Powered By Blogger

söndag 27 juli 2014

Jeppis Pride; en upplevelse som jag sent glömmer.




Nu har jag mist min Pride oskuld. Och nu är tomheten total. Jag väntade så på detta och nu är det över. Har jag blivit ett faghag ? Kanske det. Och såna här parader och tillfällen borde ju inte behövas om vi skulle leva i ett samhälle där alla är lika värda och blir bemötta på samma sätt och att ingen tycker att deras sätt är det rätta sättet att leva. 
Men tillbaka till upplevelsen. Vi körde till Jakobstad på fredag morgon. Vi hade Monika P  med från Vasa som höll kroppsbönen under Regnbågsmässan. Vi kom till Jakobstads gymnasium där Prideflaggan var i topp. Tidigt som det  var så var endast arrangörerna på plats. Och redan då kom känslan att även jag är ok. För jag är ju också en minoritet, frånskild, finlandssvensk, ensamstående mamma har jag varit, fött ett barn utanför äktenskp; det är ju också en  minoritet på sina ställen och så är jag Hbt mamma också. Så jag hörde hemma där. Att vara med i en manifestation för minoriteter. Och jag tror mitt barn kände samma, nu v ar hon bland de sina. Där hen hör hemma. Hela fredagen gick åt till föreläsningar. Hbt historia i Österbotten, allas rätt till kultur, litteratur, begrepp inom HBTQI världen. Fina paneldebatter. Jag blev mycket klokare under den dagen. Dessutom fick jag äntligen träffa grundarna till föreningen för föräldrar till HBTbarn; Tom och Marianne. Vilka människor  som det finns. Så ljuvliga och trevliga och sitter  på så stor kunskap. Så vi ska hålla kontakten och träffas igen, ev. under Regnbågshelgen i höst. Så fredagen var information och kunskap samt en vernissage och att vi gick på Regnbågsmässan. Vi som inte hör till kyrkan så gick dit av nyfikenhet hur den avviker från en vanlig högmässa. Och det är ju små fina skillnader som gör det. Vackert var det iallafall.
                                                                                                         





                                          Altaret vid Rosenlunds trädgårdar, vackert.

Efter allt det här var jag så trött att vi gick till hotellet och sova, Stadshotellet var varmt och dammigt och retro. Dessutom var det ju Jakobstadsdagarna tillika och vi hade vårt rum rakt ovanför scenen men jag sov bra . Tommy Nilsson lär ha uppträtt men det visste nog inte jag något om.
Lördag morgon checka vi ut och gick till Skolparken där det var ganska svalt före det vara  att ta sej till Pursisalmi planen varifrån paraden startade. I Jakobstad finns det fina parker, borde ta mamma dit och se på blommor.









Dessa bilder får visa paraden. Känslan kan in te beskrivas. Tårarna var nära och jag svalde många klumpar.  Att se och känna all kärlek och acceptans. att vara del av en parad som vi var c. 2000 människor i och som bara ökade. Att gå under banderollen för Hbt föräldrarna, för jag var stolt och lycklig. Och se hur det under paradens gång kommer flera föräldrar med och visar sitt stöd för sina barn. Många föräldrar kom kanske ur garderoben på riktigt under lördagen.

Paraden slutade vid After eight och där hade vi som uppgift att sälja Pride produkter och allt tog slut..... 
nästan iallafall, nånting sålde dom ännu på kvällsfesten men då hade vi åkt hem.


Men nu är det gjort och jag önskar att det inte ska behövas parader som Pride i Finland så länge till men ännu ser jag fram emot nästa parad.

Så Happy Pride och har ni möjlighet så gå en parad !


tisdag 15 juli 2014

Det var en underbar morgon i morse. Vackert väder, lätt dimma som sakta försvann ur skogen och ängarna när solen började att värma och än en gång så hade jag känslan att jag gjort rätt. Jag har gjort rätt som flyttat bort från barndomsvyerna och börjat om pånytt. Igen har jag hört så mycket skräp som pågår inom den största arbetsgivaren. Varför reser sej ingen på barrikaderna och säger att det räcker nu ? Var finns nu röde Rudolf och alla andra aktiva som stått upp för sin hembygd och slagits för den. Varför tillåts det att det vackraste av ön körs ner ? Medborgaraktivitet och en aggressivare framtoning så att det förstås att man inte går med på allt som beslutas och görs.
Nåja det var ilskan som kokat sista tiden. Nu är den borta. Finns där skriven och då är den behandlad, fint eller hur ? Skrivandets helande verkan.

Annars är jag rysligt trött nu, men semestern ses i horisonten. Fyra kvällsturer och sex nätter och lite lediga dagar emellan och sedan. Då kommer jag annars till ön för en liten vecka ifall någon vill komma och ta ett plåtbröd och prata lite så hör av er.

Men för det så kommer det Jeppis Pride ! Har hbt-föräldraträff på fredagen, eventuellt så skall jag delta i en kroppsbön meditationsgrej också. Ser fram emot detta. Och en tur till Tuuri skall vi hinna med också. sedan är snart sommaren slut och vackra hösten är här.

Blir inget mer nu....kanske mer imorron redan, har dagen ledig när jag har nattskift.

Ha ett bra liv vänner ! 

tisdag 1 juli 2014

att åka tillbaka

De som följt mej länge så vet att jag nångång beskrivit mitt illabefinnande på min så kallade hemö eller hemort. Platsen där jag föddes och levde i nästan 40 år. Jag studerade ju borta i Vasa i 9 terminer. Idag är mycket delad till denna ö, som annars är Finlands största ö efter den åländska övärlden. Jag älskar denna ö och jag hatar den. Det är en lättnad när jag åker därifrån och när jag kör över bron till ön är det som en strypsnara läggs runt halsen.
I helgen så blev det en blixtvisit. Barnet skulle lämnas hos morföräldrarna. Så vi åkte ner på lördag morgon via väg 44. Det är en vacker väg, man ser den finska landsbygden när den är som vackrast. Etelä-Pohjanmaa och allt annat, vindkraftverk som inte alls stör utsikten  och man ser en levande landsbygd med djur. Kor och hästar och vackra välskötta skogar och områden. Gör en utflykt nångång och upplev ert eget land. Det lönar sej.
Men nåja tillbaka till det hela. Igen kom klumpen i bröstet när vi kom över bron, eller ingen klump men en obehaglig känsla. Det hela grundar sej väl även i det att jag fortsättningsviis spänner mej för att träffa vissa människor, jag orkar inte vara social när jag är på ön för redan det att jag fysiskt befinner mej där så tar mina krafter. Det att se att föräldrarna blir äldre och skuldkänslan att jag flyttat bort och inte finns längre där för att ta hand om dem. Dessa två dagar var jag bara i barndomshemmet förutom en kort utflykt till det vackra Kasnäs som den dagen visade sej från sin bästa sida. Solen lyste och havet doftade, det är det jag saknar här på slätterna. Skulle jag kunna ta med mej doften och vinden från havet så skulle det vara jätteskönt. För det är det jag saknar mest. I augusti skall jag åka för en längre period under semestern. För att hjälpa en vän att ta hand om hennes man och ge denna man en chans att få under någon dag få vara hemma på sin egen lilla ö som ligger utanför den stora moderön.
Vi åkte från ön mitt på dagen på söndag, det regnade och tiden var mogen och min kvot var då fylld för denna gång. Det kliade i mej igen och jag ville bara åka hem. Hem till mitt trygga hem och tillvaro. Till jobbet som ger mej så mycket, där ingen förman hela tiden vaktar på vad man gör och säjer utan litar på att man är en vuxne människa och att man kan sin sak. Jag måste säga att jag tycker synd om de som är anställda av en offentlig organisation och som är bundna av osynliga rep och munkavlar, som inte få vara ärliga mot sej själva eller mot de medmänniskor de träffar och där förmännen har rätt att kläcka ur sej vad som helst utan följder. Jag tycker synd om folket som tror att den litenhet de lever i är det bästa och en idyll. Jag undrar hur det kommer att gå för min barndomsö... man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Tyvärr så är det. Jag tänker inte gå vidare gå in på det, men det tar en resa bort för att öppna ögonen. Att få ett perspektiv på vad som skett omkring och ha något att jämföra med.
Nej jag är inte bitter på ön, men jag är glad att jag är borta därifrån, att jag vågat ta steget bort och öppnat ögonen. Ön är bra där den är tillräckligt långt bort men ändå tillräckligt nära för korta snabba besök för att bli påmind om vad jag haft och vad jag har. Jag vet varifrån jag kommit och jag vet var jag är.
Lyssnar på Oscar Ohlis sommarprat; han beskriver mycket det som jag känner och som säkert vem som helst skulle kunna känna igen sej i trots han beskriver den Österbottniska landsbygden. Om normer och roller, vad som är accepterat på landet och hur man ska vara för att "vara lycklig".
Jag är lycklig nu, men fortsättningsvis så skuggar mitt förflutna. Jag saknar delar av mitt förra liv men ändå inte tillräckligt för att må dåligt av det eller ha en önskan att återvända. Ön och jag hör inte ihop. Ön är nu en turistort även för mej, den jag besöker några gånger per år och där förfäderna ligger begravda. Men nu är hemma här på slätten.
Home is where your heart is.

fredag 27 juni 2014

ett uttjatat ämne....

...men vi måste prata. Men det är svårt när ingen lyssnar eller ingen pratar samma språk.
Jag är irriterad idag, på allt , på alla och mest på mej själv som blir irriterad på små bagateller. Men för det första; flytta inte på samma gård som dina sk svärföräldrar som inte förstår det där med att prata och ännu mindre att lyssna. Alltså jag håller på att gå i taket med deras funderingar. Jag accepterar det att dom går in och ut i mitt hem hur som de tycker, de sköter ju om våra hundar. Men om jag säger att jag inte har flera mattor att tvätta så har jag inte och jag sköter dom själv. Och att potatisen frusit, okej, så... jag äter inte potatis i större mängde och jag kan köpa den påsen när jag vill ha potatis. Och de här plockande in och ut med alla trädgårdsfigurer, alltså ni sku se, hysteri, och samma inomhus, överfyllt överallt med en massa prydnadssaker. Oj jeezuz.
Nåja nu har jag fått läsa av mej om det så som ni förstår så är jag inte populär i grannas, för jag jobbar ju så mycket också , är det nödvändigt och ska det faktiskt vara sådär. Det har jag också fått förklara att fulltid är fulltid. och jag tycker om att jobba. Och att c 90 minuter per dag går till arbetesväg så har jag frivilligt valt, vill inte jobba  åldringsvård i Pörtom, inte än i alla fall.


Följande irritationsmoment; att 10 st jästhuvun får sitta och bestämma att min dotters kärlek inte är jämnställd normsamhällets kärlek. När kärleken slår till ser det inte på vad du har mellan benen utan vad ditt hjärta känner. Nåja det blir riksdagen i höst så hoppas att det sker ändring då.  Vi fortsätter kämpa. Kärlek är en mänsklig rättighet. Nu när jag kommer på snabbvisit till ön så skall jag hämta pride örhängen från Silverfish. Tack Lussi för det !Även de små sakerna gör något. Ser faktiskt fram emot Jeppis pride om en månad för att få träffa likasinnande och få prata om allt som tynger mitt modershjärta just nu. Mest ser jag faktiskt fram emot lunchen med Tom Och Marianne som står bakom den finlandssvenska gruppen "Föräldrar till HBT-barn". För ingen an ta ifrån mej min kärlek till mitt barn och min önskan att   hon skall finna lycka och kärlek i livet, hittills har hen ju inet haft det lätt, mobbning etc som framkommit. Hen bloggar öppet om detta och pissar många rakt i ögonen om de rätta skulle läsa.


Om cancern som kom på besök så kan jag väl berätta att operationen gick bra enligt kirurgen. S ser på fotboll dygnet runt och idag får han börja lyfta lite mera. Allt funkar så som det ska så här nära operationen. Köra traktor får han inte ännu så lite oroligt är det tidvist när han blir rastlös av att inte ha något att göra. I augusti vet vi mera men nu så verkar allt bra.  Han är ju inte heller van att prata så jag drar ord ur honom, svar på frågor och accepterar inte en axelryckning eller ett mmm... även vi måste prata.


Sommaren är här enligt kalendern och ute lyser solen, lätt vind men kanske inte så varmt. Sådär 12-13 grader. Det lär vara de starka tsunamina som varit som flyttat på jordklotets poler som gör att vi inte längre är på samma plats som förut. Och kanske hårsprayet som vi impregnerat oss i på 80 talet som gjort ozonet svagt och att El Nino går i cykler och att i år är ett aktivt år. Vi kan ju inte ta tillbaka vad vi gjort men vi kan ju försöka lämna en bättre värld till de efter oss eller hur ? Lite fundera på våra val och göranden.... en cent är början på en miljon så kanske vi borde tänka på samma sätt om vår miljö och värld.


Uttjatade ämnen jag skrev av mej om...svärföräldrar....kärlek.....cancer ....och miljö. Men det var dagens irritationsämnen.

onsdag 28 maj 2014

tomhet.....

...det är vad jag känner nu. Tomhet, ensamhet och en enorm utmattning. Skulle vilja sova och vakna upp när allt är över. Operationen gick bra enligt kirurgen och allt ser bra ut. Men ändå känns det att nu har den där växten kommit emellan oss. Eller egentligen tror jag att det känns så idag för vi är båda trötta. ingen av oss har sovit ordentligt och andra dagen efter operationen är alltid värst. Och inte gör det ju det bättre att jag har en så stark yrkespersonlighet att jag har så svårt att koppla bort den när jag nu besöker honom som anhörig. Oj vad skönt det skulle vara om man kunde få byta hjärna när man lämnar jobbet.
Birk saknar sin husse också och Ella likaså. Det är ett tyst, stort och tomt hus. Allt går på sparlåga. Imorgon är jag ledig från jobbet och ska då försöka få lite liv i mej. Tomtplantorna skall planteras om iallafall och så måste jag dammsuga och fixa lite här hemma före jag åker till stan och hälsar på. Skall föra grönsaker till dottern också. Är med i en matring och köper direkt biodynamiska och luomu frukt och grönsaker från Solsidans trädgård här i Pörtom.
Ibland tänker jag på allt som hänt nu under de sista veckorna. Ibland så fattar jag inte ännu och jag minns egentligen inte vad som jag gjort eller sagt alla gånger. Allt känns som inbäddat i en dimma. Men det kanske är så det skall vara. Gråter gör vi båda fortsättningsvis. Vi sörjer nånting och jag vet inte ens vad. Orden stockar sej i våra halsar och ögonen tåras, vi behöver bara se på varandra ibland så räcker det. Kanske det först var rädslan att förlora varandra och nu lättnaden att det hittills gått så bra. Vad som händer sen vet jag inte. Om vardagen kommer tillbaka så som den var eller om v blir bättre eller sämre tillsammans. Jag har nångång sagt att jag alltid har en flyktplan, en plan B om något går fel. Nu vill jag inte ha en plan b mera. Jag vill ha en plan A som varar för evigt.
Kanske jag blivit självisk, börjat leva mera för mej och tänka på mej. Satt mej för högt upp på listan och glömt bort dom andra. Så kanske det här är mitt straff. Det var ännu inte min tid där jag är huvudrollen i mitt liv. Det är ännu meningen att jag skall finnas till för nån annan för att hen skall klara av huvudrollen i sitt liv. Jag vet inte....jag skriver tomt mina tankar nu så att jag skall få perspektiv på det hela. Ibland hälper det skrivna ordet.
Egentligen borde jag göra nåt att äta till mej, men när det inte smakar...lustar inte att göra mat till bara mej.... men kanske jag gör det iallafall...spenatplättar från Lidl får duga...Bon appetit.

lördag 24 maj 2014

Det närmar sej...

Operationsdagen närmar sej och jag är nervös över så småsaker som att måsta vara ensam. Det blir förta gången nu som jag skall vara ensam här i huset.
semester har jag nu och gjort allt för att försöka håla tankarna borta på alla om och tänk om. Men fortsättningsvis har jag lätt att ta till tårarna, plötsligt så bara kommer dom. Dessutom känns det som min roll ändrar, nu ska jag börja ta hand om min sambo på ett annat plan än tidigare. De preoperativa förberedelserna och att ha koll på allt. Och däremellan skall jag hålla ihop mej själv också. För tillfället har jag inte ro med något för någon längre stund. Hoppar hit och dit och gör lite här och lite där. Dessutom denna sommarvärme som kom  redan gör det inte bättre. Men allt kan man inte få som man vill.
När jag börja den här bloggen skulle jag skriva om min flytt hit. Det blev nog mycket annat också. Jag ar snart varit här ett år nu och fått vara lycklig. Inte så många orosmoln på himlen. Jobbet funkat och jag funkat. Det är det jag ska fortsätta på nu. Fortsätta leva. Se positivt framåt att allt kommer att bli bra, för det måste det. Jag är inte redo för mera avsked ännu. Hörs själviskt men så är det. Vi ska leva och bygga upp det gemensamma vi drömmer om fast det blir ett litet uppehåll.
Lev väl !

lördag 10 maj 2014

Ingen välkommen gäst...

För några veckor sedan fundera jag på hur lycklig jag egentligen nu var. Jobbet är fixat och jag trivdes och mitt förhållande var bra. Min dotter verkade också ha det bra. Jag tyckte att jag äntligen fick lite tid och plats för mej själv. Jag var tillfreds med tillvaron och njöt av tanken på den kommande korta semestern i maj och den sedan påföljande i augusti. Visst fast det små moln på himlen som skymde solen men inget oöverkomligt tyckte jag då.
Förra veckan ökade molnen, min älskade sambo  var på biopsitagning från prostatan pga förhöjda PSA värden. Som vårdare så hade jag tagit reda på orsaker till detta och kommit fram till att det nog handlar om inflammation. Urologen sa att prostatan hade en förhårdnad men inget att oroa sej för. provbitarna togs på måndagen, svar skulle komma på posten....på torsdagen ringde läkaren....det är cancer. Vi grät båda, diskuterade alternativen, operation , strålning , vad händer....i måndag skall han åka på nytt till sjukhuset och diskutera vårdlinjen med läkaren. Jag ska jobba så finns i alla fall i samma hus. Har en lång arbetsvecka och nu vet jag inte hur den ser ut här hemma heller, vad är tidtabellen ??
Min lyckomatta drogs under fötterna på mej och ännu känns det tomt mörkt och kaos. En 46- åring ska inte få cancer, i alla fall inte i prostatan , det är gamla gubbars sjukdom. Jag har skött patienter som ligger inför döden i prostata cancer, jag har skött yngre människor i andra cancerformer.
Så in i vårt lyckliga liv kom en oväntad och ovälkommen gäst, ingen man frivilligt tar på besök.
Min sambo tar det lugnare än mej medan jag är helt, nästan i alla fall, förstörd. jag önskar mej lite av hans lugn.
Så jag uppmanar er mina vänner; är du en man ta ditt Psa värde och ni kvinnor; skicka era män på koll i tid.....
Efter i måndag vet jag mera, vad som händer men ännu känns det som jag trevar i  mörker för jag vill inte mista min bästa vän. Och som vanligt förstorar jag allt men jag vill vara beredd på det värsta....
Kanske bra att jag just läst Kristian Gidlunds bok....men han hade magcancer den har en högre dödlighetsprocent än prostatacancer. Så kanske allt blir bra....en liten operation och så är den borta....det är det jag hoppas och önskar, och troligtvis lite strålbehandling till....
Så nu ber jag till alla gudinnor och gudar och andra väsen som kan hjälpa oss igenom det här; Ge oss styrka att gå igenom dethär utan att förlora varandra !