Vändag...

Ja idag är det vändagen. Kommersiell som dom flesta "special-dagar" i kalendern. Ett sätt  att konsumera ännu mera för att få bättre att  vara och känna oss normala och bekräftade. Jag har inget över för såna här dagar. En vändag kan väl vara vilken dag som helst bara du är med den vän du vill vara. Själv är jag en dålig vän. Håller nästan aldrig upp vänkontakter, gillar inte att ha kaffe-gäster. När jag var barn hade jag flera goda vänner som jag delade allt med likaså under studietiden. Många s.k vänner har ändå stuckit mej i ryggen och säkert har jag gjort detsamma. Det är väl det att jag är en så ombytlig person, med häftigt varierande temperament och dessutom har jag ibland ganska avikande åsikter, som för endel kan vara svåra att förstå. Så för att skydda mej själv för besvikelser och flera sår så undviker jag vänskap. Jag är helt enkelt rädd. Eftersom jag är en ganska intensiv människa så ger jag mycket av mej själv och det har gjort att det även vänts emot mej. Och när mitt tålamod inte är det bästa så väntar jag inte och känner efter om det känns rätt före jag börjar ploppa ut saker om mej själv. Jag trivs med ensamheten men är rädd att sova ensam. Jag gillar tvåsamheten också men att vara ensam när man är två så är hemskt. Det var dit mitt äktenskap utvecklades. Mitt vänskaps beteende så har dessutom präglats till min dotter, hon kör samma race. Fast ytan är hård så är innandömet så skört och fragilt. Rädd att gå sönder. Kanske det är något Vattuman syndrom.
Jag skulle nog passa som en Stormskärs-Maja, ensam på skäret.
Visst så saknar jag bland nån. Men med S. så kan jag tala om allt, om han förstår så vet jag inte men han låtsas iallafall att lyssna och kan argumentera emot. Och med min dotter så pratar jag ju om allt, vi är varandras bollplank. På jobb har jag arbetskamrater som jag kan diskutera vissa saker med. Och det som jag inte vill diskutera med någon så kan jag skriva ner för att få ett perspektiv på saker och ting. Men mycket är det att jag inte ännu hittat riktigt hem. Är lite rotlös. Så kanske därför så väntar jag så på att flytta bort och få starta igen. VCS kändes som hemma, det kändes välkommande, varmt och tryggt. Hoppas bara att jag själv kan ta emot det och inte stöta bort alla igen. För det vet jag att det är ju mej själv jag har att skylla för detta vänskapslösa levande. Visst har jag bekanta men någon riktigt äkta vän så känner jag inte att jag har. Saknas det mej ? Det vet jag faktiskt inte ? För som den tvivlare jag är så skulle jag ändå alltid vara lite på min vakt, pga mitt bagage. 

Så döm mej inte för att jag verkar kall och ointresserad och inte engagerad, jag bara skyddar mej själv.
Ha en trevlig vändag.