Jeppis Pride; en upplevelse som jag sent glömmer.

Nu har jag mist min Pride oskuld. Och nu är tomheten total. Jag väntade så på detta och nu är det över. Har jag blivit ett faghag ? Kanske det. Och såna här parader och tillfällen borde ju inte behövas om vi skulle leva i ett samhälle där alla är lika värda och blir bemötta på samma sätt och att ingen tycker att deras sätt är det rätta sättet att leva. 

Men tillbaka till upplevelsen. Vi körde till Jakobstad på fredag morgon. Vi hade Monika P  med från Vasa som höll kroppsbönen under Regnbågsmässan. Vi kom till Jakobstads gymnasium där Prideflaggan var i topp. Tidigt som det  var så var endast arrangörerna på plats. Och redan då kom känslan att även jag är ok. För jag är ju också en minoritet, frånskild, finlandssvensk, ensamstående mamma har jag varit, fött ett barn utanför äktenskp; det är ju också en  minoritet på sina ställen och så är jag Hbt mamma också. Så jag hörde hemma där. Att vara med i en manifestation för minoriteter. Och jag tror mitt barn kände samma, nu v ar hon bland de sina. Där hen hör hemma. Hela fredagen gick åt till föreläsningar. Hbt historia i Österbotten, allas rätt till kultur, litteratur, begrepp inom HBTQI världen. Fina paneldebatter. Jag blev mycket klokare under den dagen. Dessutom fick jag äntligen träffa grundarna till föreningen för föräldrar till HBTbarn; Tom och Marianne. Vilka människor  som det finns. Så ljuvliga och trevliga och sitter  på så stor kunskap. Så vi ska hålla kontakten och träffas igen, ev. under Regnbågshelgen i höst. Så fredagen var information och kunskap samt en vernissage och att vi gick på Regnbågsmässan. Vi som inte hör till kyrkan så gick dit av nyfikenhet hur den avviker från en vanlig högmässa. Och det är ju små fina skillnader som gör det. Vackert var det iallafall.

                                                                                                         

                                          Altaret vid Rosenlunds trädgårdar, vackert.

Efter allt det här var jag så trött att vi gick till hotellet och sova, Stadshotellet var varmt och dammigt och retro. Dessutom var det ju Jakobstadsdagarna tillika och vi hade vårt rum rakt ovanför scenen men jag sov bra . Tommy Nilsson lär ha uppträtt men det visste nog inte jag något om.

Lördag morgon checka vi ut och gick till Skolparken där det var ganska svalt före det vara  att ta sej till Pursisalmi planen varifrån paraden startade. I Jakobstad finns det fina parker, borde ta mamma dit och se på blommor.

Dessa bilder får visa paraden. Känslan kan in te beskrivas. Tårarna var nära och jag svalde många klumpar.  Att se och känna all kärlek och acceptans. att vara del av en parad som vi var c. 2000 människor i och som bara ökade. Att gå under banderollen för Hbt föräldrarna, för jag var stolt och lycklig. Och se hur det under paradens gång kommer flera föräldrar med och visar sitt stöd för sina barn. Många föräldrar kom kanske ur garderoben på riktigt under lördagen.

Paraden slutade vid After eight och där hade vi som uppgift att sälja Pride produkter och allt tog slut..... 

nästan iallafall, nånting sålde dom ännu på kvällsfesten men då hade vi åkt hem.

Men nu är det gjort och jag önskar att det inte ska behövas parader som Pride i Finland så länge till men ännu ser jag fram emot nästa parad.

Så Happy Pride och har ni möjlighet så gå en parad !

Det var en underbar morgon i morse. Vackert väder, lätt dimma som sakta försvann ur skogen och ängarna när solen började att värma och än en gång så hade jag känslan att jag gjort rätt. Jag har gjort rätt som flyttat bort från barndomsvyerna och börjat om pånytt. Igen har jag hört så mycket skräp som pågår inom den största arbetsgivaren. Varför reser sej ingen på barrikaderna och säger att det räcker nu ? Var finns nu röde Rudolf och alla andra aktiva som stått upp för sin hembygd och slagits för den. Varför tillåts det att det vackraste av ön körs ner ? Medborgaraktivitet och en aggressivare framtoning så att det förstås att man inte går med på allt som beslutas och görs.
Nåja det var ilskan som kokat sista tiden. Nu är den borta. Finns där skriven och då är den behandlad, fint eller hur ? Skrivandets helande verkan.

Annars är jag rysligt trött nu, men semestern ses i horisonten. Fyra kvällsturer och sex nätter och lite lediga dagar emellan och sedan. Då kommer jag annars till ön för en liten vecka ifall någon vill komma och ta ett plåtbröd och prata lite så hör av er.

Men för det så kommer det Jeppis Pride ! Har hbt-föräldraträff på fredagen, eventuellt så skall jag delta i en kroppsbön meditationsgrej också. Ser fram emot detta. Och en tur till Tuuri skall vi hinna med också. sedan är snart sommaren slut och vackra hösten är här.

Blir inget mer nu....kanske mer imorron redan, har dagen ledig när jag har nattskift.

Ha ett bra liv vänner ! 

att åka tillbaka

De som följt mej länge så vet att jag nångång beskrivit mitt illabefinnande på min så kallade hemö eller hemort. Platsen där jag föddes och levde i nästan 40 år. Jag studerade ju borta i Vasa i 9 terminer. Idag är mycket delad till denna ö, som annars är Finlands största ö efter den åländska övärlden. Jag älskar denna ö och jag hatar den. Det är en lättnad när jag åker därifrån och när jag kör över bron till ön är det som en strypsnara läggs runt halsen.
I helgen så blev det en blixtvisit. Barnet skulle lämnas hos morföräldrarna. Så vi åkte ner på lördag morgon via väg 44. Det är en vacker väg, man ser den finska landsbygden när den är som vackrast. Etelä-Pohjanmaa och allt annat, vindkraftverk som inte alls stör utsikten  och man ser en levande landsbygd med djur. Kor och hästar och vackra välskötta skogar och områden. Gör en utflykt nångång och upplev ert eget land. Det lönar sej.
Men nåja tillbaka till det hela. Igen kom klumpen i bröstet när vi kom över bron, eller ingen klump men en obehaglig känsla. Det hela grundar sej väl även i det att jag fortsättningsviis spänner mej för att träffa vissa människor, jag orkar inte vara social när jag är på ön för redan det att jag fysiskt befinner mej där så tar mina krafter. Det att se att föräldrarna blir äldre och skuldkänslan att jag flyttat bort och inte finns längre där för att ta hand om dem. Dessa två dagar var jag bara i barndomshemmet förutom en kort utflykt till det vackra Kasnäs som den dagen visade sej från sin bästa sida. Solen lyste och havet doftade, det är det jag saknar här på slätterna. Skulle jag kunna ta med mej doften och vinden från havet så skulle det vara jätteskönt. För det är det jag saknar mest. I augusti skall jag åka för en längre period under semestern. För att hjälpa en vän att ta hand om hennes man och ge denna man en chans att få under någon dag få vara hemma på sin egen lilla ö som ligger utanför den stora moderön.
Vi åkte från ön mitt på dagen på söndag, det regnade och tiden var mogen och min kvot var då fylld för denna gång. Det kliade i mej igen och jag ville bara åka hem. Hem till mitt trygga hem och tillvaro. Till jobbet som ger mej så mycket, där ingen förman hela tiden vaktar på vad man gör och säjer utan litar på att man är en vuxne människa och att man kan sin sak. Jag måste säga att jag tycker synd om de som är anställda av en offentlig organisation och som är bundna av osynliga rep och munkavlar, som inte få vara ärliga mot sej själva eller mot de medmänniskor de träffar och där förmännen har rätt att kläcka ur sej vad som helst utan följder. Jag tycker synd om folket som tror att den litenhet de lever i är det bästa och en idyll. Jag undrar hur det kommer att gå för min barndomsö... man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Tyvärr så är det. Jag tänker inte gå vidare gå in på det, men det tar en resa bort för att öppna ögonen. Att få ett perspektiv på vad som skett omkring och ha något att jämföra med.
Nej jag är inte bitter på ön, men jag är glad att jag är borta därifrån, att jag vågat ta steget bort och öppnat ögonen. Ön är bra där den är tillräckligt långt bort men ändå tillräckligt nära för korta snabba besök för att bli påmind om vad jag haft och vad jag har. Jag vet varifrån jag kommit och jag vet var jag är.
Lyssnar på Oscar Ohlis sommarprat; han beskriver mycket det som jag känner och som säkert vem som helst skulle kunna känna igen sej i trots han beskriver den Österbottniska landsbygden. Om normer och roller, vad som är accepterat på landet och hur man ska vara för att "vara lycklig".
Jag är lycklig nu, men fortsättningsvis så skuggar mitt förflutna. Jag saknar delar av mitt förra liv men ändå inte tillräckligt för att må dåligt av det eller ha en önskan att återvända. Ön och jag hör inte ihop. Ön är nu en turistort även för mej, den jag besöker några gånger per år och där förfäderna ligger begravda. Men nu är hemma här på slätten.
Home is where your heart is.