Ja veckan som gått har innehållit mycket, utom inspiration att skriva. Min lilla flicka fyllt 16 år. Jág håller på att få "nervsläpp" på jobbet så tur att jag har semester. Får distans på allt. Har nu inbokat 3 "intervjuer" till den 6.2 på VCS för jobb. Två för vikariat och en för fast jobb i poolen på kirurgiska enheten. Blev helt överraskad att bli kallad på intervju trots att jag inte jobbat på VCS eller ens har nån erfarenhet från kir. Men roligt så. Bara att sjukhus området växt i Vasa så hoppas jag hittar rätt när jag ska söka rätt på dessa administrativa rekryteringssköterskor. Så det är nästa vecka.
Så nu är jag inne i en aktiv fas för att göra något nytt. För just nu går den här ön mej på nerverna. Känns till och med så att vården du får är beroende på vem du är, varifrån du kommer och vem som är din släkt. Inte jämnställdhet. Det känns jobbigt. Men jag vet ju hur inställningen ändrarde till mej när jag skilde mej och inte längre hörde till en släkt som kunde påverka pga deras arbetsgivare. Detta gick ju även ut över min dotter i skolan, och då av hennes lärare. Jo det förekommer sånt på vår perfekta barnvänliga ö. Och jag har hört samma av andra föräldrar. Även i skolvärlden så kan lärare skilja på sina elever pga deras ursprung. Så inte undra på detta snack om "svensktalande bättre folk" det finns ju till och med här. Därför känns det bra att komma bort och börja från ruta ett där jag är helt ny och inte kan särbehandla eller särbehandlas pga någons sociala ställning eller släktskap eller namn. Och det sårar att veta att samhället fungerar så. Att inte är lika värda och att vi inte kan acceptera varandra för det som någon är. Påpekade detta på jobb endag och om blickar kunde mörda så skulle jag vara död. Väntar på att säkert hamna på "puhuttelu" med chefen för detta efter min semester eftersom jag bräkte det ur mej till lilla chefen. Men vet ni vad. Dom slipper mej ju iallafall så kanske lika bra att säja rakt ut vad jag anser, istället för att läsa om det bakom ryggen med andra som inte vågar säj rkt ut pga att dom sitter fast där dom sitter. Är ännu inte beredda att ta steget ut och förbättra sin egen sutuation och hälsa pga illabefinnande på jobb.
Sedan länge, ja i 5 års tid så har det nu kännts som om när jag kör över bron till denna ö så kommer kedjan runt halsen och foten tillbaka och en klump lägger sej i magen. Och när jag kör bort så kan jag andas igen. Är det månne så som en fånge känner sej ? Nu känner jag och ser ljuset. Jag ser en öppning till frihet. Att få börja igen, lämna allt det gamla bakom. Sorger och bekymmer. Bara ta med mej dom goda minnen som jag också har. För jag är trött på den här ön, så förskräckligt trött. Eller så har jag bara träffat på fel människor. Jag ser den sköna och vackra naturen här men har också sett mycket av baksidan. Om all avundsjuka och stagnation. Rädslan för förändringar och bara söka felen hos andra och inte se sej själv i spegeln först. Jag önskar verkligen att denhär ön nu ska förstå att v i är en, vi måste jobba tillsammans och inte mot varandra på alla nivåer. Våga gå utanför gränserna och se på nytt och ta till oss nya saker med öppna armar. Det var inte bättre förr. Men vi var yngre då och hade andra som ansvarade för oss och vi förstod inte bättre. Nu är de ju vår tur att bygga upp det samhälle som vi vill att många generationer framåt skall leva i. Och som föräldrar så måste vi eventuellt skuffa ut våra barn över kanten på boet för att få ut dem i arbetslivet och i studievärlden, för man måste få distans för att se möjligheter.
Men alla gör vi själv våra val och står för dem. Ingen gör dem för oss och det som är gjort kan vi inte ta tillbaka. Men jag ska iallafall försöka att mera söka det positiva i vardagen och livet och arbeta med mej själv för att bli en optimist istället för pessimist so alltid ser det dåliga i allt. För snart bär det iväg. Ett nytt liv med nya möjligheter och chanser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar