Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort
Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort
KENT 999
De där raderna som avslutar Kents låt 999 satte mej att fundera på livet och tänker man på livet så kommer döden automatiskt med. Det enda du vet när du föds är att du en dag skall dö. Allt däremellan väljer du själv vad du gör med, oftast i alla fall.
Okej ni som lite känner mej vet att jag kör ner i träsket emellanåt och ser allt ganska svart, detta handlar inte om mitt eget illabefinnande eller depression eller något sånt, utan helt enkelt om vad jag gjort med mitt liv och det som kommer emot en dag, döden.
Jag har alltid haft stora planer med mitt liv, eller drömmar om vad jag skulle vilja göra men hemskt lite har jag gjort. Känns ibland som åren runnit som sand mellan fingrarna. Istället för att kasta mej ut i det oväntade stora äventyren så har jag gjort det som förväntats av en kvinna i detta land. Och det är där som "dom vägs upp av 999 värre saker jag redan gjort". De här fyra raderna som den underbara Jocke Berg skrivit har gett mej en käftsmäll.
Före jag fyller 50 borde jag ha allt under kontroll. Kaoset borde lägga sej då. Jobbet är fixat nu, fastanställning fixat, skulderna borde vara bortbetalda, dottern vuxen och har sitt liv så som hon önskar, hoppas jag , så då borde ju allt vara bra. Om 9 år....
Men om jag blir sjuk, om livet fortsätter rinna ur händerna. Sjukdomsrisken ökar med åldern, redan nu funderar jag mycket på min sköldkörtel som ej går i balans och som känns större för var dag, tänk om något elakt växer där ? Jag är inte rädd att dö, men rädd för det som kan hända före. Bli beroende helt av andra, jag som inte ens nu kan begära hjälp utan biter ihop och kör på som en ångvält. Men därför vill ag leva i alla fall till 50 för då lämnar jag inte någon skuldbörda till de efterlevande, då är det bara jag som går. Men jag vill inte bli liggande å nåt sjukhus eller annan anstalt och vara beroende av andra. Jag vill inte se människor, de jag älskar mest, må dåligt vid min säng. Nu målar jag ju upp det värsta men det är sådan jag är. Kanske jag får leva frisk och kry som en krutgumma och sedan dö knall och fall hemma i gungstolen med katten i famnen. Men om.....
Och det som skrämmer som jag ännu inte gått igenom är att förlora mina föräldrar, att någon av dem inte finns mera, och då kommer skuldkänslorna fram, varför flyttade jag bort och lämnade dom kvar... Men jag var självisk och tänkte på min egen lycka och välmående då. En av de 999 värre saker...
Sådana här tankar föds ofta när jag lyssnar på musik med texter som verkligen berör. På fejan nu så cirkulerar det om att lägga upp 10 låtar som berört dej i livet. Om man tar sej tid och gör det så får man säkert fram sin livshistoria ganska så bra.
Läs annars Kristian Gidlunds bok; I min kropp, se på honom i Jills veranda och lyssna på hans sommarprat. Det vidgar otroligt ens vyer på livet och döden......
Dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort
Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort
KENT 999
De där raderna som avslutar Kents låt 999 satte mej att fundera på livet och tänker man på livet så kommer döden automatiskt med. Det enda du vet när du föds är att du en dag skall dö. Allt däremellan väljer du själv vad du gör med, oftast i alla fall.
Okej ni som lite känner mej vet att jag kör ner i träsket emellanåt och ser allt ganska svart, detta handlar inte om mitt eget illabefinnande eller depression eller något sånt, utan helt enkelt om vad jag gjort med mitt liv och det som kommer emot en dag, döden.
Jag har alltid haft stora planer med mitt liv, eller drömmar om vad jag skulle vilja göra men hemskt lite har jag gjort. Känns ibland som åren runnit som sand mellan fingrarna. Istället för att kasta mej ut i det oväntade stora äventyren så har jag gjort det som förväntats av en kvinna i detta land. Och det är där som "dom vägs upp av 999 värre saker jag redan gjort". De här fyra raderna som den underbara Jocke Berg skrivit har gett mej en käftsmäll.
Före jag fyller 50 borde jag ha allt under kontroll. Kaoset borde lägga sej då. Jobbet är fixat nu, fastanställning fixat, skulderna borde vara bortbetalda, dottern vuxen och har sitt liv så som hon önskar, hoppas jag , så då borde ju allt vara bra. Om 9 år....
Men om jag blir sjuk, om livet fortsätter rinna ur händerna. Sjukdomsrisken ökar med åldern, redan nu funderar jag mycket på min sköldkörtel som ej går i balans och som känns större för var dag, tänk om något elakt växer där ? Jag är inte rädd att dö, men rädd för det som kan hända före. Bli beroende helt av andra, jag som inte ens nu kan begära hjälp utan biter ihop och kör på som en ångvält. Men därför vill ag leva i alla fall till 50 för då lämnar jag inte någon skuldbörda till de efterlevande, då är det bara jag som går. Men jag vill inte bli liggande å nåt sjukhus eller annan anstalt och vara beroende av andra. Jag vill inte se människor, de jag älskar mest, må dåligt vid min säng. Nu målar jag ju upp det värsta men det är sådan jag är. Kanske jag får leva frisk och kry som en krutgumma och sedan dö knall och fall hemma i gungstolen med katten i famnen. Men om.....
Och det som skrämmer som jag ännu inte gått igenom är att förlora mina föräldrar, att någon av dem inte finns mera, och då kommer skuldkänslorna fram, varför flyttade jag bort och lämnade dom kvar... Men jag var självisk och tänkte på min egen lycka och välmående då. En av de 999 värre saker...
Sådana här tankar föds ofta när jag lyssnar på musik med texter som verkligen berör. På fejan nu så cirkulerar det om att lägga upp 10 låtar som berört dej i livet. Om man tar sej tid och gör det så får man säkert fram sin livshistoria ganska så bra.
Läs annars Kristian Gidlunds bok; I min kropp, se på honom i Jills veranda och lyssna på hans sommarprat. Det vidgar otroligt ens vyer på livet och döden......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar