Jag skulle vilja kunna skriva fina inlägg om sådant som påverkar mej och omvärlden. Om politik och etiskt tänkande, rätt och fel , samhällsaktivism men det verkar bara inte vara min grej. I stället känns det många gånger som jag skriver helt nonsens men det känns också bra. Jag undviker helst att skriva något alls om jag inte på hjärtat som måste få skriva av mej. Jag undviker ganska långt själv att läsa mamma bloggar och vardagsbloggar om vad som man har för kläder på sej och liknande. Det är väl det samma som att läsa bloggar som böcker. Jag är ganska kinkig nuförtiden i mina val av böcker också. Kräver att det skall finnas innehåll och inte bara ett ända dagdrömmeri och bilder av de perfekta livet som dom flesta egentligen inte har. För det perfekta livet som byggs upp i de sociala medierna av oss alla, tål det granskning på plats ? Är allt så tip-top som vi ser på bilderna och statusfälten ? Jo visst undantag finns det vet jag. Men att göra upp en falsk bild av sitt liv på nätet när verkligheten inte alls överstämmer med den är det rätt ? Men för många av oss är det väl lättare att leva i en drömvärld. Jag erkänner mej själv hit. Inte så ofta nuförtiden som tidigare för nu har jag det bra. Trots att mitt hem inte är inrett enligt de senaste trenderna, pengarana är alltid slut. Jag har inte något toppen förhållande till mina "svär-föräldrar", jag ordnar inga tjej-middagar och har tusen olika fritidsintressen, jag är överviktig och hatar träning och diet. Men det bästa av allt att jag faktiskt accepterar mej för den jag är, för det är jag som skall orka med mej och hålla i den bilden av mej som jag gillar. Jag har kommit över det att försöka göra intryck på människor som inte egentligen bryr sej och som jag egentligen inte ens vill ha som vänner. Jag har S. och jag har en dotter som jag är stolt över och som jag anser att jag lyckats bra med trots allt som vi gått igenom. Som en terapeut en gång sa till mej i en av alla mina kriser: Ni; alltså jag och dottern, har på för kort tid gått igenom lite för mycket. Men ändå har vi överlevt.
Dessutom har jag kommit fram till att jag slutändan är en introvert person. Det är ju lite på aktuellt ämne för tillfälle för dem som följt med i medierna.
Dagen slutkläm är väl egentligen det som jag ofta funderat på, varför ger vi ut en bild av oss själva som inte egentligen är en felaktig ? Är vi rädda för oss själva eller är det samhället som vi är rädda för ? Det fördömande samhället som är uppbyggt på normer där alla skall vara lika. Dessa normer som samhället är byggt på så göder oss med fördomar mot det som vi tror inte är accepterat. Så jag anser att vi skall vara glada för det vi har, stolta för vad vi är och stå upp för den vi är. I slutänden är det förhållandet till dej själv som är det längsta i ditt liv. Så än en gång:
Från Torka aldrig tårar utan handskar.
Men i boktoppen i Sverige så har 5:2 diet böckerna gått om detta underbara epos av nutidshistoria, så vart är världen på väg.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar