Tårar och Tro.

Börjar med en dikt jag hittat på nätet och som bra just nu passar in.

Så min nedstämdhet från igår finns kvar men den känns bättre. Troligtvis så beror den mycket på mina hormoner som svallar extra när det är "veckan". Men det går över så det känns bra. Skulle behöva gråta ut ett varv över allt som känns jäkligt för för mej fungerar gråten renande. Själen känns lättare att bära sen.

 

Jag gråter inte ofta men när jag gör det så bölar jag på ordentligt och länge. Men tårarna kommer ju inte alltid just då när dom kanske skulle behöva. Men ibland så är gråten tyst och ses inte som tårar utan den finns innanför. Då är det endast i ögonen som man kan se att dom är som bottenlösa brunnar. Ögon talar och berättar mycket.   Ögonen är själens spegel säjs det.

 

Satt och fundera över vart jag någongång skulle vilja resa igen om jag får möjlighet. Och jag vill tillbaka till Teneriffa. Till Candelaria och se på den svarta madonnan. Hon grep tag i mej och på något sett så är hon närmast någonsorts tro jag kommer. Gillar annars inte katolicism eller religon över lag men ibland så är det som ändå jag söker något. Och då finns min svarta madonna där å min hylla bredvid sängen och skyddar mej.

 

Kyrkan som hon står i, stället där kyrkan finns är så betgande. Jag besökte endast stället mycket snbbt men jag visste direkt att hit vill igen med god tid och få ta in allt i lugn och ro. Det kändes som där fanns det ro. Harmoni och lugn. så nångång igen ...jag bara måste få åka dit igen.

 

Alla bilder tagna från nätet.

 

 

Allting faller...

och jag tänker inte på den svenska serien i TV ...men det är en sån dag idag att det käns som allting faller. Vill bara krypa under täcket och grina. Varför ? Jag vet inte. Det är bara en sån dag. Alla har vi säkert såna dagar ibland. Dagar det känns som inget blir bra, allt känns meningslöst och de mörka molnen på ens himmel är allt för många. Så idag har jag en sån där mörk dag. Kansk kan jag skylla det på vädret. Kanske det beror på att lingonveckan på kommande eller kanske så finns det ingen orsak. Kanske är det för att jag såg på en film igår kväll eller natt om systrar och att jag undermedvetet saknar min syster. Iallafall mår jag dåligt idag. Känner mej helt ur form psykiskt. Ingen energi, ingen motivation ingen inget. Men jag vet ju. Det går över. Ovanför molnen är himlen alltid blå. Efter regn kommer solsken..bla bla bla. Ikväll vill jag rulla mej i självömkan, tycka synd om mej själv och må dåligt för då kanske morgondagen blir bättre. Kanske lyser solen och allt känns bättre imorgon... Hoppas så iallafall.

Läser man länge så lär man sej någonting, eller glömmer sorgen,eller somnar-men man vinner alltid något.

Eftersom jag egentligen inte vet vad jag ska skriva om idag så sparar jag till sist att lägga in en rubrik. Det ena och det andra har hänt, inget speciellt egentligen. Sakta börjar "straffen" komma för att jag tänker sluta på mitt jobb och gå vidare. Denhär gången handlar det om läkemedelsskolning. Jag skall läsa på egen tid men får tenta på arbetstid, dom andra får väl ett antal timmar. Nåja jag bryr mej egentligen inte bara jag får det tentat och godkänt eftersom jag behöver det till Vasa där dom har samma krav för att alls få jobba som sjukskötare och ha medicinhanteringsrättigheter. Jag har också nu begärt arbetsintyg. Släppt bomben att jag börjar jobba troligtvis då i Vasa för mina föräldrar och att dottern min kommer att välja Vasa Gymnasium och bosätta sej i Vasa. Dom tog det sådär...nå anpassningstid finns ännu. Så skall jag välja tapeter till vårt sovrum...hmm.... det var inte det enklaste. Har hemma en hög tapetböcker men nä ser ni, inte hittade jag något som föll i smaken. Och jag som alltid sagt att inte vitt så nu lutar det mot ljusa färger...kanske vitt nå färgerna kommer i accessoarerna i så fall. Rummet i sej så mörkt så måste få in ljus och värme dit. Men få se. S. vill bara ha andra tapeter än det som hans ex. valt dit, och nu skall det mera isolering i väggarna när då den inte längre är så bra, känns på väggarna att dom faktiskt är kalla.
Annars har det ju varit härliga vinterdagar nu. Solen lyst och snön gnistrar. Isarna fina för långa promenader, men si min lilla hund gillar inte ispromenader hon inte, så dom blir inte så långa.

                                                      En vinterbild från Österbotten.

I dagens Hbl så var där en artikel om hur svårt finlandssvenskar och andra med svenska som modersmål har med att skriva korrekt svenska i gymnasiet och universitet. En bidrgande orsak är att föräldrar inte läser för sina barn mera och inte heller uppmuntrar dem att läsa böcker, tidningar... Sen så fråga jag faktiskt min dotter om det faktiskt är så att det finns eller är vanligt att inte kunna läsa en text högt och förstå innebörden pga att redan det att stava fram meningen är svår. Och hon meneade att visst finns det. Ojdå...då finns det ju alla möjligheter grundskolan igenom att lära sej detta eller är det så att om man inte får med sej hemifrån intresset för att läsa och bygga sin egen fantasivärld via böcker så faller man utanför och har problem i framtiden ?? inte alla förståss. Men visst. Alla har inte intresse eller tålamod att läsa en bok. Det är tråkigt. Eller att läsa för sitt barn på kvällen...Jag har läst för min dotter ända tills hon var kring 12 år gammal, kanske längre. Och som barn så lästes det alltid för mej. Så i mitt liv så är det en helt normal del av livet, att läsa och ta till sej saker den vägen. Jag älskar böcker och bibliotek, såsom min mor och såsom min dotter. Ofast när jag ger gåvor så ger jag gärna böcker. För en bok ger mångfalt mera än något annat. Och vad är mysigre än att krypa upp i soffhörnet med en bra bok ?? Eller att läsa några kapitel före man somnar. TV är bannlyst i mitt sovrum fast det nu finns pga att jag sover i vardagsrummet där tv finns. Dottern vill inte heller ha TV i sitt rum när vi flyttar fast hon har det nu. För en bok ger mera ro än TV:s flimmer och ljud. Tillräckligt med sömnproblem finns det ju redan och mycket visar ju på att det är det ständiga flimrande av olika apparter som stör.
Ett fint och tankvärt citat om böcker av Olle Hammarland:
                                                  Man kan resa långt hemma.
                                                  För den som läser finns inga väggar.

Så läs och läs och för vidare. Det ger mera än man tror. En filmatiserad bok är inget av det som finns i boken, för det finns inte många filmer somkan göra en bok bra. Så hos mej är böcker alltid välkomna. Sörjer nu ibland de böcker som jag förvarar i källaren pga utrymmesbrist. Jo jag säljer bort böcker också efter hand ibland. Men det är såna som jag vet att jag inte läser flere gånger. Pockets och så har vi en uppsättning av flickböcker som N. inte längre vill ha.  Men många böcker som etsat sej fast i mitt minne och hjärta så finns kvar i hyllan. Sen finns det många böcker jag lånat från bibliteket som jag gärna själv skulle vilja ha och inte längre finns. 
Så om jag gjort något gott i min dotters liv s har jag sett till att hon har en bra grund att stå på i sin svenska. Så säkert ligger det något i att hennes modersmålslärare aner att hon kanske ibland skulle behöva en överkurs i modersmål för att inte få tråkigt.

Som avslutning idag, ett citat till om böcker:
                                                       Låt ditt bokskåp och bokhyllor vara
                                                       din trädgård och din lekplats. Skörda
                                                       frukterna som växer där, plocka rosorna,
                                                       örterna och myrran.
                                                                  Judah Ibn Tibbon.

Dagens rubrik blev ett citat av Henryk Sienkiewicz.

Hemligheter och skvaller.

Det är länge sen jag sist skrivit men saken är så enkel att jag helt enkelt inte haft tid. Och dessutom så har så mycket tankar snurrat så jag måste reda ut dem före jag sätter mej och skriva. Idag har jag iallafall städat och det är ett ganska bra sätt att samla tankarna på.

Fast jag nog lite är av denna åsikt. Skulle jag ha möjlighet alltså pengar så är jag nog den som skulle anställa en städerska. Det finns så mycket annat som jag skulle vilja göra och sätta mej in i.
Nåja nog om det. Sen sist har jag varit hemma i Pörtom och gjort lite planeringar där. Väggarna skall isoleras igen så nu ska det väljas tapeter. Och en färgsättning som alla gillar. Jag älskar färger men S. är mera van med mera dämpade toner..... men säkert hittar vi en bra gyllene medelväg. Men roligt är det. Samma gäller N.s rum. Hon är också i valet och kvalet hur hon ska göra. Disponeringen av fönstren i huset är lite "konstig", så sovrummen ganska mörka. Vi såg på revy också på sammma gång vi var där och den var bra som vanligt. Deras revyer drar inte bara allt från de lokala planet utan från hela Finland och så dom kan sjunga. Härligt !

Det här är från deras sketch om kossorna som försvunnit från byn. Jo det är sant, inga kossor i pörtom mera. När jag började vistas där fanns där flera gårdar med kor.... Har sparat deras programhäfte med sångtexterna, och dom är bra. Vilket jobb att få så bra in allt att passa. Nog kan dom. Iallafall så skall inte jag få vara med och spela revy utan passar bättre som kaffekokerska....hmm...går att diskutera, men ide till sketcher har jag nog.
Igår kväll så var jag med dotter samt två av hennes klasskamrater och bekantade oss med Katedralskolan i Åbo. Ganska snabbt så kom N. underfund med att Vasa gymnasium passar henne bättre. Och jag måste nog hålla med. Ingen diskussion och information om elevvården eller trivseln. Det kändes elitistiskt. Så som det nu ser ut så blir det Vasa för dottern och mamma är glad.

Och till dagens rubrik...hemligheter och skvaller. Jag bär på många hemligheter. Dom flesta berör mej själv men vissa skulle såra andra om dom kom i dagsljus. Hemligheter skall skyddas för att inte bli ett vapen. För hemligeter kan såra. Skvaller är hemligheter som läcker ut. Så därför fast jag skriver mycket här, ibland ganska personliga saker så är det bara ett skrapmärke på ytan. För jag vill skydda mej själv och dom jag älskar. I ett litet samhälle som Kimitoön är så sprids skvaller med ljusets hastighet när det är tillräckligt hett. Intressant är att med det att jag bor i Dalsbruk så tycker t.ex mina föräldrar att jag alltid ska veta något nytt för här händer det ju saker. Men jag är inte där som det händer saker. Och umgås inte där heller. Och i slutändan så är jag inte ens intresserad av vad som händer. Vem som sagt eller gjort vad. Sköt sej själv och bry dej inte i andra.

Ibland känner jag mej som en svamp. När människor har det svårt så verkar jag vara en som man berättar till. Kanske på grund av mitt paket som jag bär eller det att jag bekant med mentalvården och inte skäms för att säj det. Alltså vanligt skvaller når mej inte men sådant som ibland berättas i förtroende så kan berättas till mej trots tt jag inte ens är en god vän. Men kanske jag är en bra lyssnare ? Vad vet jag. Men just detta gör att hemligheterna är många som jag bär på. Dessutom ser man på jobb saker och ting. Inte lätt när det handlar om ens vänner, bekanta, släkt som rör sej kring någon. Som tur har man tystnadsplikten som gör att man har ett extra lager skydd och förtränger saker lättare. Men det kan jag säja att det ska bli skönt att flytta och jobba där man inte känner någon privat. Själv så öppnar jag mej inte för många. Jag har mina trygga kanaler som jag lättar på trycket för. Några av dem mistade jag pga skilsmässan men kanske jag kan få dem igen. Men sen anser jag också att det borde bli en attityd förändring överlag och att det skulle vara lika accepterat att besöka en psykolog eller annan terapeut att prata ut med som att gå till en läkare med sina fysiska krämpor. Mycket av våra fysiska symtom så kan helt sättas in på psykets konto. När tankarna och skåpen städade så mår hela individen så mycket bättre. Så när jag flyttar så funderar jag fakiskt på att skaffa mej en terapeut som jag regelbundet städar mina skåp med. Jag vet att det lönar sej och jag vet att det skulle vara bra. Ingen skam med att reda ut sina känslomässiga knutar. Oftast är det dom som ställer till problem. Men för många så är det skamligare...den finska mentalitetens ok. Se mitä ej tappaa vahvistaa ....men är det faktiskt så....

Hemligheter är bra, bara dom är väl förvarade men skvaller är ett av de farligaste vapnen i världen....

Torka aldrig tårar utan handskar del:2

Nu finns den hemma på bordet. Del två av denna underbara, förkrossande hemska histoia som utspelar sej i vår närhistoria. De flesta av oss så kommer säkert ihåg när HIV/AIDS kom till Norden. Men minns vi hur vi blev informerade om det `? Minns vi hysteri eller vad minns vi ?  Det blev upplysning om kondomer, om att det smittar via blod, kanske andra kroppsvätskor... men jag minns också hur frågorna i olika flicktidningar var om man kan gå och kissa på allmäntoalett utan att bli smittad, eller simma i simhall... Men det var då, på 1980-talet, idag vet vi bättre och många värre bakterier och virus finns som vi är mera utsatta för än HIV. Men dom är tydligen inte lika sexiga eftersom dom kan drabba alla...och inte bara en speciell grupp människor som man trodde då.
Det finns många smittobärare och spridare av olika sjukdomar i vårt samhälle. Dom är inte farliga så länge dom rör sej i ett friskt forum, öppna samhället men när dessa smittade människor utan symtom kommer in på en anstalt så blir dom behandlade som dom har pest. In i isolering och hålls där. Ensamt rum. Personalen ser ut som ufon när dom kommer in i rummet, när dom nu kommer...allt skall särbehandlas. För risken är den att de då kan sprida sitt virus till människor som är insjuknade i andra sjukdomar och har ett nedsatt försvarssystem. Alltså kan ett nytt virus i en sjuk kropp bli dödande. Men dessa människor går i butiken och känner och klämmer på samma frukter som vi som då tror oss att inte ha något. de hostar i samma biblioteksböcker som vi. Det är intressant, kan vara svårt att förstå. Men det är skillnaden på sjuk och frisk, symtom eller inte symtom.... Jag har ännu inte i mitt arbete träffat på någon HIV -positiv (iallafall vad jag vet) men dessvärre på många andra som insjuknat i en det ena och än det andra och aldrig kommer att bli av med sitt virus. Det som jag många gånger märkt är att de som har t.ex hepatit sm är orsakad av då stort alko-inyag eller liknande så verkar mera "skrämmande" än t.ex dom som bara fått någon sjukhusbobba som MRSA fast den är värre i slutänden...

Iallafall gör Jonas Gardell samhället en stor tjänst som sätter fram detta på bordet. De som så många av oss upplevt, om då på avstånd, men vi har iallafall levt i den tidsåldern. En stor eloge til honom och hans mod.

 

Det är väl detta som är en stor del av budskapet: Du är inte ensam ! Och ingen skall lämnas ensam.

 

Inledningsorden i boken:

 

I mitten av åttiotalet på ett sjukhus någonstans i USA låg ett barn döende i infektionssjukdomen AIDS.

Barnet var övergivet av sin familj och därför ensamt.

På sängens kortsida var ett anslag uppsatt.

 

Får ej vidröras.

 

(Torka aldrig tårar utan handskar 2.Sjukdomen 2013, Nordstedts förlag)

VASA

Vasa Gymnasium

 

Idag så har vi varit hos mamma och pappa på mat. Det var länge sedan sist. Det är ju också en sak som ändras, från 7 km avstånd till 370....men dom finns ju alltid nära i mitt hjärta. Och vägen mellan oss är bra. Telefonen är uppfunnen och skype och mail. Så nog ska vi klara oss. Men nog blir det ju annorlunda, för oss alla. För dom som inte har oss så nära och samma för mej. Att ställa upp och kolla grejer och hjälpa varandra vid behov. Hela tiden har dom ju funnits där för oss. nte skulle jag ha klarat av att jobba och allt annat som ensamstående mamma, och i ett äktenskap med dn dotter som kände sej otrygg med sin styvfar. Det är min pappa som varit hennes manliga förebild, och mamma har varit där om en extra mamma. Men nu är vi stora, navelsträngen klipps eller tänjs ut ännu mera iallafall. Det som väl känns värt är det att jag lämnar dem nu när dom blir äldre, och börjar behöva mera hjälp kanske så småningom. Men mycket kan hända och kanske allt går bra och dom klarar sej bra, annars så tar jag och försöker övertala dom att flytta närmare. Jag har en syster men jag vet inte alls hur hon tänker ang. föräldrar som blir äldre och barnens betydelse...vi har som sagt just ingen kontakt. Fast hon idag faktiskt ringde mamma och frågade om jag ska ha någon bjudning när jag fyller 40. Nåja det om det. Iallafall så tar jag nu till vara och alla stunder jag kan få med mina föräldrar. Men vi kommer ganska ofta säkert komma och hälsa på om jag gissar rätt. Sommartid iallafall för min S. älskar ju havet här. Och mamma och pappa är inte obekanta i Österbotten heller och dom är hjärtligt välkomna dit.

Snart skall min dam härhemma göra GEA. Hon visade idag hur det går till. Jag hoppas så innerligt att hon väljer att söka till Vasa Gymnasium som första alternativ. Vi gjorde ett besök dit och det var en så trevlig och hjärtlig skola.  Som andra alternativ är Katedralskolan i Åbo, dit ska vi på öppet hus den 21.1.

Vasa Gymnasium.

Skolan är dessutom helt ny renoverad och samarbetar med finska Vaasan lyseo. Och sammarbetet funkar bra över språkgränserna. Finns idrottsinriktad specialiserng där också.

Nåja hon väljer vad hon väljer men det är en mors önskan... och då är hon ändå inte så långt borta.

Tålamod...

 

Tålamod. Ja det är inte min starka sida. Och nu när jag väntar och längtar efter våren och sommaren så då är det som tiden står stilla.

Har idag haft kontakt till VCS igen och önskar och hoppas verkligen på jobb där. Kanske jag då får utveckla mej själv till det/den jag vill bli som professionell. Nå inget är ju klart ännu men jag hoppas på det bästa. Min en gammal studiekompis hade pratat med sin avdelningsskötare så hon hade meilat idag och erbjöd iallafall jobb över sommaren.

 

 

Så där ser Vasa central sjukhus ut. Ligger nästan mitt i centrum av stan och alldeles intill havet.

Jag som alltid bott nära havet så får kanske i framtiden istället för att bo nära havet arbeta nära havet. Ja vem vet vart detta liv ännu för mej men nu är jag iallafall redo för att leva !

 

Flunsan har slagit till i vårt hem och jag har junior hemma under täcket. Dessutom så rör det sej magsjuka, yäk.

Idag var det en ledig dag och jag gick på lite längre promend med Ella och det var så skönt så. Musik i öronen och vackert passligt kyligt väder och inte så halt.

 

 Det här är en bild från mitt blivande hem i Pörtom. Boden och bilstallen syns och i det röda huset bor mina "svär-föräldrar".

Jag skrev ju tidigare om min oro för misshandel. Hittade denna minnesskylt och tycker att den är ganska så bra.

 

Annars så har jag inte så djupa funderingar nu. Jag låter livet ha sin stilla gång och jag flyter med. Detta jobbsökande tar sin energi och så att sköta det vanliga jobbet. Hemma är det lugnt. Nästa helg så åker vi till Pörtom igen, Ska kolla in revyn som igen har fått fina recensioner. Tillika ska jag plocka ner julgardinerna.  Sånt där smått hemma pyssla. Mysigt. Fick hem erbjudande tidning från K-rauta också och där finns det erbjudande på tapeter. Borde visst ta en titt där.

Min Marthasjal virkande står stilla för garnet tog slut, och det finns inte här  att få tag på av den sorten. Men säkert hittar jag nånstans. Mycket som snurrar på i huvudet. Både sånt jag borde få att funka här och där. Hoppeligen kommer jag ur detta med huvudet i behåll.

Mitt i allt detta flummas hit och dit och funderas så känns det tillika nu att vemodet börjar komma. Märker att jag mer och mer sitter och minns saker som varit, bra och dåliga. Romanser, vänner som kommit och gått. Brustet hjärta x flera, fyllevillor och fester. Saker som jag kanske ångrar eller så inte, men egentligen så ångrar jag ingenting. Det som är gjort är gjort och oftast så vet jag ju faktiskt vad jag har gjort, fast det har varit många dumheter och oövertänkta beslut. Men det är väl det som format mej till den jag är. Och eftersom det inte dödat mej så har det väl bara gjort mej starkare. Måste säja att idag är jag stolt över mej. Imorgon så är jag det kanske inte... det är ju så vi människor är , ombytliga och har ibland svårt att bestämma oss för vad vi vill och vad vi tycker. Men huvudsaken är ju att vi kan leva med oss själva och de beslut vi gör eller hur ?

Iallafall så är jag nu inne i den fas när jag skall skriva en avslutnig i min bok som handlar om mitt liv och tillika börjar jag skriva på nytt kapitel. Om det skrämmer mej ?? Jo det gör det, men det skall det göra och gör jag inte denna  förändring nu så förvandlas jag säkert till en bitter och inåtvänd bitch sominte kan se någon sol alls utan bara klagar och är missnöjd. Så jag ångrar ingenting och skall nu göra det bästa av att ha tålamod att gå igenom denna vinter och vår här och avsluta för att sedn till sommaren bryta upp och komma igen. För som en sång vi sjöng i barnkören när jag var barn:  "Jag vill som en blomma stark, bryta tyst igenom, asfaltvägens hårda mark, och slå ut i blom" Till sommare invid Riksväg 8.

 

Framtiden och funderingar...

Ja, ännu så är jag nog rastlös och har lite svårt att samla mej men bättre är det. Börjar lösa sej med jobbsituationen från sommaren. Efter att ha funderat och hört mej för å finns det inte nu längre vikariat iallafall i Närpes så jag hörde mej för till centralsjukhuset i Vasa och önskade de mej välkommen. Känns skönt. Hade inte först tänkt mej in i sjukhusvärlden efter så länge inom långvård och åldringsvård men va fan.. jag utmanar mej själv.Jag gillar ju utmaningar och jobbar bäst när jag får utmana me själv och lära mej nytt och om det ä så att jag börjar studera igen så är det lättare då att vara i Vasa. Jag bor nog i Pörtom får lite längre arbetsväg men det är ingen sak och bussrna passar också att jag kommer in till stan till kl.7. Men nu är ju följand fundering sen om jag väljer att gå in i inremedicinska eller kirurgiska blocket... men det klarana säkert efter att ha träffat och sett platsen igen. Har ju inte varit på VCS sedan studietiden och det är ju sådär många år sen. Blev klar 1995.... Men det känns bra. Tänkte sätt in en bild på sjukhuset och dess vackra placering i Vasa men det lyckas inte dag tydligen, måste kolla inställningrna...

Det andra positiva är att dotter skall få åka till gufar i Göteborg på prao vecka. Ska vara på ett rättsdiskrimineringscenter eller något sånt heter det. Jobbar med minoriteter iallafall. Det är hon jätteglad för...och jag med men synd bara att bara direkta flygen går från helsingfors. men det ordnar sej väl också.

Sedan en mindre trevlig sak som jag funderat på är misshandel...mera och mera mörts man av misshandel, av kvinnor, barn, djur, saker, psykisk och fysisk.. Mött en kvinna som berättat att hon dog för 30 år sedan när hennes man slog första gången... nu är hon helt nerkörd psykiskt...vad gör det som får en att stanna kvar och fortsätta ta emot ? Är kärleken så stark ? Kvinnor misshandlar nog sina män också men kanske mera med ord. Och det är den psykiska misshandeln som är värre kanske för den syns inte utåt...men känns säkert lika mycket som blåmärken och annat. Hur skulle man kunna motverka ?? Kanske det redan i högstadiet borde diskuteras och under militärtjänstgöringen så borde det finnas aggressionshanteringsövningar... Unga flickor kan säkert i tidigt stadie utsättas för både det ena och det andra. Blir våra döttrar upplysta om vad som är tillåtet och inte i ett förhållande ? Mobbning diskuteras i skolan men det är inte riktigt samma.  Försökt att kolla i hälsokunskapsboken om det kommer något där men inte hittat. Jag anser iallafall att detta problem borde lyftas fram i ett tidigt skede eftersom det även visar sej att detta är ett ärftligt problem. Flickor till misshandlade mammor söker sej till män som misshandlar, inte till 100% men iallafall. grymt är det iallafall, och mera och mera på byn så hör man och ser vissa saker. Misshandel finns däär man minst anar det.

Nåja det var dagens det..... ha en bra dag alla !

Rastlös, rolös...

Usch vad jag hatar mej själv när jag har den här känslan i mej att jag inte hittar ro till något. Tanlarna virrar och hjärtat bultar å och inget blir ordentligt gjort tycker jag. Oroar mej för allt och inget. Och jag vet ju nog vad som utlöst detta och får skylla mej själv så jag ordnar det själv ! Men när känslan att allt  bara krachar och kaos kommer...argh. Så för att nu lite få lugn så ska jag försöka skriva ihop något här, sen sätta på en film och virka på min sjal. Kanske jag då kan lura min hjärna att lugna sej. Skal se på filmen "Pariisin varpunen" som handlar om Edith Piaf. Läser en biografi om henne nu också. En mycket intressant människa på alla vis. Peter Jöback besökte hennes grav i Paris i sin dokmentär erie som nu också kommer på TV.
Jag gillar att läsa om kvinnor som genomgått mycket. Edith Södergran, Helene Scherfbäck, Sylvia Plath, Edith Piaf, Coco Chanel, Frida Kahlo... kvinnor som kämpat och vunnit eller fått ge efter för vad livet bestämde sej för dem. Kanske det är för att jag känner igen mej i vissa delar av dessa människor eller så är det något annat.... vad vet jag. Men ett djup och ett innehåll det är vad sm behövs för att fånga mej... inget ytligt nonsens. Eller massproducerad lite omändrad tusenvara. Nep det går jag inte på så nu skall jag kolla på Ediths liv och virka och försöka samla ihop mej.....
Jag skulle säkert annars bli en bra buddist för är det inte dom som räknar livets värde i hur mycket människan utsätter sej för lidande ?? eller något sånt...