En solskenspromenad till all ära...

Eftersom jag är ledig idag och det är ett härligt väder så blev det en långpromenad med en motsträvig hund i ett vackert, om lite blött om fötterna, väder. Såg en massa fåglar och citronfjärilen och så doftar ju våren på ett speciellt sätt, har ni tänkt på det. Men kanske alla årstider har sin egen doft ? Men skönt och avkopplande var det iallafall. Jag har även gått in i en ny medietid och fått ärva en gammal ipod av min dotter som hon hjälpt mej att ladda ner podcasts på. Jag är ju en ganska kunskapstörstande individ som gärna följer med trenderna inom världen. Är mycket glad för att nu även YLE plockar fram näthatsdiskussionerna i Finland. Se på Yles hemsida om det intresserar. Det är i vilket fall som helst skönt att gå och lyssna på "radio" utan musik, jag lyssnar verkligen då. På innehållet i diskussioner och lär mej mycket på samma gång eller blir upplyst om saker. Som idag lyssnade jag på en mera allvarlig diskussion från Sveriges radio som handlade om hur ordet hora används. Det är Maria Sveland som har gjort programmet och tack vare detta så blev jag själv att fundera på ordet hora och hur det används. Om jag förstått rätt så är det ett allmänt ord som används flitigt nom högstadiet och det minns jag ju från egen tid också. Men vad gör att vi accepterar att våra barn fortsättningsvis får kasta ur sej hur som hellst detta fula ord ?? Det är ju ett direkt nervärderandde ord om det kvinnliga könet. Det som skrämmer mej är även att flickor sins emellan kan tala om andra flickor som horor... Är vi fortsättningsvis så okunniga och oupplysta att vi inte vet vad en hora är eller har vi accepterat detta ord som vilket skällsord som hellst ? men ändå så är det alltsom oftast ord som hör ihop med det kvinnliga könet som används. Hora, fitta och diskuteras det om en person med blont hår så är det oftast en kvinna som menas... Varför kan inte då vi kvinnor istället för att ropa ut om hur fittigt allt är och liknande istället ta de manliga könsorden i bruk ? Måste vi följa mannen i allt ?? När jag under en tid körde några barn till skolan så var det en liten pojke på kanske 8 år som satt i baksätet och vartannat ord han ungefär så så var fitta och fittigt. Jag stannade helt enkelt bilen och sa att nu får han gå hem om han inte slutar av med detta ordbruk. Jag acceptear inte det och det har jag även sagt min dotter, ivårt hus så svär vi inte med könsdelar för det hörs fult. Överlag så finns det många bättre kraftord än det. Överlag så hörs det fult att svära och iallafall om man måste sätta in en svärdom i vartannat ord i en mening, det tyder ju på ett dåligt ordförråd det.  Tack vare att lyssna på denna Podcast så blev jag och fundera mycket över detta om hur vi på denna lilla ort behandlar varandra, hur vi fortsätter gå i samma skor och inte vågar ändra normen. Inte skall man förändra på allt men ibland så kanske man ska ta sej en funderare över sitt språkbruk och ordval. Jag är själv den som ofta säjer först och tänker sen och det är inget jag är stolt över. Men sen är det ju det, att om ambitionerna är att stanna på ön så klarar man sej med det språkbruk som här råder, men redan att studera annan stans så kräver oftast lite mera. Det som är annars roligt att höra är hur lika föräldrar och barn ibland låter, använder samma ord inkl. svordomar och talesätt. Men tillbaka till hora.... jag som kvinna och har ett sexliv och inte är gift och ännu inte i ett samboförhållande så vissa män kan då se mej som en hora, ett byte utan värde som får användas.Tyvärr så är det ju ändå oftast män som kallar kvinnor för horor. Det sen att vissa betalar för tjänster så gör det att samvetet blir rent hos dessa torskar för de har ju då köpt en tjänst. Jag är dock bara en  kvinna med behov så som alla andra, och alltså ingen hora i den bemärklese som jag tolkar att det ordet betyder för mej. Så om någon ropar eller tilltalar mej som det blir jag sårad och vilken bild får våra döttrar när de allt som oftast blir kallade till detta i skolan ??  Kan någon ge mej ett ord som motsvarar detta ord för en man på samma nedlåtande sätt så berätta gärna. Så denna underbara promenad i skogen så fick mej igen att växa lite som feminist och jämnställdhetsivrare. Det är ju det jag vill bli och jag lär mej lite mera varje dag anser jag. genom att lyssna och se omkring mej. Se och jämföra hur världen ser ut nu och hur jag minns den.  På tal om fitta så när jag läste sociologi i sjukis och skulle då presentera mej för föreläsaren så reagerade hon på när jag sa varifrån jag var med att: ja det är deär ni använder könsorden som svordomar.... detta var då 1992 kanske...och har det förändrats ??? Knappast , sku säja att det blivit värre. Något är denna holme också känd för... Kan fortsätta att älta detta i all oändlighet för kvinniförtryckeri är ett av det värsta som finns och ändå tillåts det... så nu slutar jag för idag.  Men ni kan ju lyssna på er sjäälva och era barn och ta en funderare på hur ni hörs ....  kanske det blir en positiv upplevelse eller så en negativ...

                                                    Maria Svelands underbara bok....

Sista veckan ....

Ja nu är den här, sista veckan i april och hela arbetsveckan på jobbet. Känns som sagt bra. Börjar bli fullt upp och funderar på hur jag bäst skulle organisera allt.
I skolan så är det väl inte det bästa märker jag på dottern min. Hon har ju nte gått med på att infoga sej i normen så det ska väl jäklas in i det sista. Och som kutymen är så finns det i alla klasser någon som föörsöker manipulera och få andra att gå i sitt band och när det inte lyckas så gör hen det som hen bäst kan, jäklas. Vi har diskuterat mycket kring detta och till en del så tror jag att det handlar om att det kanske finns en viss avundsjuka för det att dottern min har bra betyg, kommer in till den skla hon vill och får möjligheten att komma bort härifrån. Då är min dotters förutsättningar enl. normen inte det bästa. Barn till ensamstående mamma, död pappa, mycket känslomässiga problem inom familjen och ingen lätt barndom pga mina val. Men hon har klarat sej och är en klok och mogen 16-åring som står stadigt med båda fötterna på jorden. Det diskuteras Good enough föräldrarskap i radion och tydlogen har jag luckat med det trots att jag många gånger har dåligt samvete för att jag inte alltid tycker att jag räckt till för mitt barn. Jobbat heltid i skiftesjobb. Hon har fått vara mycket ensam och ta ansvar.  Men även hon är en Vattuman och jag vet att hon klarar sej ch jag finns ju där för henne och nu har vi även S. i vårt liv som finns där för oss båda. Skuld och dåligt samvete hör hemma i föräldraskapet ? Håller ni med om det ? Det säger dom i radion. Föräldraskap är närvaro för min  del. Jag ska finnas till när min dotter behöver mej. Och när hon vill mej något så skall jag vara 100% närvarande för henne. Lyssna på Arenan på detta program för det är nog mycket bra och nyttigt för oss föräldrar att lyssna på. Programmet heter Familjeliv. Där var den frustrationen bearbetad. Önskar att det blir skolfrid/klassfrid denna sista tid i skolan. Iallafall så känns det att vi gör det rätta att flytta bort och börja om. Kanske jag hade samma känsla när jag gick ut grundskolan..längtan bort och ändå valde jag då Brusaby och den nystartade hästskötarutbildningen som jag hoppade av. Jag ville längre bort. Jag följde ingen av mina "vänner" för att göra det som andra. Då vlle jag inte till gymnasiet, inte ville jag inom vården heller. Skulle jag idag välja så skule jag välja gymnasiet och sedan en akademisk bana. Men med den studiehandledningen som fanns 1989 så var nte handledningen så stor. Men något så blev det ju av mej iallafall. Men jag tror jag skulle ha kunnat bli något mera om någon då skulle ha ruskat om mej och lite mera visat vägen och plockat fram det som jag var bra på. Men vad vet jag, kanske jag ännu kan bli något mera.... drömmer om mina vårdvetenskapliga studier, eventuellt bli lärare... få se vad jag börjar med till hösten 2014. Skall jobba nu först och komma in i det och sen får jag se. I Vasa finns vårdvetenskapliga fakulteten så det är iallafall inget problem. Framtiden är öppen och förändringar behövs för att gå vidare och utvecklas. Så det så.
S. har varit här hela helgen och åkte hem nu imorgon. Vi bara laade oss, tömde förrådet nästan som helhet och så skaffa vi hem de hyllkonsoler som skall bli min bokhylla i hörnan.  Känns så gött att leva. Våren och ljuset kommer och det känns. Har ett tudelat förhållande till det för under många år så var våren en mardröm då jag visste att det skulle bli jobbigt. Jag har/hade någonsorts kaamosdepression som utvecklades vidare till något annat men som nu är under kontroll. Så nu skrämmer våren inte längre och inte höstens mörker heller. Är för tillfället relativt stabil och mår bra  och jag hoppas att det håller så nu med alla förändringar. Det blir jobbigt med mycket nytt men jag  vet det ska gå bra. 
Nu ska det bli en tur ut med hunden som saknar sina kompisar; katterna, som flyttat. Är nog lite synd om henne men snart får hon nya kompisar att vara med så det ska nog bli bra det också.

Så älska er själva och era barn och ha det bra ! Och lyssna på Familjeliv på Yle Arenan.

Att hålla livlinan.

Jag tänkte sätta in en strip från Dilber på Hbl för någon dag sen men jag har en ny telefon och har inte lärt mej alla finesser hur jag får allt att funka ännu så det får bli till en annan gång.
Det är länge sen sist men helt ärligt så har jag inte haft tid eller inspiration. Jag har nu 8 arbetsturer kvar och därav rubriken. Det känns som jag lämnar ett sjunkande skepp men jag har livlinan och är på väg att klara mej. Hemsk tanke men sant. Det eviga sparande som snart kommer att få konskekveser för patientsäkerheten skrämmer. Funderar ibland om enhetsansvariga får några extra bonusar ju mera dom sparar.... hoppas verkligen inte men ibland funderar man iallafall.  Jag har haft tre mycket hektiska arbetsdagar men bra sjukhusträning. Måste nog säja att stresståligheten blivit bättre.Verkar som jag ska skola in min vikarie också.... nåja det blir väl bra. Nu har jag ännu två arbetsdagar och sedan får jag ledict veckoslut. S. kommer och hälsar på oss nu i sin tur. Det är lite blött i skogarna nu så han kan ta ledigt. Hans Nettan-harvester kan få lite för blött och mjukt annars. Våren kommer med fart. Iår sitter jag torrt på berget men nästa år så bor jag i "älvarnas rike " där översvämningar vanliga. Blir en helt annan vår det. Det jag säkert kommer att sakna i början är naturen här. Höga berg och djupa dalar. Havet och klipporna. Men dom finns ju kvar, jag får komma hit och klättra i berg. Skogar finns det nog i Pörtom men som sagt så är det ett plattare landskap där. Det börjar ju redan vi Nousiainen egentligen...när man kör åttan så blir det kanska platt där redan. Så snart är jag där nu, med flytt och nytt jobb. Intervjun på fredagen gick ok. tre sökande och två på intervju. Så jag har ju en 50% chans. Jag ser positivt på detta att nu börja pånytt och igen. Jag behöver det faktiskt. för annars känns det som jag sku bli mera galen än vanligt. Tydligen är min väg ovanlig, att gå från primärvården till specialvården men det som jag lärt mej är att arbetserfarenhet från primärvården uppskattas. Så det känns bra.
Tapeter är beställda så i maj när vi åker upp så blir det att tapetsera och fixa. Mitt och S. förhållande mår bra. Ställde honom mot väggen för att fråga rakt ut att det är ok nu att vi flyttar att han inte ångrar sej, för igen är det ju jag som flyttar till en karl med mitt bagage. Men det blev ett positivt svar och vi vet var vi har varandra.
Håret blev klippt idag och nu skall jag sluta färga det också. Läst mycket sista tiden om olika kemikaliecocktails vi frivilligt utsätter oss för så nu så skall jag försöka börja leva mera vänligt mot min kropp. Skall också prova på att göra egen deodorant. Om någon annan är intressrad av ett renare liv så rekommenderar jag varmt bloggarna: Morotsliv och Lev mer på mindre. Mycket bra info och tips och knep för allt möjligt. Dessa är dessutom bloggar från Finland.
Nä nu dillar jg bara så nu ska jag söka receptet på deodorant och röra ihop.

Visst e dom söta ?

Fredag morgon

Så är det fredag igen. Här sitter jag i Pörtom vid köksbordet och tänkte skriva lite funderingar igen, eller en skåprensning hur som haver. Måste nog säja att jag är lite trött för efter gårdagens effektiva dag och en lite dåligt soven natt så känns det. Men nästa natt bättre säkert. Ja gårdagen, jag tentade bort av detta LOVe som har att göra med rätte till medicinhanteringen inom yrket och jag klarade av två av tre tenter. Skulle jag ha tänkt efter lite mera så skulle jag ha klarat den tredje men nu bli det en matte-tent och en teoi i nästa vecka istället. Efter att jag gjort detta så blev det för kattena att flytta. Dom fick ny flytta in hos mamma och pappa. Bästa alternativet det, tror iallafall för dotter att det det bästa. Nu finns dom iallafall där, dom är iallafall en länk till det förflutna. Det sista som vi har efter skilsmässan eftersom katterna kom med från stallet där. Men katterna väl installerade och det verkar som mamma iallafall trivs med att igen ha dom som sällskap och lite sysselsättning. Bortskämda kommer dom attt bli. Och våran lilla Ella-korv så måste nog sättas på diet...hon blir bara rundare. Så det om våra djur. Sen blev det då träffen med E8 och nu sitter jag då här. Med sommarhastigheter så blev det en timme snabbare resa trots ett snabbstop på Biltema och en pisspaus i Raumo. I Masku så kom det mittiallt ett bildäck pomppande emot oss och ingen bil syntes till så undrar om det var några barn som rullade ut från skogen intill för det kom över en gångbana från skogen... mystiskt men farligt för trafiken. 
Nu kommer säkert våren också, vi såg tofsvipor, sångsvanar och tranor på fälten invid vägen. Och när jag såg tranorna så blev jag så glad fr jag har tranan som min skyddsfågel. Kanske för att trana är kurki på finska och jag hör till Kurki-släkten som härstammar från Björkö (Koivisto) i Karelen så när tranorna kommer så brukar jag tänka att nu kom alla dom döda som jag kännt och se att allt är bra igen. Blivit en tradition att varje vår och höst se efter tranorna för när jag ser dem så då är det som det är ok. Läget är under kontroll.
Ingen sol idag ännu. Så småningom så blir det att göra sej klar för att far iväg till Vasa. Skall på intervju för en befattning på E5 ; där som jag skall börja vikariera och tillika så får jag säkert lite mera info om sommarens funderingar. Det där praktiska. Dotter följer med och går till simhallen och simma medan jag är på sjukhuset och ska vi åka troligtvis till Stenhaga och handla och kolla lite tapeter kanske. Beror på tiden. Mina sk svärföräldrar som bor här bredvid skulle komma och se efter hundarna. Tre stycken hemma för tillfället och som alla vill sova i sängen så det är orsaken till dålig nattsömn. Vår Ella är liten men dom andra modell större så det blir lite trångt. Och inte har jag hjärta att köra bort dom heller när dom är vana att få göra så. Kanske det ändrar sen när vi är här på heltid och nyhetens behag är borta. Santtu iallafall så anser att jag är en konkurrent så när jag är här sover han i sängen trots att han aldrig annars gör det. Han är en stor personlighet.
Inga andra större och djupa funderingar idag. Det är lugnt. Semester och jag försöker koppla bort jobbet. Vet ännu inte när min sista dag blir och nu börjar längtan komma efter den. Att få städa bort arbetskläderna; märka dem till vikarie och bara börja om. Det som jag redan tänkte för 5 år sedan när skilsmässan kom, men då var jag på väg till Åland men nu blev det Österbotten istället. Och bra så, tiden har läkt många sår och jag har blivit mera jag med mej själv och vet bättre var jag står. Visst finns det saker kvar att jobba med ännu men det får jag ta sen när det kommer. Kan inte leva med att oroa mej över eventuella framtida sorger... då bär det av till skogs. 
Så ha en bra dag alla och ta hand om varandra !

Respekt, jämnlikhet och förtroende.

Som första varning. Skriver om mina upplevelser som arbetstagare inom omsorgen i en liten kommun i ett perspektiv på sådär 20 år. Har ingen mening att peka ut någon personligt eller såra någon men känner sej någon träffad så ber jag om ursäkt. Detta är mina tankar, upplevelser och funderingar inför omställningen i mitt liv.

Solen lyser igen efter en mulen söndag med liten snöslasknederbörd och här sitter jag och filosoferar över livet istället för att gå ut i solen, men det hinner jag också. Har vintersemester och gullebarnet mitt har lång skoldag pga hon läser livsåskådning efter skoltid när hon valt bort religionsundervisningen när vi inte tillhör kyrkan längre. Men en förstående klassföreståndare och skola så gick med på att anordna livsåskådningskunskap istället trots att det bara handlar om två elever. Så jag har god tid till mina filosofiska tankar eller vad jag nu skall kalla dem till.
Iallafall så har jag funderat en tid över arbetsliv, arbetsklimatet och annat som berör arbetshälsa. Mycket tack vare att jag själv är på väg att byta arbetsgivare men också tack vare den pågående diskussionen kring höjandet av pensionsålder. Obs! Detta är nu sen endast mina funderingar och dillanden.  Som sagt så är jag nu 40 år och har jobbat inom omsorg/sjukvård i 22 år sådär. Först som sommarvikarie och efter att jag blev färdig från sjukis 1995 så har jag jobbat så gott som på heltid om jag då bortser från det året jag var borta på mammaledigt.  När jag blev färdig så var det ett överutbud på vårdpersonal och jag minns att vi blev uppmanade till att satsa på barnafödande och familjebildande vid ett seminarie på våren 1995, för det var först efter år 2000 som det skulle börja bli jobb. Jag har ännu inte i denna dag lyft en dag ens arbetslöshetspenning. Visst jag har vikarierat primärskötare för att få jobba men jag har aldrig blivit utan. Under dessa år så har jag ju mött på ganska många incidenter inom vårdverkligheten och behandlande och bemötande av vårdpersonalen. Då tänker jag nu på personal som inte har ställning som förman eller annan ledande ställning. När jag skulle gå på mammaledigt så frågades det upp vilken dag jag skall på ledigt så att  min förordning kunde sättas ut dagen före så att inte arbetsgivaren skulle behöva betala ut första tidens mammapeng. Efter det så kommer det alltid med jämna mellanrum små incidenter som visar att arbetsgivaren fortsättningesvis verkar tycka att det enda som vårdpersonalen är så är en börda och en dyr sådan. När man önskar att få minska på arbetstid för att orka i arbetet så lyckas det allt mera sällan, jag har haft tur att fick göra detta under en tid som jag verkligen behövde det men om jag nu har uppfatatt saken rätt så är det närmast omöjligt om du inte har småbarn under 9 år och är berättigad till hemvårdsstöd eller om du får ett läkarintyg som rekommenderar/föreslår minskad arbetstid för att bibehålla din hälsa så att du skall orka med ditt jobb och ditt liv. Så ni må tro att jag blev ställd på frågan om hur mycket jag tänkt mej börja jobba nu på mitt nya jobb. Jag har växt upp i ett arbetsliv där arbetstagaren tackar och tar emot vad som erbjuds och sen är tyst. Och när jag meddelade att jag nog tänkt jobba 100% så blev det nästan jubel i andra ändan på telefonen. Är det inte så det skall vara ? Att man vill uppskattas och bemötas på ett vänligt och jämnställt sätt som arbetstagare ? Jag vet med mej själv att jag jobbar mer än gärna mina 100% på en arbetsplats där jag trivs och bemöts på ett bra sätt. Då orkar jag säkert jobba tills jag är 65 eller 67 eller 70 eller vad nu pensionsåldern är sen när den dagen närmar sej.
Jag har ofta blivit beskylld eller anklagad för att jag har bristande förtroende och inte har respekt för överordnande. För att jag hellre tar vägen via facket än går direkt till förmannen när jag upplevt olägenheter. Kanske jag gör det för att jag inte har förtroende för min förman och inte känner att jag bemöts på ett respektfullt och jämnlikt sätt. Då tar jag hellre den omvägen att jag tar med mej eller iallafall meddelar en organisation som finns till för arbetstagaren. Det här är inte lätt i en liten organisatíon och i en liten kommun där alla känner alla och det förekommer mycket bästa broder bästa syster och bruna tungor och dylikt. Jag är även uppmanad av min förman att inte ha för mycket kontakt med mina arbetskamrater på min  fritid så tydligen sprider jag gift pga min tidvist kritiska inställning till organisationen och klimatet. Och nu så är jag redan på det stadiet att jag behandlas som luft närmast. Men min tröst är att det inte är så länge kvar och jag tror inte det kan bli värre. Jag slutade att kämpa emot för en tid sen och raderade bort många vänner på fb till exempel som jag enbart kännt via arbetet. Jag skriver inte ut vem min arbetsgivare är fast dom flesta som känner mej vet ju det men i skrift står det mycket sällan. Allt detta för att jag inte orkar med den känslan att hela tiden gå på min vakt för ev. påhopp.  Men jag har överlevt. Brinner fortsättningsvis för mitt yrke och vill utvecklas och föra vidare kunskap. Jag vill jobba med det jag kan och känner mej bra på. Hur min framtid ser ut i arbetets tecken är ett helt oskrivet blad. På fredag skall jag och träffa min nya förman igen så då blir jag säkert klokare. Men det vet jag att nu har jag möjligheter att gå vidare och lyckas det inte på första stället så finns möjligheter till andra ställen. Kanske jag inte är någon sjukhussjukskötare utan mera hör hemma inom primärvården men då får jag acceptera det. Men jag skall iallafall prova.  Det enda jag nu kan dela med mej är det: Om du mår dåligt på din arbetsplats så låt det inte äta upp dej. Det finns alternativ. Kanske måste du ge upp en viss bekvämlighet men är inte din egen lycka och hälsa mer viktig än jobbet ?

Solen börjar visst gå i moln men jag käner mej som en bättre människa igen för en liten stund när jag skrivit av mej en hylla i mitt skåp. Det är mycket hälsosamt att skriva av sej eller prata ur sej förrnen det är för sent och skåpdörrarna inom dej inte längre går fast utan exploderar. Så det är viktig att man sköter om sin hälsa. För hälsan består inte enbart av det fysiska utan även av det psykiska och sociala och finns det ingen balans så mår man dåligt och fast det är kanske jobbet som är orsaken så kan det vara att det är ditt privata liv och familjen som lider av det. Så det är viktigt att sköta om sin hälsa och sej själv för ingen annan gör det för dej. Andra kan ge verktyg men det är ju bara vi själva som kan använda dem och göra något gott för oss själva.

Borde absolut inte...

Varför hittar jag på allt annat att göra istället för det jag borde göra ?? Suck. Men det är tråkigt att läsa detta medcintentgrej (LOVe) fast jag vet att jag måste få det gjort...men istället så sitter jag här och skriver och planerar hundpromenad i solen och så ska jag ju hnna på jobb också. Nåja jag har ju semester nästa vecka så då hinner jag läsa trots att vi åker till Pörtom på torsdgen. Och ev. skall jag in till VCS på fredagen på träff. Nåja jag har ju läst ganska långt och mycket redan så det är finslipande så att jag är redo att tenta. Kanske jag gör något imorron också, vem vet.
Egentligen så har jag inte ens så mycket klokt att skriva om. Fick mina första turer igår till VCS, ska jobba några turer i maj under min semester så är jag kanske lite klokare och färdigt inkörd före värsta sommarrusningen. Men sen ska jag ju hinna tapetsera också för det lär vara min grej....S kan nog måla men tapetserande så var min grej, eftersom jag nu uttryckte mej att det nu inte kan vara så svårt och knappast är det de heller men jag med mitt tålamod, vill ju att allt ska gå undan och bli fort färdigt. Finns så mycket nu som jag vill ha gjort fast vi talat om att ta lite i gången i lugn och ro. Och så blir det nog också, det vet jag nog.
Men nu måste jag nog ta och läsa lite. Ha en bra dag alla !

