De som följt mej länge så vet att jag nångång beskrivit mitt illabefinnande på min så kallade hemö eller hemort. Platsen där jag föddes och levde i nästan 40 år. Jag studerade ju borta i Vasa i 9 terminer. Idag är mycket delad till denna ö, som annars är Finlands största ö efter den åländska övärlden. Jag älskar denna ö och jag hatar den. Det är en lättnad när jag åker därifrån och när jag kör över bron till ön är det som en strypsnara läggs runt halsen.
I helgen så blev det en blixtvisit. Barnet skulle lämnas hos morföräldrarna. Så vi åkte ner på lördag morgon via väg 44. Det är en vacker väg, man ser den finska landsbygden när den är som vackrast. Etelä-Pohjanmaa och allt annat, vindkraftverk som inte alls stör utsikten och man ser en levande landsbygd med djur. Kor och hästar och vackra välskötta skogar och områden. Gör en utflykt nångång och upplev ert eget land. Det lönar sej.
Men nåja tillbaka till det hela. Igen kom klumpen i bröstet när vi kom över bron, eller ingen klump men en obehaglig känsla. Det hela grundar sej väl även i det att jag fortsättningsviis spänner mej för att träffa vissa människor, jag orkar inte vara social när jag är på ön för redan det att jag fysiskt befinner mej där så tar mina krafter. Det att se att föräldrarna blir äldre och skuldkänslan att jag flyttat bort och inte finns längre där för att ta hand om dem. Dessa två dagar var jag bara i barndomshemmet förutom en kort utflykt till det vackra Kasnäs som den dagen visade sej från sin bästa sida. Solen lyste och havet doftade, det är det jag saknar här på slätterna. Skulle jag kunna ta med mej doften och vinden från havet så skulle det vara jätteskönt. För det är det jag saknar mest. I augusti skall jag åka för en längre period under semestern. För att hjälpa en vän att ta hand om hennes man och ge denna man en chans att få under någon dag få vara hemma på sin egen lilla ö som ligger utanför den stora moderön.
Vi åkte från ön mitt på dagen på söndag, det regnade och tiden var mogen och min kvot var då fylld för denna gång. Det kliade i mej igen och jag ville bara åka hem. Hem till mitt trygga hem och tillvaro. Till jobbet som ger mej så mycket, där ingen förman hela tiden vaktar på vad man gör och säjer utan litar på att man är en vuxne människa och att man kan sin sak. Jag måste säga att jag tycker synd om de som är anställda av en offentlig organisation och som är bundna av osynliga rep och munkavlar, som inte få vara ärliga mot sej själva eller mot de medmänniskor de träffar och där förmännen har rätt att kläcka ur sej vad som helst utan följder. Jag tycker synd om folket som tror att den litenhet de lever i är det bästa och en idyll. Jag undrar hur det kommer att gå för min barndomsö... man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Tyvärr så är det. Jag tänker inte gå vidare gå in på det, men det tar en resa bort för att öppna ögonen. Att få ett perspektiv på vad som skett omkring och ha något att jämföra med.
Nej jag är inte bitter på ön, men jag är glad att jag är borta därifrån, att jag vågat ta steget bort och öppnat ögonen. Ön är bra där den är tillräckligt långt bort men ändå tillräckligt nära för korta snabba besök för att bli påmind om vad jag haft och vad jag har. Jag vet varifrån jag kommit och jag vet var jag är.
Lyssnar på Oscar Ohlis sommarprat; han beskriver mycket det som jag känner och som säkert vem som helst skulle kunna känna igen sej i trots han beskriver den Österbottniska landsbygden. Om normer och roller, vad som är accepterat på landet och hur man ska vara för att "vara lycklig".
Jag är lycklig nu, men fortsättningsvis så skuggar mitt förflutna. Jag saknar delar av mitt förra liv men ändå inte tillräckligt för att må dåligt av det eller ha en önskan att återvända. Ön och jag hör inte ihop. Ön är nu en turistort även för mej, den jag besöker några gånger per år och där förfäderna ligger begravda. Men nu är hemma här på slätten.
Home is where your heart is.
I helgen så blev det en blixtvisit. Barnet skulle lämnas hos morföräldrarna. Så vi åkte ner på lördag morgon via väg 44. Det är en vacker väg, man ser den finska landsbygden när den är som vackrast. Etelä-Pohjanmaa och allt annat, vindkraftverk som inte alls stör utsikten och man ser en levande landsbygd med djur. Kor och hästar och vackra välskötta skogar och områden. Gör en utflykt nångång och upplev ert eget land. Det lönar sej.
Men nåja tillbaka till det hela. Igen kom klumpen i bröstet när vi kom över bron, eller ingen klump men en obehaglig känsla. Det hela grundar sej väl även i det att jag fortsättningsviis spänner mej för att träffa vissa människor, jag orkar inte vara social när jag är på ön för redan det att jag fysiskt befinner mej där så tar mina krafter. Det att se att föräldrarna blir äldre och skuldkänslan att jag flyttat bort och inte finns längre där för att ta hand om dem. Dessa två dagar var jag bara i barndomshemmet förutom en kort utflykt till det vackra Kasnäs som den dagen visade sej från sin bästa sida. Solen lyste och havet doftade, det är det jag saknar här på slätterna. Skulle jag kunna ta med mej doften och vinden från havet så skulle det vara jätteskönt. För det är det jag saknar mest. I augusti skall jag åka för en längre period under semestern. För att hjälpa en vän att ta hand om hennes man och ge denna man en chans att få under någon dag få vara hemma på sin egen lilla ö som ligger utanför den stora moderön.
Vi åkte från ön mitt på dagen på söndag, det regnade och tiden var mogen och min kvot var då fylld för denna gång. Det kliade i mej igen och jag ville bara åka hem. Hem till mitt trygga hem och tillvaro. Till jobbet som ger mej så mycket, där ingen förman hela tiden vaktar på vad man gör och säjer utan litar på att man är en vuxne människa och att man kan sin sak. Jag måste säga att jag tycker synd om de som är anställda av en offentlig organisation och som är bundna av osynliga rep och munkavlar, som inte få vara ärliga mot sej själva eller mot de medmänniskor de träffar och där förmännen har rätt att kläcka ur sej vad som helst utan följder. Jag tycker synd om folket som tror att den litenhet de lever i är det bästa och en idyll. Jag undrar hur det kommer att gå för min barndomsö... man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Tyvärr så är det. Jag tänker inte gå vidare gå in på det, men det tar en resa bort för att öppna ögonen. Att få ett perspektiv på vad som skett omkring och ha något att jämföra med.
Nej jag är inte bitter på ön, men jag är glad att jag är borta därifrån, att jag vågat ta steget bort och öppnat ögonen. Ön är bra där den är tillräckligt långt bort men ändå tillräckligt nära för korta snabba besök för att bli påmind om vad jag haft och vad jag har. Jag vet varifrån jag kommit och jag vet var jag är.
Lyssnar på Oscar Ohlis sommarprat; han beskriver mycket det som jag känner och som säkert vem som helst skulle kunna känna igen sej i trots han beskriver den Österbottniska landsbygden. Om normer och roller, vad som är accepterat på landet och hur man ska vara för att "vara lycklig".
Jag är lycklig nu, men fortsättningsvis så skuggar mitt förflutna. Jag saknar delar av mitt förra liv men ändå inte tillräckligt för att må dåligt av det eller ha en önskan att återvända. Ön och jag hör inte ihop. Ön är nu en turistort även för mej, den jag besöker några gånger per år och där förfäderna ligger begravda. Men nu är hemma här på slätten.
Home is where your heart is.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar