Inflyttare 2013: länge sen sist

I det här huset bor jag nu. Har bott i en vecka och ännu finns det lådor kvar att packa upp och saker söker sina platser men jag är här. Att det går så långsamt med allt beror också på det att jag jobbade hela förra veckan så det var bara kvällarna lediga och då skulle det där vanliga också göras förutom att söka platser för saker. Men köket är nu under kontroll, nästan i alla fall och sovrummet. N. har sitt rum grejat så nu är det egentligen vardagsrummet och min bokvägg kvar, eller min hörna som jag vill kalla det. Lite har jag börjat men det får ta den tid det tar. Fåtöljen står ännu ute i garaget och böcker är också ännu där. Men vi måste fix ännu en stödskena till hyllan för nu bågnar hyllorna under vikten av böcker, på vissa hyllor. Men annars går det bra. Lite vimsig är jag ännu med att vara sambo, saknar den där egen tid som jag haft relativt mycket av de sista fem åren, men huset är stort och det finns bra vägar i skogen och längs vägarna här runtomkring dit jag kan försvinna med mina Poddar och min tid bara jag tar mej tid till det.
Jobbet är bra. Jag fick hela förra veckan gå som bredvid för att lära mej och imorron ska jag ännu på en introduktionsskolning. Ikväll hr jag första kvällsturen som jag har själv ansvar och skall sköta min del av nodulen så hoppas det är lugnt och inte för många inskrivningar för det har jag inte på kläm. vi har heller inget krav på att hålla listorna på att gå jämt ut utan vi jobbar enligt vad patientvården kräver. Det betyder att vi får betald övertid. Vi stämplar in och ut elektroniskt och med det systemet körs sedan listorna ut. Så ingen behöver hålla ordning på övertider eller timmar att jobba in etc. Ganska skönt egentligen. Så jag tror att den första känslan jag hade om jobbet är den rätta. Det är inte samma familjära känsla som på bädden, men patienterna byter mycket oftare så man binder sej inte på samma sätt. Huvudsaken är att alla gör sitt och ett bra jobb och samarbetar. Mycket har jag ännu kvar HVC tänkandet om att spara pengar, onödiga undersökningar, åldersstruktur och att få patienter vidare. När är dom inte längre specialsjukhus patienter utan kan klara sej annan stans. Och ändå ligger många på sjukhus som egentligen enl. mej inte behöver specialsjukvård. Men läkaramamnuenserna har svårt att ta beslut på att när skicka vidare, dom vill ännu kolla något labprov och liknade. Även om patienten är över 85 och en ansaltpatient någon annanstans eller har redan sådana diagnoser som gör att det egentligen inte finns något aktivt att göra mera. Så är det ett tecken på att jag börjar bli gammal sköitu som ser på saker på dethär sättet ?
Men lite mera bilder och sen ska jag göra något annat och även försöka uppdatera lite oftare här.