För fem år och efter två månader

För fem år sen ungefär  svarade jag första gången på ett svar från en kontakt via nätet som jag satt ut för att hitta kärleken igen, och det nappade och om två månader  skall jag bli sambo med min nät-romans. Intressant det här med kärlek på nätet. Vissa hittar rätt och andra söker förgäves. Det som jag anser är en fördel med nätet är att du lär känna människans inre före du drar dina slutsatser genom att ha sett utsidan. Utsidan och insidan är två så olika saker. Ett vackert skal kan vara ett ruttet inre och vice versa. Men iallafall så har det nu gått fem år och nätet har under dessa fem år varit vårt största kommunikationsverktyg eftersom vi inte haft möjligheten att ses så ofta, men nu ändrar det också och troligtvis så blir datan och nätet mindre viktigt i bägges våra liv. Det ska bli skönt egentligen men tillika kommer jg säkert att sakna en del av det, för vissa saker är så mycket lättare att skriva än att säja rakt ut. Iallafall för en som mej som är en sådan där pirrlisa som gråter när det blir något känsligt. Men via dessa nätdiskssioner så har vi ju lärt känna varandra jättebra också. Nuförtiden tolkar vi varandras humör enl. hur vi skriver och svarar varandra. Så nu håller en del av en era att gå mot sitt slut. Hans statusuppdatering på fb idag morgon kommenterar detta också, med att om två månader blir det mera liv i detta hus då två två-benta och en fyr-bent flyttar in... Så vi väntar båda på detta och min dotter likaså, hon tycker det känns bra som om hon nu flyttar till den andra ifall hon skulle vara ett skilsmässobarn och ha så att säja två hem.Visst blir det mycket för oss alla tre att lära oss och komma underfund med om hur vi enklast och smidigast får vardagen att fungera och leva tillsammans. Dottern min så hänger ju på heltid med bara i c. 10-12 veckor förren vi hoppeligen har hittat en lägenhet åt henne i Vasa som blir hennes studieort. (bilden i hörnet är huset vi flyttar till, granne till R8)
Så tiden går och tankarna vandrar och irrar. Håller på att läsa Maria Svelands bok Bitterfittan som är en mycket läsvärd och bra bok. Glad att jag läser den nu före jag skall träda in i samboskapet så kanske jag lyckas bättre än de senste försöken eftersom boken handlar om jämnställdhet i äktenskapet/förhållanden om skillnaden mellan mannen och kvinnan och varför fortsättningsvis kvinnan är den som gör det mesta av det dubbla jobbet. Det beskriver också fint sanningen om varför ofta kärleken byter skepnad när man gift sej. Som hon skriver när hon sitter och funderar över om det är något fel på henne som inte är lycklig och nöjd över den roll som tilldelats henne och att ingen av hennes vänner beklagar sej högt:Citat s.16 " den får dej att se dig omkring och undra om det är fel på dig. Om du missat något som alla andra förstått. Tills du inser att den dånande tystnaden beror på att alla andra är fullt upptagna med att vårda sina egna kärlekslögner". Nu menar jag inte att alla äktenskap är olyckliga och icke jämställda och harmoniska, men jag tror att många accepterar helt enkelt sin roll som den som skall sköta den större biten av familjen och hushållet utan att frågesätta den andra vuxna i hushållet. Svelands bok har blivit en bok som öppnat ögonen för mej om mycket av de funderingar som jag själv har och bekräftat att jag inte är ensam om dem. Dessutom kommer jag att nu med större sannolikhet bättre undvika denna kvinnofälla när jag igen går in i ett samboskap där två vuxna skall leva och bo tillsammans och dela vardagen. Samma dag jag gifte mej meddelade jag min då blivande man att jag tänker inte bli en hushållerska, piga eller mor (till honom). Och med det att jag anser att jag höll detta löfte till mej själv så gick vårt äktenskap som det gick. Jag jobbade mera och hade en större lön och hade ansvar för mitt barn och inte gick med på att då hålla ett  perfekt hushll i skick för att normen säjer så, så gick det som det gick. Jag ångrar ingenting. Jag stod för det jag sa då ! Och det kommer jag även göra i framtiden. S. vet om min inställning till detta. Han är medveten om att jag har ett krävande jobb, en längre arbetsväg än tidigare och inte har den personligheten att vilja ta hand om min man som ett bortttappat barn. Han är vuxen och har levat ensam nu i många år och med det att jag/vi flyttar in så betyder inte det att det är full service dygnet runt. Vi ska dela på vardagen så att det även finns tid och ork att sköta vårt förhållande och hålla det levande. För en trött och utsjasad dubbelarbetande kvinna; eller varför inte man också, så orkar inte vårda kärleken till den andra. Det är min åsikt.Så jag rekommenderar varmt alla att läsa denna bok. Dessutom har hon nu gett ut en bok om näthat som jag väntar med spänning att få läsa. Jag skulle kunna skriva massor om denna underbara bok, alltså Bitterfittan, men jag låter det vara eftersom jag vet att det är en bokskatt som jag kommer att bevara och som kommer att finnas med i min bokhylla, måste bara skaffa den först själv för nu har jag lånat den från biblioteket. Något positivt om denna ö: bibliotekets Blanka-tjänst är suverän. Lätt att hitta och söka böcker på och reservera förnya och dessutom förmånlig. Och snabb. Böcker från Pargas betalar man 1 e för och från öns olika enheter så är det gratis. Hoppas lika bra i Närpes, och Vasa vet jag har ett underbart bibliotek. Bokälskare som jag är.
Katterna har vi nu kommit överens med om med föräldrarna att dom flyttar dit och får börja leva ett normalt strövarkatt liv igen. Jag gläds för dem. Och då får jag häls apå dom iallafall. Om dom nu inte springer ut framför första bästa bil eller blir jagade av lo eller ngot annat. Men iallafall så blir det mera normalt för dem att få vara ute men ändå ha ett hem att krypa in i också. Så jag är glad och tacksam över mina snälla föräldrar.
Så idag för fem år sen så började romansen mellan Mymlan och Ponsse, jag tror jag hade en signatur som Mymlan om jag minns rätt. Då sökte jag någon som ville plocka snäckor på stranden med mej och vet ni det har vi gjort. Kanske vår kärlekshistoria lite påminner om vem ska trösta Knyttet för vi var två ensamma som båda sökte någon och fann varandra och en fin snäcka. Men först måste man våga övervinna sina egna rädslor för att nå dit man vill.
Kom annars just på att vem ska trösta Knyttet följt mej i alla mina förhållanden. Min dotters far identifierade sej mycket med Knyttet och den skivan med sagan gjord med musik av Peter Lundblad s var hans tröst och terapi många gånger, och på hans dödsannons så hade vi en text från boken. I mitt äktenskap så hade vi på bröllopsinbjudan bilden av Knyttet och Skruttet i snäckan och nu igen så är dom inblandade, fast det var Mymlan och inte Skruttet men snäckorna på stranden....