Jag skriver mera när jag inte är på topp och den här veckan börjar tydligen så. Kanske för att min lilla flicka ligger ensam sjuk i sin lilla lägenhet och jag tycker att jag borde vara där eller söka henne hem för att få sköta om henne. Men det vill hon inte, hon klarar sej. Imorgon så träffar jag henne i alla fall. Dessutom så verkar jag irritera mej på allt just nu. Mest är jag irriterad på mej själv för att jag irriterar mej på allt. Min kropp talar redan för att jag måste sakta ner och ta det lugnare. Förra veckan så pumpade min puls på över 100 lag per minut i flere dagar. Så det är ett tecken. Och nu denna irritation på allt som jag borde göra men som jag bara inte får någon start på för jag bara inte vill. Jag vill inte vara den lilla hushållerskan som håller allt i ordning och som en fura i alla väder. Jag vill också få vara svag och inte orka med allt och alla krav som vårt normativa samhälle kräver att vi skall klara av och göra. Och jag får ju vara svag men att intala mej själv detta och ge mej den tillåtelsen är inte det enklaste. Den här duktighetsfällan för kvinnor slukar en oh sen brinner man ut. Jag är ju sådär passligt bipolär som Johanna Koljonen sa i sitt sommarprat. Med tillräckliga regelbundna vanor och sömn så ordnar det sej. Så nu står jag och balanserar igen för att hålla allt flytande. Med ett illamående i själen som skall botas så jag fyller det normativa samhällets krav igen. Idag är en sån där dag som jag ser allt mörkt och hör allt i dur. Imorgon är en annan dag. Tonåringar har svårt att hitta sin roll och hur skulle dom veta var dom ska stå när så många av oss vuxna inte heller vet ännu vem vi är och var vi står. hela livet är ett sökande och när vi levt klart så har vi då verkligen levat eller har vi bara sökt något bättre än det vi alltid har haft. Mera så skall vi väl fylla våra år med liv än livet med år. Men lätt är det inte. Det är som kärleken, den söker vi också och springer ofta förbi i sökan på något bättre. Avslutar med en dikt som säger allt.
Dalen
Ingen tog dig i handen och sa:
passa på
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek
Ingen sa:
gå långsamt.
Akta dig att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet
Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket
Detta är tillräckligt
Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så
Det var den.
( Solveig von Schoultz)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar