Det kom av sej

Ja så är det. Allt kom lite av sej. Vintern som började kom av sej för idag så regnar det och stormar i bästa höstväder igen. Och bloggen kom också lite av sej. Men jag skyller helt nu på tiden som inte funnits. Jag har jobbat och varit på skolning och jobbat, kvällsturer i mängder och sen har orken och tiden inte bara räckt till.
Men idag är jag bortskämd med en hel ledig dag efter ett sexdagars pass som inkluderat ett dubbelt skift. Får nog ta och dra i bromsen för mon kropp orkar inte riktigt med. Har under den senaste månaden i ett antal gånger drabbats av att pulsen går på högvarv och det känns som om hjärtat är i halsgropen. Funderar på att kanske jag borde uppsöka en doktor men vet ni det skrämmer. För tänk om det är något värre....iik. Som sjukskötare så har jag ju sett det mesta och vet att jag borde ta hand om mej själv också men ändå så velar jag. Har i alla fall uppdaterat min telefon så att jag har mina ICE personer märkta.
Idag så var det meningen att inte göra något alls utan bara vila men det är svårt. Men ändå så blev det bara lite bakas och nu väntar jag på S så ska vi åka in till Närpes, måste till biblioteket och kanske butiken. Och så sku det bli pizza i kväll. Så ledigt från matlagaset i alla fall.
Mitt liv är annars nu lugnt, ingenting händer med mej. Är ganska stabil och funderar inte så mycket. Lever kanske så nu att jag fyller mitt liv med år och inte åren med liv. Men jag tror att jag behöver en sån här stabil period nu när det inte händer så mycket, allt får bara vara. N har det bra i stan, S har jobb så han klarar sej och hundarna har sitt dagis att gå till när vi bara jobbar. Men ändå så finns det ett tomrum inom mej som skulle vilja fyllas med något, det känns som någonting saknas. Vad så vet jag inte ännu men jag känns inte hel. Men kanske det hör ihop med det att människan suktar oftast efter något mera och bättre då när hen har det bra. Jag borde vara nöjd med det jag har och egentligen är jag det men den där tomheten stör mej... Men det är väl bara att acceptera att det är jag; starksköra introverta jag som nu äntligen börjar bli medveten om vem jag är. Och det tog mej bara 40 år att hitta hem, hem till mej själv.