Framtiden...

Ja. Det blir ingen kirurgisk sjukskötare av mej ännu iallafall, som jag nog undermedvetet förstått. Jag som aldrig tidigare jobbat på VCS så hur skulle jag få så här fort en fast tjänst. Men det betyder ju det att jag då får välja och vraka som vikarie. För vet ni, det är arbetstagarens marknad inom vården. Trots att min erfarenhet i första hand är åldringsvård och grundvård så är jag nog värd något även i sjukhusvärlden. Och eftersom jag får välja så har jag valt det område som jag känner mest för; Neurologi. Mums. Har meddelat och meilat till avdelningsskötaren på E5 samt till administrativa rekryteringsskötaren och dom önskar mej välkommen. Men nu är mitt stora dilemma...ska jag helt och hållet säja upp mej eller begära tjänsteledigt ?? I direktiven så står det att tjänsteledighet beviljas om man gör något som gagnar ens arbete när man återvänder...MEN JAG TÄNKER INTE KOMMA TILLBAKA...så gör jag rätt då om jag helt enkelt säjer upp mej ? Det känns som det ända rätta men ändå så känns det tillka osäkert... Så va faen ska jag göra ? Tjänsteledigt måste jag senast söka den 1.4 tror jag och en månads uppsägning.
Jag vill ju börja om, starta pånytt så är det kanske bäst att klippa alla band och ge en annan en chans då ?  Jag har garanterat jobb till årets slut på VCS och när jag var där så var det hela tiden tal om alla förändringar och alla som läser dagstidningar så vet ju att det är brist på kompetent vårdpersonal...
Så funderar jag nu inte på det ena så är det det andra....

Är annars i Pörtom nu och ska ta hem barn och hund idag. Så skall nöta däcken på E8 igen...min trogna vän som för mej för tillfället symboliserar frihet och nystart.....

Ingen bild idag när jag inte är på min egen maskin och filosoferar...

Att göra upp, acceptera och förlåta.

För 5 år sen och några dagar sen så hade jag nattskift på jobb. Vet inte hur direktiven var då men iallafall så kollade jag min e-post där på natten (förlåt min synd arbetsgivare) och fick nog det värsta brevet per e-post jag någonsin hittills fått. Det var min man som meddelade på 3 rader att han ville skiljas. Klichen att våra vägar går åt skilda håll, och inget gemensamt. Att få ett sådant besked helt utan några större förvarningar är inte något som jag önskar till någon. Visst vi hade det inte bra, det erkänner jag. Men alla förhållanden har sina ups and downs. Vi skulle aldrig få gemensamma barn så vi hade inte ens det bandet emellan oss som jag kanske idag är glad för. För visst hade jag många gånger funderat över vårt äktenskap och om jag verkligen älskade min man på rätt sätt. Jag är och var inte heller då den typiska frun. Hushållerskan, som tyckte om att pyssla i ett stort gammalt hus med många aningar av det förflutna som inte fick ruckas på. Det skulle vara så som det alltid varit. Så det som hände var nog det bästa som kunde ske. Vi var inte helt enkelt ämnade för varandra. Vi var två ensamma människor som var rädda för ensamheten som skuffades ihop en vinterdag för många år sedan. Vi hann nog säket ingen av oss helt enkelt känna efter om vi var dom rätta för varandra och vi växte ifrån varandra. Vi hade olika mål och inget gemensamt. Det som jag mest saknar nuförtiden är stallet och möjligheten att då ha hästarna. Något jag alltid drömt om att ha. Jag fick ha den drömmen en tid och sen gick den i kras. Skulder för den drömmen betalar jag ännu.
Det är nu fem år sen som jag blev ensam, sattes in i facket frånskild, hon som mannen lämnade eller egentligen kastade ut. Jag försökte först hålla lite kontakt till hans familj kanske främst för dottern skull som ändå hade växt upp med dem men det visade sej att inte lyckas. Jag måste klippa alla band för att överleva då. Nu har jag accepterat och förlåtit det mesta. En skilsmässa tar fem år säger vissa forskningar att komma över, och jag tror det. För nu så gör det inte ont mera, vissa saker så vill jag ännu inte prata om men det är lättare, det finns ännu saker jag inte förstår och saker som jag aldrig kommer att få klarhet till. Men jag accepterar det. Och jag har överlevt. Idag är jag lycklig. Känner mej stark att ta itu med nya saker och leva vidare och inte älta i det som var.
Jag har varit ensam hemma denna vecka när dottern åkte till pörtom med min blivande sambo. Så jag gjorde ett besök till min f.d svåger och svägerska och deras barn. Och det kändes bra. Jag är glad att jag gjorde det. Jag fick igen en bekräftelse på att det kanske inte alltid var mitt fel att äkenskapet gick i kras. För som hon sa, dom bodde i samma hus som jag en tid, jag höll på att gå sönder där i det huset, allt sku vara så som det alltid hade varit och inget fick ändras på.. Där var kanske jag starkare men fick betala ett pris med det att jag gjorde ändå vad jag tyckte och gjorde om. men när jag var utstädad från det huset i slutet av februari 2008 så var huset återställt dit det som vi flyttade in till år 2000... är det bra att leva i det förflutna ??
Nåja jag är iallafall borta från det. Med blivande sambo så planerar vi gemensamt vad vi ska göra i det hus som han växt upp i. Ett hus med anor det också men där jag får mun röst hörd och vi planerar och diskuterar tillsammans. Vi gör det som vi inte som två fristående indvider och ändå ger vi rum för varandras integritet och person. Och min dotter får även en aktiv roll i detta för även för henne blir detta ett hem där hon har ett liv och skall få synas och finnas till. Så redan det känns rät. Men det förflutna lär  .
Följande sak jag gjort denna vecka är att jag var och sålde min vigselring till en gulduppköpare. Jag behöver den inte för att påminnas om någo som inte längre finns och som jag ändå inte har så många lyckliga minnen av. Och vad symboliserar denna ring egentligen ? I Finland så är det väl även mera norm att det endast är kvinnan som ringmärks. Förlovningsringarna har båda men vigselringen  så är enbart för kvinnan oftast. Varför så ? Ett tecken på mannens makt ? En märkning att nu är hon min ? Så som fäder under medeltiden hade kyskhetsbälten på sina döttrar ? Eller som slavägare brännmärkte sina slavar som sin egendom ?  Om två människor älskar varandra och vill leva tillsammans så kan man ju faktiskt göra det utan att ingå ett äktenskap eller regeistrering. Men byråkratin är enklare om man är gift. Tänk hur gammalmodigt vårt samhälle är uppbyggt. Kanske jag ännu någongång måste ingå i ett förbund med någon pga när döden nalkas och arvsrätt etc... men då blir det endast en registrering hos magistraten. Men så länge jag kan ska jag undvika detta förbund och leva lycklig i ett förhållande med en man jag älskar. Människan är en självständig varelse som ändå klarar sej bra ensam. Kvinnor i dag har samma rättigheter som en man och nästan samma skyldigheter. Kvinnor klarar sej bra. Singelhushåll ökar. Alla drömmer inte längre om de tre V som största prioritet i livet. Även kvinnor vill ha mera. Och männen börjar komma ditåt även de. De märker att de klarar sej utan en kvinna i livet. Bara de klipper navelsträngen till mamma också. Sen dom som hittar sin rätta och vill bygga den gemnsmma framtiden så gör det. Men håsa inte in och spring inte efter en lycka som kanske inte hittas direkt vid första bästa vägskäl. Vart tredje äktenskap slutar i skilsmässa och allt fler barn måste tas hand om av samhället. Jag råder alla att ta det lugnt. Känn efter först att allt känns rätt och låt den första förälske fasen lägga sej för att sedan fundera om hen är den som jag vill spendera resten av mitt liv med.
Det här är den tredje saken denn vecka som jag gör. Skriver rakt ut mina tankar om äktenskap och parförhållande. Jag gör upp med det förflutna, accepterar, förlåter och går vidare.

Vändag...

Ja idag är det vändagen. Kommersiell som dom flesta "special-dagar" i kalendern. Ett sätt  att konsumera ännu mera för att få bättre att  vara och känna oss normala och bekräftade. Jag har inget över för såna här dagar. En vändag kan väl vara vilken dag som helst bara du är med den vän du vill vara. Själv är jag en dålig vän. Håller nästan aldrig upp vänkontakter, gillar inte att ha kaffe-gäster. När jag var barn hade jag flera goda vänner som jag delade allt med likaså under studietiden. Många s.k vänner har ändå stuckit mej i ryggen och säkert har jag gjort detsamma. Det är väl det att jag är en så ombytlig person, med häftigt varierande temperament och dessutom har jag ibland ganska avikande åsikter, som för endel kan vara svåra att förstå. Så för att skydda mej själv för besvikelser och flera sår så undviker jag vänskap. Jag är helt enkelt rädd. Eftersom jag är en ganska intensiv människa så ger jag mycket av mej själv och det har gjort att det även vänts emot mej. Och när mitt tålamod inte är det bästa så väntar jag inte och känner efter om det känns rätt före jag börjar ploppa ut saker om mej själv. Jag trivs med ensamheten men är rädd att sova ensam. Jag gillar tvåsamheten också men att vara ensam när man är två så är hemskt. Det var dit mitt äktenskap utvecklades. Mitt vänskaps beteende så har dessutom präglats till min dotter, hon kör samma race. Fast ytan är hård så är innandömet så skört och fragilt. Rädd att gå sönder. Kanske det är något Vattuman syndrom.
Jag skulle nog passa som en Stormskärs-Maja, ensam på skäret.
Visst så saknar jag bland nån. Men med S. så kan jag tala om allt, om han förstår så vet jag inte men han låtsas iallafall att lyssna och kan argumentera emot. Och med min dotter så pratar jag ju om allt, vi är varandras bollplank. På jobb har jag arbetskamrater som jag kan diskutera vissa saker med. Och det som jag inte vill diskutera med någon så kan jag skriva ner för att få ett perspektiv på saker och ting. Men mycket är det att jag inte ännu hittat riktigt hem. Är lite rotlös. Så kanske därför så väntar jag så på att flytta bort och få starta igen. VCS kändes som hemma, det kändes välkommande, varmt och tryggt. Hoppas bara att jag själv kan ta emot det och inte stöta bort alla igen. För det vet jag att det är ju mej själv jag har att skylla för detta vänskapslösa levande. Visst har jag bekanta men någon riktigt äkta vän så känner jag inte att jag har. Saknas det mej ? Det vet jag faktiskt inte ? För som den tvivlare jag är så skulle jag ändå alltid vara lite på min vakt, pga mitt bagage. 

Så döm mej inte för att jag verkar kall och ointresserad och inte engagerad, jag bara skyddar mej själv.
Ha en trevlig vändag.

40 år -- en nystart !?

Nu borde jag skriva ett långt inlägg på vad som hänt sedan sist. Jag lovar ingenting men vi ser vad det blir. Ja, som sagt är så har jag semster och semester ät absolut iinte min grej. Blir otrevlig och irriterande när det inte finns annat att göra än göra hushållssysslor och liknande. Jag är som bäst när jobb och fritid är i balans. Jag har iallafall varit i Pörtom sedan måndagen och kom hem då idag. Och ännu så finns det inte så mycket där att göra eftersom jag inte flyttat så mycket saker ämnnu och vi har inte ännu börjat något mera renoveringsprojekt. Så jag sysselsatte hundar, körde in ved och studerade LOVe som behövs för jobbets skull.Och så besökte jag ju ett antal ev. arbetsplatser. På måndag när jag kom till pörtom så ringde ledande skötaren för äldreomsorgen och ville att jag skulle träffa ansvariga skötaren på servicehemmet i Pörtom, så det gjorde jag då på tisdag. Och det var nog där som det kom över mej...om jag nu ska börja pånytt och göra vad jag vill så vill jag då bara för att det är mest praktiskt och kortaste arbetsvägen fortsätta jobba åldringsvård ?? JAg har ju gjort det nu i 20 år nästan så är det inte på tiden att göra något annat om möjligheterna finns. Så på tisdag åkte jag till VCS; träffade först ledande administrativa skötaren för operativa enheten samt avdelningsskötaren på A3 där jag sökt en fast befattning i poolen. Var ju överraskad över att alls bli kallad och frågade hur det kom sej. Vi var fem sökande och tre kallade till intervju och jag blev kallad pga min långa arbetserfarenhet. Blev så tagen av detta för jag tycker att jag har en så ensidig erfarenhet men den är tydligen eftertraktad. Intervjun gick bra. Mycket trevliga förmän med mycket proffessionella frågor och vi hade en bra dialog. Nästa vecka om jag kommer rätt ihåg så skall den som får denna befttning få ett samtal och vi andra en e-post. Fick ju direkt frågan om jag annars kan tänka mej som vikarie inom kir. sidan..... men sedan gick jag övet till inremedicin och det var som att komma hem.... E5, tror det är min framtid men får jag fast jobb så klart jag tar det. Men E5; neurologi, strokeenheten med övervakning. Och all annan neurologi, MS,ALS...så få se nu. Och en sak till som var så roligt var att min en handledare från ett praktik avsnitt på stadssjukhuset nu är överskötare där. Och hn kom ihåg mej. Det var så roligt. VCS har ett bra rekryteringsprogram och verkar faktiskt bry sej om sin personal och satasar på att personalen skall må bra och få utvecklas. Och lätt att påverka arbetslistan och hur mycket man vill jobba. Där är nu diskussion på gång på VCS att de som vill jobba deltid ska få en befattning som deltid och sedan kan då det anställas fat flera "vikarier".  Det finns många som jobbar deltid där för att dom vill satsa på familjen också. Och sej själva. Balans mellan arbete och fritid för att må bra. Så som det nu ser ut så kommer jag att arbeta på VCS från sommaren och heltid. Till börja med iallafall.
På torsdag så fyllde jag då 40 år. Det har jag väntat på, för efter 40 så slutar det mera frågas om man inte ska skaffa flera barn och sånt. Nu så är det ju min tid, då det igen blir mera jag-tid. Visst jag är mamma och älskar mitt barn, men hon vill också bli självständig och flytta hemifrån till hösten när hon börjar studera. Jag vill inte leva genom mitt barn och hon måste få själv bilda sej sitt eget liv.  Så som nu 40 år så anser jag att det nu blir mitt årtionde igen, om 10 år eller före kanske så kommer jag kanske igen att få börja ta hand om mina föräldrar och hjälpa dom men får jag några år för mej själv, där jag oftare kan sätta mej själv som nummer ett och inte alltid h då skuldkänslor när jag gör något jag vill istället för det som andra vill. Jag blir ju sambo också men vi kompletterar varandra på det sättet att vi båda kan leva tillsammans men ändå acceptera det att vi båda behöver utrymme för att inte kväva varandra och vår kärlek. För jag tror jag hittat den människan jag vill bli gammal nu.
Så nu rebootar jag mitt liv och ska börja igen. Nytt hem och nytt jobb och nya möjligheter.

Ja nu sitter jg här hemma i soffan och tittar ut på snöyran, jag skall iväg till Helsingfors flygfält efter dottern snart...och jag gillar inte att köra i snöväder men kanske det inte är så farligt. Motorvägen från Salo borde ju iallafall vara prioriterad och omskött, öns vägar är sedan en annan femma, men startar i tid och tar det lugnt.

På återseende !

On the road...

Ja nu börjar mitt flängas kring vägarna i södra och västra Finland. Idag gäller det att köra till Helsingfors-Vanda flygstation och skicka iväg dottern på prao till Göteborg. Hoppas hon får en spännande vecka.

Ja veckan som gått har innehållit mycket, utom inspiration att skriva. Min lilla flicka fyllt 16 år. Jág håller på att få "nervsläpp" på jobbet så tur att jag har semester. Får distans på allt. Har nu inbokat 3 "intervjuer" till den 6.2 på VCS för jobb. Två för vikariat och en för fast jobb i poolen på kirurgiska enheten. Blev helt överraskad att bli kallad på intervju trots att jag inte jobbat på VCS eller  ens har nån erfarenhet från kir. Men roligt så. Bara att sjukhus området växt i Vasa så hoppas jag hittar rätt när jag ska söka rätt på dessa administrativa rekryteringssköterskor. Så det är nästa vecka.

Så nu är jag inne i en aktiv fas för att göra något nytt. För just nu går den här ön mej på nerverna. Känns till och med så att vården du får är beroende på vem du är, varifrån du kommer och vem som är din släkt. Inte jämnställdhet. Det känns jobbigt. Men jag vet ju hur inställningen ändrarde till mej när jag skilde mej och inte längre hörde till en släkt som kunde påverka pga deras arbetsgivare. Detta gick ju även ut över min dotter i skolan, och då av hennes lärare. Jo det förekommer sånt på vår perfekta barnvänliga ö. Och jag har hört samma av andra föräldrar. Även i skolvärlden så kan lärare skilja på sina elever pga deras ursprung. Så inte undra på detta snack om "svensktalande bättre folk" det finns ju till och med här. Därför känns det bra att komma bort och börja från ruta ett där jag är helt ny och inte kan särbehandla eller särbehandlas pga någons sociala ställning eller släktskap eller namn. Och det sårar att veta att samhället fungerar så. Att inte är lika värda och att vi inte kan acceptera varandra för det som någon är. Påpekade detta på jobb endag och om blickar kunde mörda så skulle jag vara död. Väntar på att säkert hamna på "puhuttelu" med chefen för detta efter min semester eftersom jag bräkte det ur mej till lilla chefen. Men vet ni vad. Dom slipper mej ju iallafall så kanske lika bra att säja rakt ut vad jag anser, istället för att läsa om det bakom ryggen med andra som inte vågar säj rkt ut pga att dom sitter fast där dom sitter. Är ännu inte beredda att ta steget ut och förbättra sin egen sutuation och hälsa pga illabefinnande på jobb.

Sedan länge, ja i 5 års tid så har det nu kännts som om när jag kör över bron till denna ö så kommer kedjan runt halsen och foten tillbaka och en klump lägger sej i magen. Och när jag kör bort så kan jag andas igen. Är det månne så som en fånge känner sej ? Nu känner jag och ser ljuset. Jag ser en öppning till frihet. Att få börja igen, lämna allt det gamla bakom. Sorger och bekymmer. Bara ta med mej dom goda minnen som jag också har. För jag är trött på den här ön, så förskräckligt trött. Eller så har jag bara träffat på fel människor. Jag ser den sköna och vackra naturen här men har också sett mycket av  baksidan. Om all avundsjuka och stagnation. Rädslan för förändringar och bara söka felen hos andra och inte se sej själv i spegeln först. Jag önskar verkligen att denhär ön nu ska förstå att v i är en, vi måste jobba tillsammans och inte mot varandra på alla nivåer. Våga gå utanför gränserna och se på nytt och ta till oss nya saker med öppna armar. Det var inte bättre förr. Men vi var yngre då och hade andra som ansvarade för oss och vi förstod inte bättre. Nu är de ju vår tur att bygga upp det samhälle som vi vill att många generationer framåt skall leva i. Och som föräldrar så måste vi eventuellt skuffa ut våra barn över kanten på boet för att få ut dem i arbetslivet och i studievärlden, för man måste få distans för att se möjligheter.

Men alla gör vi själv våra val och står för dem. Ingen gör dem för oss och det som är gjort kan vi inte ta tillbaka. Men jag ska iallafall försöka att mera söka det positiva i vardagen och livet och arbeta med mej själv för att bli en optimist istället för pessimist so  alltid ser det dåliga i allt. För snart bär det iväg. Ett nytt liv med nya möjligheter och chanser.