Jag skulle vilja tro på tomtar och troll. På älvor och näcken. Såg på en jul-film idag där tomten glömde vem han var när människor slutade att tro på honom men barnen tror. Och vi vuxna så låser in barnet inom oss och slutar tro på det som var viktigt för oss när vi var barn. Inte för att jag aldrig trott på tomten. Han kom inte till oss när jag var barn för min morfar var av den åsikten att barnen skulle inte skrämmas. Men jag trodde på att det fanns väsen i skogen. Jag sökte deras bon och gömställen. Och ännu när jag går i skogen, vilket jag älskar, så tycker jag mej se fotspår av väsen som inte är människor. Vackra gläntor där bara älvorna måste dansa. Skrymslen där trollen sitter och lurar. och alla andra. Tänk bara på Ronjas Mattisskog med alla härliga och mindre härliga varelser. Och allt detta så facinerar ju oss. Vi läser sagor. Älskar vampyrfilmer och andra tv-serier och filmer med övernaturliga varelser. Är det barnet inom oss som vi väcker och som för oss till en bättre fantasivärld än den vi lever i ? I en Peter Pan film så dör Tingeling, men hon vaknar när alla till sist säger och tror: Jag tror jag tror på älvor !
Mitt halsband som jag har så föreställer den lilla irländska turgubben som vaktar kitteln med guld vid änden av regnbågen. Han vaktar mitt regnbågshjärta nu och han känns så rätt att bära. Så ja, jag vill hålla mitt inre barn levande och tro på tomtar och troll, älvor och häxor, vampyrer och trollkarlar och allt annat som kan fylla min fantasi för gå ut i skogen...där ser du spåren...
Min "gubbe"
Skogsfrun
Älvdans
Mr Tumnus från Narnia
Älvdans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar