tomhet.....

...det är vad jag känner nu. Tomhet, ensamhet och en enorm utmattning. Skulle vilja sova och vakna upp när allt är över. Operationen gick bra enligt kirurgen och allt ser bra ut. Men ändå känns det att nu har den där växten kommit emellan oss. Eller egentligen tror jag att det känns så idag för vi är båda trötta. ingen av oss har sovit ordentligt och andra dagen efter operationen är alltid värst. Och inte gör det ju det bättre att jag har en så stark yrkespersonlighet att jag har så svårt att koppla bort den när jag nu besöker honom som anhörig. Oj vad skönt det skulle vara om man kunde få byta hjärna när man lämnar jobbet.
Birk saknar sin husse också och Ella likaså. Det är ett tyst, stort och tomt hus. Allt går på sparlåga. Imorgon är jag ledig från jobbet och ska då försöka få lite liv i mej. Tomtplantorna skall planteras om iallafall och så måste jag dammsuga och fixa lite här hemma före jag åker till stan och hälsar på. Skall föra grönsaker till dottern också. Är med i en matring och köper direkt biodynamiska och luomu frukt och grönsaker från Solsidans trädgård här i Pörtom.
Ibland tänker jag på allt som hänt nu under de sista veckorna. Ibland så fattar jag inte ännu och jag minns egentligen inte vad som jag gjort eller sagt alla gånger. Allt känns som inbäddat i en dimma. Men det kanske är så det skall vara. Gråter gör vi båda fortsättningsvis. Vi sörjer nånting och jag vet inte ens vad. Orden stockar sej i våra halsar och ögonen tåras, vi behöver bara se på varandra ibland så räcker det. Kanske det först var rädslan att förlora varandra och nu lättnaden att det hittills gått så bra. Vad som händer sen vet jag inte. Om vardagen kommer tillbaka så som den var eller om v blir bättre eller sämre tillsammans. Jag har nångång sagt att jag alltid har en flyktplan, en plan B om något går fel. Nu vill jag inte ha en plan b mera. Jag vill ha en plan A som varar för evigt.
Kanske jag blivit självisk, börjat leva mera för mej och tänka på mej. Satt mej för högt upp på listan och glömt bort dom andra. Så kanske det här är mitt straff. Det var ännu inte min tid där jag är huvudrollen i mitt liv. Det är ännu meningen att jag skall finnas till för nån annan för att hen skall klara av huvudrollen i sitt liv. Jag vet inte....jag skriver tomt mina tankar nu så att jag skall få perspektiv på det hela. Ibland hälper det skrivna ordet.
Egentligen borde jag göra nåt att äta till mej, men när det inte smakar...lustar inte att göra mat till bara mej.... men kanske jag gör det iallafall...spenatplättar från Lidl får duga...Bon appetit.

Det närmar sej...

Operationsdagen närmar sej och jag är nervös över så småsaker som att måsta vara ensam. Det blir förta gången nu som jag skall vara ensam här i huset.
semester har jag nu och gjort allt för att försöka håla tankarna borta på alla om och tänk om. Men fortsättningsvis har jag lätt att ta till tårarna, plötsligt så bara kommer dom. Dessutom känns det som min roll ändrar, nu ska jag börja ta hand om min sambo på ett annat plan än tidigare. De preoperativa förberedelserna och att ha koll på allt. Och däremellan skall jag hålla ihop mej själv också. För tillfället har jag inte ro med något för någon längre stund. Hoppar hit och dit och gör lite här och lite där. Dessutom denna sommarvärme som kom  redan gör det inte bättre. Men allt kan man inte få som man vill.
När jag börja den här bloggen skulle jag skriva om min flytt hit. Det blev nog mycket annat också. Jag ar snart varit här ett år nu och fått vara lycklig. Inte så många orosmoln på himlen. Jobbet funkat och jag funkat. Det är det jag ska fortsätta på nu. Fortsätta leva. Se positivt framåt att allt kommer att bli bra, för det måste det. Jag är inte redo för mera avsked ännu. Hörs själviskt men så är det. Vi ska leva och bygga upp det gemensamma vi drömmer om fast det blir ett litet uppehåll.
Lev väl !

Ingen välkommen gäst...