För fem år och efter två månader

För fem år sen ungefär  svarade jag första gången på ett svar från en kontakt via nätet som jag satt ut för att hitta kärleken igen, och det nappade och om två månader  skall jag bli sambo med min nät-romans. Intressant det här med kärlek på nätet. Vissa hittar rätt och andra söker förgäves. Det som jag anser är en fördel med nätet är att du lär känna människans inre före du drar dina slutsatser genom att ha sett utsidan. Utsidan och insidan är två så olika saker. Ett vackert skal kan vara ett ruttet inre och vice versa. Men iallafall så har det nu gått fem år och nätet har under dessa fem år varit vårt största kommunikationsverktyg eftersom vi inte haft möjligheten att ses så ofta, men nu ändrar det också och troligtvis så blir datan och nätet mindre viktigt i bägges våra liv. Det ska bli skönt egentligen men tillika kommer jg säkert att sakna en del av det, för vissa saker är så mycket lättare att skriva än att säja rakt ut. Iallafall för en som mej som är en sådan där pirrlisa som gråter när det blir något känsligt. Men via dessa nätdiskssioner så har vi ju lärt känna varandra jättebra också. Nuförtiden tolkar vi varandras humör enl. hur vi skriver och svarar varandra. Så nu håller en del av en era att gå mot sitt slut. Hans statusuppdatering på fb idag morgon kommenterar detta också, med att om två månader blir det mera liv i detta hus då två två-benta och en fyr-bent flyttar in... Så vi väntar båda på detta och min dotter likaså, hon tycker det känns bra som om hon nu flyttar till den andra ifall hon skulle vara ett skilsmässobarn och ha så att säja två hem.Visst blir det mycket för oss alla tre att lära oss och komma underfund med om hur vi enklast och smidigast får vardagen att fungera och leva tillsammans. Dottern min så hänger ju på heltid med bara i c. 10-12 veckor förren vi hoppeligen har hittat en lägenhet åt henne i Vasa som blir hennes studieort. (bilden i hörnet är huset vi flyttar till, granne till R8)
Så tiden går och tankarna vandrar och irrar. Håller på att läsa Maria Svelands bok Bitterfittan som är en mycket läsvärd och bra bok. Glad att jag läser den nu före jag skall träda in i samboskapet så kanske jag lyckas bättre än de senste försöken eftersom boken handlar om jämnställdhet i äktenskapet/förhållanden om skillnaden mellan mannen och kvinnan och varför fortsättningsvis kvinnan är den som gör det mesta av det dubbla jobbet. Det beskriver också fint sanningen om varför ofta kärleken byter skepnad när man gift sej. Som hon skriver när hon sitter och funderar över om det är något fel på henne som inte är lycklig och nöjd över den roll som tilldelats henne och att ingen av hennes vänner beklagar sej högt:Citat s.16 " den får dej att se dig omkring och undra om det är fel på dig. Om du missat något som alla andra förstått. Tills du inser att den dånande tystnaden beror på att alla andra är fullt upptagna med att vårda sina egna kärlekslögner". Nu menar jag inte att alla äktenskap är olyckliga och icke jämställda och harmoniska, men jag tror att många accepterar helt enkelt sin roll som den som skall sköta den större biten av familjen och hushållet utan att frågesätta den andra vuxna i hushållet. Svelands bok har blivit en bok som öppnat ögonen för mej om mycket av de funderingar som jag själv har och bekräftat att jag inte är ensam om dem. Dessutom kommer jag att nu med större sannolikhet bättre undvika denna kvinnofälla när jag igen går in i ett samboskap där två vuxna skall leva och bo tillsammans och dela vardagen. Samma dag jag gifte mej meddelade jag min då blivande man att jag tänker inte bli en hushållerska, piga eller mor (till honom). Och med det att jag anser att jag höll detta löfte till mej själv så gick vårt äktenskap som det gick. Jag jobbade mera och hade en större lön och hade ansvar för mitt barn och inte gick med på att då hålla ett  perfekt hushll i skick för att normen säjer så, så gick det som det gick. Jag ångrar ingenting. Jag stod för det jag sa då ! Och det kommer jag även göra i framtiden. S. vet om min inställning till detta. Han är medveten om att jag har ett krävande jobb, en längre arbetsväg än tidigare och inte har den personligheten att vilja ta hand om min man som ett bortttappat barn. Han är vuxen och har levat ensam nu i många år och med det att jag/vi flyttar in så betyder inte det att det är full service dygnet runt. Vi ska dela på vardagen så att det även finns tid och ork att sköta vårt förhållande och hålla det levande. För en trött och utsjasad dubbelarbetande kvinna; eller varför inte man också, så orkar inte vårda kärleken till den andra. Det är min åsikt.Så jag rekommenderar varmt alla att läsa denna bok. Dessutom har hon nu gett ut en bok om näthat som jag väntar med spänning att få läsa. Jag skulle kunna skriva massor om denna underbara bok, alltså Bitterfittan, men jag låter det vara eftersom jag vet att det är en bokskatt som jag kommer att bevara och som kommer att finnas med i min bokhylla, måste bara skaffa den först själv för nu har jag lånat den från biblioteket. Något positivt om denna ö: bibliotekets Blanka-tjänst är suverän. Lätt att hitta och söka böcker på och reservera förnya och dessutom förmånlig. Och snabb. Böcker från Pargas betalar man 1 e för och från öns olika enheter så är det gratis. Hoppas lika bra i Närpes, och Vasa vet jag har ett underbart bibliotek. Bokälskare som jag är.
Katterna har vi nu kommit överens med om med föräldrarna att dom flyttar dit och får börja leva ett normalt strövarkatt liv igen. Jag gläds för dem. Och då får jag häls apå dom iallafall. Om dom nu inte springer ut framför första bästa bil eller blir jagade av lo eller ngot annat. Men iallafall så blir det mera normalt för dem att få vara ute men ändå ha ett hem att krypa in i också. Så jag är glad och tacksam över mina snälla föräldrar.
Så idag för fem år sen så började romansen mellan Mymlan och Ponsse, jag tror jag hade en signatur som Mymlan om jag minns rätt. Då sökte jag någon som ville plocka snäckor på stranden med mej och vet ni det har vi gjort. Kanske vår kärlekshistoria lite påminner om vem ska trösta Knyttet för vi var två ensamma som båda sökte någon och fann varandra och en fin snäcka. Men först måste man våga övervinna sina egna rädslor för att nå dit man vill.
Kom annars just på att vem ska trösta Knyttet följt mej i alla mina förhållanden. Min dotters far identifierade sej mycket med Knyttet och den skivan med sagan gjord med musik av Peter Lundblad s var hans tröst och terapi många gånger, och på hans dödsannons så hade vi en text från boken. I mitt äktenskap så hade vi på bröllopsinbjudan bilden av Knyttet och Skruttet i snäckan och nu igen så är dom inblandade, fast det var Mymlan och inte Skruttet men snäckorna på stranden....