Vemod...

 "Det är då som det stora vemodet rullar in, och från havet blåser isande, gråkall vind" (ur sången Vintersaga)

 

Och så kom den då... mitt vinter-jul vemod... trodde jag skulle komma undan dej men inte i år heller. Oftast, när jag tänker efter, så kommer du kring Lucia. Före det har jag sett fram mot julen, mot friden och glädjen, men så plötsligt kommer du och för mej till gränslandet. När mina egna förväntningar blir för stora så greppar du tag i mej och drar ner mej. Men du lämnar ensam där på gränsen så att jag själv ska få välja. Går jag framåt mot det mörka som drar mej ner i en svacka eller så står du och ser på mej hånflinande när jag kämpar emot.
Du kom till mej och blev min fiende och vän den första julen jag var mamma, det är 15 år sedan det. Då hade jag lämnat min dotters far och den drömmen som alla mammor väl vill ge sitt barn; den perfekta julen med familjen samlad och alla är glada och lyckliga.  Jag drömmer ännu om detta men ännu kan jag inte ta mej till minnes en jul som varit smärtfri.  Inte ens från min egen barndom så minns jag lyckliga jular. När jag började jobba valde jag ofta att jobba julaftonskväll, lugnast så. Tack vare dej så både älskar jag och hatar julen. Du tvingar mej att tänka på alla ensamma och olyckliga men du föstår inte att kanske jag avundas dem just då...eftersom jag inte längre klarar av att alltid hålla masken att julen är en lycklig tilldragelse så kanske jag bäst skulle vara ensam då...då sårar jag ingen utan mej själv. Nu spelar jag ett skådespel hela julen, speciellt julaftonen sen lugnar det sej. Men nu står jag där igen, i gränslandet, och kämpar. Julstjärnan lyser i fönstret, ett adventljus brinner. Tomtarna dansar på duken på bordet. Läget är ganska under kontroll. Första julen hos s. står framför mej och skrämmer skiten ur mej. Tänk om jag inte klarar det... När planerna och förväntningarna blir för stora.. Det enda jag nu kan göra är att dra ner på allt...och acceptera det, att det som jag gör räcker till. Jag kan inget mera. Jag tänker och skall vända dej ryggen och lämna dej där...i gränslandet. Helst vill jag låsa in dej nånstans och kasta nyckeln, men jag vet att du alltid lurpassar för att komma och ta mej med igen...men en dag är det jag som ska stå där och hånskratta åt dej och lämna dej i gränslandet.  Men ännu, idag, är det du som styr skeppet, men jag kämpar emot. Jag vill hitta tillbaka till friden och glädjen. Men ångesten .... du måste låta mej gå !

Det är ju Lucia idag. Och av ovannämnda så kan jag bara säja att jag hatar Lucia.... sedan många år tillbaka... Lucia ger mej kramp i magen och stort illabefinnade. Idag vill jag lämna allt men jag vet jag finns kvar imorgon. intagit min roll igen och låter alla tro att allt är bra, men inom mej drar det kalla vemodsvindar. Ögonen är själens spegel. Se mej inte i ögonen för min blick möter inte din, den viker undan för att skydda mej och dej...

Min blogg är mitt andningshål. Jag skriver här det som finns inom mej. Min terapi på vägen mot friheten. Jag hoppas att när jag lämnar denna ö så får jag lättare att lämna all denna ångest som håller mej i sitt grepp så stark...och kan ännu fira en ångest oc vemodsfri jul. Vemod kan också vara positivt men ångesten är det inte....