela texten är fin men slutorden: Elän toivoen, että joskus löydän sen,rauhan sisäisen ja elämääni kauneuden" och idag så kändes det faktiskt så. Inte till 100% men nästan. Jag har ro med mej själv och jag vet bättre nu än tidigare vem jag är och vad jag kan. Och trots allt som nu skall förändras så tror jag faktiskt att det gör mitt liv vackrare. Jag hoppas det verkligen iallafall. Nå min promenad fortsatte med bra musik och många "terapi-samtal" med mej själv tack vare det. Det var som en fortsatt Detox från mitt te. Jag rebootade mej själv där i skogen och när jag kom hem så kändes allt så lätt och överkomligt. Vi människor så oroar oss för mycket tror jag. tar ut sorger på förhan och målar direkt fan på väggen istället för att se det fina och positiva som vi har omkring oss. Vi lever i ett överflöd men ändå så suktar vi alltid efter mera. Jag jobbar själv hårt på att komma bort från detta materialistiska ha begär. Mina skor behövde jag dock för jag dock för har inget som håller mej torr om fötterna just nu. Annars så köper jag så lite som möjligt nya saker. Det finns så mycket vackra och hållbara saker på loppisar, Uff etc. ännu mera skulle jagönska att skulle finnas även här på ön men kanske nåndag det också. Nåja idag har det varit en sån här min dag. Jobbat med mej själv och igen fått nya insikter om mej själv.  Som Dag Hammarsskjöld skrev i sin dagbok: Den längsta resan är resan inåt.

I såna här stor-skogar är det lätt att finna själsfrid  ! Så ut i skogen och hitta er själva !

Rutiner.

En ny dag med nya utmaningar eller... egentligen gick ju dagen ganska lika som alla andra dagar. Arbete, butik, matlagning, däremmellan blev det förhör av läxor och prov. Det handlar om rutiner. Rutiner ger trygghet. I våra invanda rutiner så mår vi bra och känner oss trygga och när dom bryts eller förändras så då känner vi oss kanske hotade och osäkra. vi vet inte riktigt längre var vi står. Men att inte våga bryta och förändra sina rutiner så får vi ut allt av våra liv då ? Okej om vi är säkra på vår sak att det vi nu gör är de rätta och det här är det liv jag vill leva då så finns det ju ingen fara i rutiner eller orsaker att bryta dom.  Men rutiner har vi ju tvingats bryta livet igenom, allt fbarndom till vuxen ålder och ännu som åldring så kommer vi till att måsta göra det. Men jag känner iallafall mej nu redo att börja bryta mina invanda rutiner. Känner mej själv så bra att jag vet att när allt bara börjar kännas som rutin och inget händer, inga utmaningar så då blir jag orolig. Nu har jag inte den direkta känslan för den här rutinförändringen så är ändå väl påtänkt. För till sommaren så svänger jag upp och ner på mångas rutiner. Min dotters, men hon är annars där och skall börja sin väg till ett självständigt liv, grundskolan tar slut och vad hon tänker så är ännu lite på hälft men ganska långt klart. Mina föräldras rutiner, jag har varit den dottern som alltid varit nära och funnits till hands. Och på mitt arbete så ändras det också, jobbat där sedan 1998 och byggt upp vissa rutiner som arbetskamraterna känner igen mej i.
Och nu ska jag börja bilda nya rutiner; som sambo, som österbottning, som mamma till en 16-åring påväg ut i världen, som dotter till åldrande föräldrar. Men det bästa är att det skrämmer inte iallafall inte på ett negativt sätt...ännu :)
Det som jag kanske mest funderar på är var jag ska söka jobb, vill jag börja pendla ? söker jag så nära som möjligt ? inom vilken del av vården ?  Så där finns mina frågetecken. det som jag väl nog vet iallafall att jag är i en säker branch och eftersom jag inte har något emot åldringsvård heller så får jag säkert jobb. Kanske inte fast jobb direkt men så vadå ? Kanske jag vill frilansa och hoppa in lite här och var och prova på. Det är ju det att det är den där lönen som behövs. Eller kanske jag plockar tomater en sommar, vem vet....
Men rutiner är till att brytas och ge möjlighet att börja pånytt. Att testa sina gränser och få upp ögonen för nya möjligheter, det tycker iallafall jag.

Som solen spricker igenom molnen så är rutiner till att spricka och hjälpa till att kanske forma något bättre.

Det var dagens filosofier.....

Anpassningsprojekt: att ta farväl.

Jag har bloggat till och från tidigare på olika forum... då har det varit mycket om mej själv, min hälsa och mitt liv. Till en del så blir det här en fortsättning. Som rubriken säger så handlar det om utflyttning. Om förändring. Saken är helt enkelt den att sommaren 2013 ämnar jag lämna Kimitoön bakom mej efter nästan 40 år och börja igen. Det skrämmer lika mycket som jag längtar efter det. Att få se annat och få börja pånytt. Många anser mej säkert galen (hur många har papper på att ni är friska?) med det att jag ger upp en fast tjänst, ett socialt nätverk där jag känner mitt samhälle och människor. Men för mej är det just det som blir för mycket. Att alla tror sej veta allt om alla och inte heller när det gäller vågar prata rakt ut och säja rakt ut till de personer som stör dem. Jag har själv nu gått i terapi i nästan 5 år, ännu längre till och från pga av allt som pågått i mitt liv. Mitt liv kar kantats av många taggar, sår och knivhugg i ryggen. Men mycket bra också men så som vi människor oftast är funttade så ser vi först allt det negativa och det är mera det som vi kommer ihåg. Det som är det värsta är att jag har en tendens till att vara rysligt långsint; minns för bra svek och hårda ord. Med att börja pånytt så hoppas jag verkligen att även kunna lämna det bakom mej och lära mej förlåta.

Dagens rubrik: att ta farväl. Det blir inte lätt men gör jag det inte så är jag rädd för att mista något som jag sökt efter länge.
Kanske någon funderar vart  skall jag ta vägen då ? Jag återvänder till mina Österbottniska slätter. Studerade i Vasa i 4,5 år och dessa år var de år jag mest känt mej lycklig med och fri. Så jag byter havsutsikt i Dalsbruk mot en utsikt över riks åttan.  Och det pga kärleken som återvänt i mitt liv.

så från den övre bilden till den nedre.