Fixa till det.

Ja ibland så måste man bara fixa till det för att orka med vardagen, börja prioritera och fundera lite över vad man håller på med och så löper allt bättre.
Lite mera fundera på vad kroppen behöver och lyssna lite mera på sitt inre. Jakten på att hitta sitt inre jag kanske.
Mycket händer, sökt en fast tjänst och skall på intervju igen snart. Sökt studieplats till Novia för att uppgradera mej till YH sjukskötare. Borde göra ett jobb på svenska angående Duodopa. Och så vill jag ju odla lite också så chili och paprika plantor på kommande. Dessutom har ju vädret varit så vackert så det bara spritter i mej. Eller som någon av Astrid Lindgrens personer sa; Känner livet i mej.


I min roll som öppen HBT mamma så är jag nog lite vilsen ännu. Talar inte så mycket om det utan funderar väl det mera. Men har i alla fall begärt ledigt, eller önskat för att både få delta i Jeppis Pride och helsinki pride, i alla fall för någon dag. Om inte för annat så för att få träffa andra HBT föräldrar.


Snart har ag varit ett år Österbottning, tänk vad tiden går fort. Jag trivs och ångrar ingenting. Kanske det som jag mest har illa att vara för är att jag inte tillräckligt ofta besöker ön och mamma och pappa. Men ännu känns det att jag är lyckligare här och mår bättre. Trots min sköldkörtel som ännu inte vill lägga sej och vila. Men det ordnar sej säkert också.
Under sommaren när jag får semester så då skall jag nog åka dit. Kanske låna en stuga. Semester har jag i augusti och en vecka i maj. Det känns okej. Lovat hjälpa en väninna med att ta hennes man hem till deras ö också.


Det är ju det med mej att jag trivs bra på jobb. Redan två dagar i rad ledigt känns nästan jobbigt. Därför jobbar jag extra det jag kan, och behöver det för pengarnas skull också för den delen.


Nä nu är det färdigt svamlat...kommer inget klokt ur mej idag verkar det som.

Det vackraste

Vilken del av dej själv är du mest nöjd med ? i mitt eget fall måste jag säja att jag gillar mina ögon bäst. Jag anser att jag har fina ögon. Inte på grund av färg eller utformning. Nej för att de visar mitt ärliga jag. De är själens speglar sägs det och i mitt fall tror jag det stämmer. Ögonen meddelar det som inte munnen gör. Så människor som undviker att se en i ögonen när man talar så undviker sanningen. Eller i alla fall en del av den. Jag tar fast mej själv många gånger om angående detta. Talar jag om saker som jag inte riktigt känner mej bekväm med så tar jag inte heller ögonkontakt. Min dotters far var specialist på detta. När han menade vad han sa så såg han en i ögonen och annars vände han bort blicken. Färgskiftningarna var också mycket talande. För ögonens färg ändrar beroende på sinnesstämningen och humöret likaså ljusglimten i ögonen som ibland är klarare och ibland svagare och ibland helt släckt. Jag gillar ögon.





Som Tyra säger i TopModel: Smize så bilr du så mycket vackrare. Ögonen är själens spegel !

Äta sova dö

Ja det finns ju filmer som Äta sova dö och Eat pray love. Om jag skulle sätta namn på mitt liv nu så skulle i alla fall inte sova ingå känns det som. Äta -jo, dö-jo en dag, kärlek- jovisst , pray-jag ber inte till någon högre makt men kanske jag borde börja för att få någon ordning på allt.  Jag började ju min förändring för ett år sedan. flyttade, bytte jobb. Men nu känns det igen som jag jobbar, jobbar, jobbar, går ut med hundar, kör till och från jobb, gör mat, diskar och plockar och sover någon timme. När jag är ledig så gör jag ingen allt möjligt men hittar ingen glädje i det jag gör. Så för att få någon utmaning så söker jag grupper via nätet, sökt in att studera YH kompetens, skall göra en grej på jobb och så har jag sökt om en fast befattning. Men ändå känns det som allt cirkulerar kring jobbet. Jag lever för mittt jobb, jag är mitt jobb och frivilligt har jag valt det. Varför ? För att det är en trygghet. För på jobbet vet jag vem jag är och vad jag gör i min roll som sjukskötare. Jag får svar på frågor via fakta. Jag tvivlar inte och funderar mycket mindre.  Den dagen jag går i pension så då dör jag säkert för vad har jag sedan att leva för om jag inte hittat fram till mej själv då . Eller kanske jag då studerat vidare så långt att jag kan sätta mej ner och skriva mina memoarer om ett ganska så händelserikt liv både privat och professionellt. Kanske jag också då har funnit ro i ett tempel i Indien, ätit pizza i Neapel och hittat ro på Bali som Julia Roberts i Eat, Pray &Love.

mot regnbågen.....

 Jag lider av blogg torka. Har egentligen inget att skriva om. Eller egentligen har jag mycket att skriva om men jag vet inte om jag är tillräckligt modig. Kanske jag börjar en ny blogg där jag bearbetar den rädslan. Jag trodde jag skulle vara redo att skriva och berätta för er, men ännu är jag inte tillräckligt mogen att skriva om det jag vill för er. För jag är er rädd för er och möta er sedan i något skede. Så kanske jag gör det anonymt i ett annat forum i en annan tid.


Annars kan jag skriva om rävarnas ylande om natten i grannens rävhus. Vad ylar dom för ? Av rädsla, eller av olycka ? Lika inklämda i sin lilla bur såsom vi människor är i våra rädslor och normer.
Eller så kan jag skriva om våren som ville komma för tidigt. När Finland gick i krig sist ville våren aldrig komma. Och jag kan skriva om rädslan för Putins Ryssland, för den skrämmer mej också. Om gubbarna i vår riksdag som inte förstår att kärleken inte kan styras. Jag är stolt för en biskop som är redo att ge ifrån vigselrätten för att alla ska få bekräfta sin kärlek på samma sätt.
Ja jag kan skriva om hur många rädslor som helst som jag bär på men ändå så är jag rädd för era reaktioner. För jag är konflikträdd och är en överkänslig sensitiv människa. så jag sitter här, med gåten i min hals eller en klump i alla fall och den är inte min sköldkörtel och kämpar med mej själv för att kunna sätta fingrarna på de tangenter som skulle leda till att avskriva mej min rädsla.
För som Håkan sjunger: Man måste genom skam.
                                        Man måste genom drömmar
                                        Man måste dö några gånger innan man kan leva
                                                          (Håkan Hellström)


Men nu kommer det; jag kommer ut ur skåpet nu; jag är en regnbågsmamma eller HBT-förälder. Jag skäms inte för det men jag skäms för det samhälle vi lever i med dess fördomar. Nu vet ni. Jag följer Tom och Marianne Eklunds råd, kom ut som förälder när det är okej för ditt barn. Lyssna på familjeliv från förra lördagen så vet ni vem jag talar om. Och en sak kan jag säja er, denhär processen med allt som att vara bt förlder för med sej så är en lång resa men nu känner jag att jag tog det första stora steget på den stigen. På min stig mot regnbågen.......


Hit siktar jag ! Måste bearbeta mej själv och mina rädslor !