För några veckor sedan fundera jag på hur lycklig jag egentligen nu var. Jobbet är fixat och jag trivdes och mitt förhållande var bra. Min dotter verkade också ha det bra. Jag tyckte att jag äntligen fick lite tid och plats för mej själv. Jag var tillfreds med tillvaron och njöt av tanken på den kommande korta semestern i maj och den sedan påföljande i augusti. Visst fast det små moln på himlen som skymde solen men inget oöverkomligt tyckte jag då.
Förra veckan ökade molnen, min älskade sambo  var på biopsitagning från prostatan pga förhöjda PSA värden. Som vårdare så hade jag tagit reda på orsaker till detta och kommit fram till att det nog handlar om inflammation. Urologen sa att prostatan hade en förhårdnad men inget att oroa sej för. provbitarna togs på måndagen, svar skulle komma på posten....på torsdagen ringde läkaren....det är cancer. Vi grät båda, diskuterade alternativen, operation , strålning , vad händer....i måndag skall han åka på nytt till sjukhuset och diskutera vårdlinjen med läkaren. Jag ska jobba så finns i alla fall i samma hus. Har en lång arbetsvecka och nu vet jag inte hur den ser ut här hemma heller, vad är tidtabellen ??
Min lyckomatta drogs under fötterna på mej och ännu känns det tomt mörkt och kaos. En 46- åring ska inte få cancer, i alla fall inte i prostatan , det är gamla gubbars sjukdom. Jag har skött patienter som ligger inför döden i prostata cancer, jag har skött yngre människor i andra cancerformer.
Så in i vårt lyckliga liv kom en oväntad och ovälkommen gäst, ingen man frivilligt tar på besök.
Min sambo tar det lugnare än mej medan jag är helt, nästan i alla fall, förstörd. jag önskar mej lite av hans lugn.
Så jag uppmanar er mina vänner; är du en man ta ditt Psa värde och ni kvinnor; skicka era män på koll i tid.....
Efter i måndag vet jag mera, vad som händer men ännu känns det som jag trevar i  mörker för jag vill inte mista min bästa vän. Och som vanligt förstorar jag allt men jag vill vara beredd på det värsta....
Kanske bra att jag just läst Kristian Gidlunds bok....men han hade magcancer den har en högre dödlighetsprocent än prostatacancer. Så kanske allt blir bra....en liten operation och så är den borta....det är det jag hoppas och önskar, och troligtvis lite strålbehandling till....
Så nu ber jag till alla gudinnor och gudar och andra väsen som kan hjälpa oss igenom det här; Ge oss styrka att gå igenom dethär utan att förlora varandra !

Om livet och döden....

Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort
Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort
                                          KENT 999


De där raderna som avslutar Kents låt 999 satte mej att fundera på livet och tänker man på livet så kommer döden automatiskt med. Det enda du vet när du föds är att du en dag skall dö. Allt däremellan väljer du själv vad du gör med, oftast i alla fall.
Okej ni som lite känner mej vet att jag kör ner i träsket emellanåt och ser allt ganska svart, detta handlar inte om mitt eget illabefinnande eller depression eller något sånt, utan helt enkelt om vad jag gjort med mitt liv och det som kommer emot en dag, döden.
Jag har alltid haft stora planer med mitt liv, eller drömmar om vad jag skulle vilja göra men hemskt lite har jag gjort. Känns ibland som åren runnit som sand mellan fingrarna. Istället för att kasta mej ut i det oväntade stora äventyren så har jag gjort det som förväntats av en kvinna i detta land. Och det är där som "dom vägs upp av 999 värre saker jag redan gjort". De här fyra raderna som den underbara Jocke Berg skrivit har gett mej en käftsmäll.
Före jag fyller 50 borde jag ha allt under kontroll. Kaoset borde lägga sej då. Jobbet är fixat nu, fastanställning fixat, skulderna borde vara bortbetalda, dottern vuxen och har sitt liv så som hon önskar, hoppas jag , så då borde ju allt vara bra. Om 9 år....
Men om jag blir sjuk, om livet fortsätter rinna ur händerna. Sjukdomsrisken ökar med åldern, redan nu funderar jag mycket på min sköldkörtel som ej går i balans och som känns större för var dag, tänk om något elakt växer där ? Jag är inte rädd att dö, men rädd för det som kan hända före. Bli beroende helt av andra, jag som inte ens nu kan begära hjälp utan biter ihop och kör på som en ångvält. Men därför vill ag leva i alla fall till 50 för då lämnar jag inte någon skuldbörda till de efterlevande, då är det bara jag som går. Men jag vill inte bli liggande å nåt sjukhus eller annan anstalt och vara beroende av andra. Jag vill inte se människor, de jag älskar mest, må dåligt vid min säng. Nu målar jag ju upp det värsta men det är sådan jag är. Kanske jag får leva frisk och kry som en krutgumma och sedan dö knall och fall hemma i gungstolen med katten i famnen. Men om.....
Och det som skrämmer som jag ännu inte gått igenom är att förlora mina föräldrar, att någon av dem inte finns mera, och då kommer skuldkänslorna fram, varför flyttade jag bort och lämnade dom kvar... Men jag var självisk och tänkte på min egen lycka och välmående då. En av de 999 värre saker...


Sådana här tankar föds ofta när jag lyssnar på musik med texter som verkligen berör. På fejan nu så cirkulerar det om att lägga upp 10 låtar som berört dej i livet. Om man tar sej tid och gör det så får man säkert fram sin livshistoria ganska så bra.


Läs annars Kristian Gidlunds bok; I min kropp, se på honom i Jills veranda och lyssna på hans sommarprat. Det vidgar otroligt ens vyer på livet och döden......