Solen lyser igen efter en mulen söndag med liten snöslasknederbörd och här sitter jag och filosoferar över livet istället för att gå ut i solen, men det hinner jag också. Har vintersemester och gullebarnet mitt har lång skoldag pga hon läser livsåskådning efter skoltid när hon valt bort religionsundervisningen när vi inte tillhör kyrkan längre. Men en förstående klassföreståndare och skola så gick med på att anordna livsåskådningskunskap istället trots att det bara handlar om två elever. Så jag har god tid till mina filosofiska tankar eller vad jag nu skall kalla dem till.
Iallafall så har jag funderat en tid över arbetsliv, arbetsklimatet och annat som berör arbetshälsa. Mycket tack vare att jag själv är på väg att byta arbetsgivare men också tack vare den pågående diskussionen kring höjandet av pensionsålder. Obs! Detta är nu sen endast mina funderingar och dillanden. Som sagt så är jag nu 40 år och har jobbat inom omsorg/sjukvård i 22 år sådär. Först som sommarvikarie och efter att jag blev färdig från sjukis 1995 så har jag jobbat så gott som på heltid om jag då bortser från det året jag var borta på mammaledigt. När jag blev färdig så var det ett överutbud på vårdpersonal och jag minns att vi blev uppmanade till att satsa på barnafödande och familjebildande vid ett seminarie på våren 1995, för det var först efter år 2000 som det skulle börja bli jobb. Jag har ännu inte i denna dag lyft en dag ens arbetslöshetspenning. Visst jag har vikarierat primärskötare för att få jobba men jag har aldrig blivit utan. Under dessa år så har jag ju mött på ganska många incidenter inom vårdverkligheten och behandlande och bemötande av vårdpersonalen. Då tänker jag nu på personal som inte har ställning som förman eller annan ledande ställning. När jag skulle gå på mammaledigt så frågades det upp vilken dag jag skall på ledigt så att min förordning kunde sättas ut dagen före så att inte arbetsgivaren skulle behöva betala ut första tidens mammapeng. Efter det så kommer det alltid med jämna mellanrum små incidenter som visar att arbetsgivaren fortsättningesvis verkar tycka att det enda som vårdpersonalen är så är en börda och en dyr sådan. När man önskar att få minska på arbetstid för att orka i arbetet så lyckas det allt mera sällan, jag har haft tur att fick göra detta under en tid som jag verkligen behövde det men om jag nu har uppfatatt saken rätt så är det närmast omöjligt om du inte har småbarn under 9 år och är berättigad till hemvårdsstöd eller om du får ett läkarintyg som rekommenderar/föreslår minskad arbetstid för att bibehålla din hälsa så att du skall orka med ditt jobb och ditt liv. Så ni må tro att jag blev ställd på frågan om hur mycket jag tänkt mej börja jobba nu på mitt nya jobb. Jag har växt upp i ett arbetsliv där arbetstagaren tackar och tar emot vad som erbjuds och sen är tyst. Och när jag meddelade att jag nog tänkt jobba 100% så blev det nästan jubel i andra ändan på telefonen. Är det inte så det skall vara ? Att man vill uppskattas och bemötas på ett vänligt och jämnställt sätt som arbetstagare ? Jag vet med mej själv att jag jobbar mer än gärna mina 100% på en arbetsplats där jag trivs och bemöts på ett bra sätt. Då orkar jag säkert jobba tills jag är 65 eller 67 eller 70 eller vad nu pensionsåldern är sen när den dagen närmar sej.
Jag har ofta blivit beskylld eller anklagad för att jag har bristande förtroende och inte har respekt för överordnande. För att jag hellre tar vägen via facket än går direkt till förmannen när jag upplevt olägenheter. Kanske jag gör det för att jag inte har förtroende för min förman och inte känner att jag bemöts på ett respektfullt och jämnlikt sätt. Då tar jag hellre den omvägen att jag tar med mej eller iallafall meddelar en organisation som finns till för arbetstagaren. Det här är inte lätt i en liten organisatíon och i en liten kommun där alla känner alla och det förekommer mycket bästa broder bästa syster och bruna tungor och dylikt. Jag är även uppmanad av min förman att inte ha för mycket kontakt med mina arbetskamrater på min fritid så tydligen sprider jag gift pga min tidvist kritiska inställning till organisationen och klimatet. Och nu så är jag redan på det stadiet att jag behandlas som luft närmast. Men min tröst är att det inte är så länge kvar och jag tror inte det kan bli värre. Jag slutade att kämpa emot för en tid sen och raderade bort många vänner på fb till exempel som jag enbart kännt via arbetet. Jag skriver inte ut vem min arbetsgivare är fast dom flesta som känner mej vet ju det men i skrift står det mycket sällan. Allt detta för att jag inte orkar med den känslan att hela tiden gå på min vakt för ev. påhopp. Men jag har överlevt. Brinner fortsättningsvis för mitt yrke och vill utvecklas och föra vidare kunskap. Jag vill jobba med det jag kan och känner mej bra på. Hur min framtid ser ut i arbetets tecken är ett helt oskrivet blad. På fredag skall jag och träffa min nya förman igen så då blir jag säkert klokare. Men det vet jag att nu har jag möjligheter att gå vidare och lyckas det inte på första stället så finns möjligheter till andra ställen. Kanske jag inte är någon sjukhussjukskötare utan mera hör hemma inom primärvården men då får jag acceptera det. Men jag skall iallafall prova. Det enda jag nu kan dela med mej är det: Om du mår dåligt på din arbetsplats så låt det inte äta upp dej. Det finns alternativ. Kanske måste du ge upp en viss bekvämlighet men är inte din egen lycka och hälsa mer viktig än jobbet ?
Solen börjar visst gå i moln men jag käner mej som en bättre människa igen för en liten stund när jag skrivit av mej en hylla i mitt skåp. Det är mycket hälsosamt att skriva av sej eller prata ur sej förrnen det är för sent och skåpdörrarna inom dej inte längre går fast utan exploderar. Så det är viktig att man sköter om sin hälsa. För hälsan består inte enbart av det fysiska utan även av det psykiska och sociala och finns det ingen balans så mår man dåligt och fast det är kanske jobbet som är orsaken så kan det vara att det är ditt privata liv och familjen som lider av det. Så det är viktigt att sköta om sin hälsa och sej själv för ingen annan gör det för dej. Andra kan ge verktyg men det är ju bara vi själva som kan använda dem och göra något gott för oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar