Flamingokvintetten har en låt med dessa rader... och dessa ord har föjt mej under en lång tid. Och idag träffade det mej fullt ut igen.... Efter att jag varit på en härlig promenad i ett strålande väder med Ella runt träsket så gick jag till bibban och hittade en hög igen att förgylla vardagen med. Har att läs ännu men kunde inte motstå frestelsen och dessutom hade det kommit böcker från Korpo och Pargas jag beställt. Nå efter mitt biblioteksbesök så gick jag till butiken.... och där hör jag en röst som alltid fått mej att reagera....och där var han...som jag tror att var min stora kärlek men som jag inte förstod då och kastade bort chansen eftersom jag trodde det fanns bättre gräs någon annanstans. Det här är så gammalt som för över 20 år sedan. Men ännu så känns det. Han har sin familj nuförtiden och jag har mitt. Jg vet att det aldrig blir något mera. Vi sårade varandra för mycket till det men ändå.... Ibland så funderar jag hur mitt liv skulle ha sett ut om det då för länge sen skulle ha blivit vi ? Och jag skyller det helt på mej att det blev som det blev. Men tänk vad lite det behövs för att minnen från det förflutna kommer igen....
Men känslan att jag vet att jag kan älska och att det säkert var äkta kärlek. Det finns säkert i alla våra liv människor som satt sitt avtryck på oss som vi inte kan glömma. Kanske pga kärlek, kanske sorg, ilska, vänskap. Det är väl det som ger oss vår historia. Som gör vår egen biografi över vårt liv...
Jag som honom nog också så jag vet det var han...samma glimt i ögat som förut och samma leende...
men obs. Nu är det S. jag älskar och vill leva resten av mitt liv med !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar