Jämnställdhet och uppfostran.

Så här i juletid så är det ju leksakskatalogernas tid. Det har varit diskussioner i media om att de är för könsinriktade. Pojkar är blå och leker annat än hushållslekar och flickors sidor är rosa och där leker man hem och mamma. Dessutom kommer det ut undersökningar att finlandssvenska par lyckligare än finskatalande och ändå ökar singlarnas antal. Så min dagens fråga är: Hur uppfostrar vi våra söner och döttrar ?
Jag har bara uppfostrat en dotter i jämnställdhetens tecken. Mannen i huset kan byka, stryka, städa, laga mat och så vidare och kvinnan kan sköta utesysslor och i vilket fall som helst så ska det inte tas för givet att det är kvinnan som skall sköta allt i hushållet utan att diskutera det med sin partner.
Jag undrar om jag skulle kört samma linje för en son ? För tänk om det är så att det finns så många singlar och olyckliga parförhållanden pga det att söner helatiden curlats mer hemifrån och de då i slutänden söker en mor, hushållerska och städerska och inte en jämnställd partner ? och döttrarna blivit uppfostrade i jämnställdhetens tecken. Då skär sej ju den ekvationen. Flickan förväntar sej ett jämnställt förhållande där man delar på vardagens sysslor men pojken är van att maten kommer på bordet utan något extra, tvätten kommer ren in i skåpet utan personlig ansträngning osv.
Ja det här har jag gått och funderat på några dagar sedan jag retade upp mej på min sambo som har en mycket uppassande mor. Han vet mina åsikter och vi har en klar fördelning; han sköter allt med bilar och tekniskt och dammsuger och tvättar golv när han märker att jag inte hunnit med pga jobbet. Dessutom tvättar hamn själv sina arbetskläder och övriga kläder ser han till att komma i smutskorgen för annars blir dom inte tvättade. Jag sköter maten och mathandlingen, tankar bilar v.b och sköter trädgårdslanden samt de större städningarna som även inkluderar dammtorkning. Och det här funkar för oss. Som tur är så är inte S. kräsen med maten så jag som inte är en mästerkock klarar det bra. För jag gillar inte ens att laga mat. Det här systemet har vi arbetat fram när vi lärt känna varandra och vet var vi har varandra. Dessutom så är jag av en generation som ännu hade större skillnader på vad som hör till mannen och vad till kvinnan men nu är ju den tiden förbi. Så om våra barn inte hittar någon partner så kanske vi skall se tillbaka på vårt sätt att uppfostra barn i en tidsenlig anda.

För övrigt så har julen kommit av sej, vi hade några vackra vinterdagar men nu är det igen regnigt och många plusgrader. Halt så tusan också. Julen kommer och julen går men vardagen består.
Om c. 2 veckor skall jag till endokrinolog på sjukhuset för min hypertyreos. Ska bli skönt att få veta lite mera om vad som händer och vad som orsakat detta och vad det kan göra i framtiden. Tack vare medicineringen så mår jag bättre men inte är jag som förut.

Nu skall jag försöka hitta på något att göra, det finns men inget som känns så lustfyllt ännu ... få se vad dagen för med sej.

Kram på er alla goa vänner !

Det stora vemodet

Så här ser det ut utanför köksfönstret idag morgon och visst är det fint. Världen blir lite ljusare igen efter en mörk november och sinnet borde väl också bli det. Men nej, första julångesten och vemodet pågång och då skriver jag. bloggen legat så gott som nere några veckor för jag har inte haft något att skriva om. Allt har varit lugnt och vardagen lunkat på och förutom min hyperthyreos så har jag mått ganska bra så har inte haft behov av någon terapisession, men med det att det stora vemodet rullar in så vill jag skriva bort den. Ja snön ligger vit på marken för en stund i alla fall. Överallt är det julöppningar och statusuppdateringar om jul. Julklappar och julmusik. Och jag vill bara skrika. Varför så bråttom med julen, var finns stämningen när julen kommer ? Är inte allt då redan uttjatat ?
Visst S. har satt adventsljusstakar för att hålla mörkret borta, vi hade smålampor i fönstren som jag bra skulle ha klarat mej med ännu en månad men det blev såhär. Men igår när S. pappa satt ljus i utegranarna så brast det. Det är för tidigt ! Till lillajul okej men dit är det ännu ett antal dagar. Så allt det körde igång att jag igår kväll grät mej till söms och mådde dåligt. Och det vet jag att jag inte kan skylla på min livade fjäril i halsen. Så nu känns det igen som det lilla envisa barnet inom mej sitter på golvet och skriker: stop stanna jag vill hoppa av. Det känns inte alls bra och jag söker igen alla konster att hålla det borta. Så nu ska jag in till Vasa en sväng efter biljetter till FORK konsert och köpa hydraulolja till Nettan. Och jag vet att jag kommer att bli utsatt för julhysteri eftersom jag måste in i någon affär och handla.
Annars så pågår det ena och andra i mitt liv. Min mammaroll förändrats och det har jag väl accepterat ganska bra. Min dotter mår inte alltid å bra och pga mej så vet hon hur hon kan dölja det men jag kan läsa henne bättre än så. Hon söker sej själv och vill för tillfället inte ha något att göra med det liv som var på ön. Tydligen har mobbning varit en del av hennes liv både av sk skolkamrater och lärare. Visst har jag vetat en del men i sin blogg så kommer mycket fram. Skrämmande att få det konstaterat hur lite jag egentligen vetat om hennes högstadie år. Det är på väg att bli bättre men hon är bränd, det märker jag och dom såren kommer att ta lång tid att läka.
Jag har också blivit konstaterad att jag har överproduktion i min sköldkörtel och skall till sjukhuset för det om några veckor, medicin tar jag redan tre gånger om dagen. Denna lilla fjäril så ger mej hjärtklappningar, min grundkondition i botten och långsammare än vanligt i tankegången, och värk i kroppen plus mycket annat..
För några veckor sedan var jag till ön. Det kändes bra att åka därifrån. Mitt liv är här nu. Mamma och pappa har det bra och katterna likaså. Gamla jobbet så undrar jag vart som är på väg. Rehabiliterande avdelning och ingen som sitter uppe ens vid mattid ? Jag tror att den utbildningen jag nu går i Rehabiliterande arbetssätt skulle sitta bra inom hälsovården på ön. Men i små kretsar som ön är som kommun så tror jag att det långsiktiga seendet inom vården av patienter. Mera ses det på var.
I Hbl var  det en så bra artikel med Hilkka Olkinuora där hon jämför åsnor och människor och anser att åsnorna är klokare :"åsnor är kloka. De funderar noga på vad som lönar sej att göra, överväger alternativ och beslutar sig för det som känns bäst innan de går vidare."

För visst har vi bråttom. Glömmer bort att stanna upp och reflektera på det vi har. Vi sörjer det som var och längtar efter tider som gått och grämer oss över framtiden. Men i det att vi längtar efter förgågna tider vill vi oftast också förändra vår historia. Vi ångrar saker vi kanske gjort och skulle vilja göra om saker. men det är ju vår historia som skapar oss och gör oss till de människor vi är idag. Vissas historia är värre än andras och ibland tänker jag med min historia att inte undra på att jag har blivit den jag är. Men ändå så har jag kommit fram till att jag ångrar ingenting och framtiden får ta den väg den tar för nu sitter jag här med mitt julvemod men ändå har jag det bra.

Nu åker jag till Vasa ! Tjingeling !