Tålamod...

 

Tålamod. Ja det är inte min starka sida. Och nu när jag väntar och längtar efter våren och sommaren så då är det som tiden står stilla.

Har idag haft kontakt till VCS igen och önskar och hoppas verkligen på jobb där. Kanske jag då får utveckla mej själv till det/den jag vill bli som professionell. Nå inget är ju klart ännu men jag hoppas på det bästa. Min en gammal studiekompis hade pratat med sin avdelningsskötare så hon hade meilat idag och erbjöd iallafall jobb över sommaren.

 

 

Så där ser Vasa central sjukhus ut. Ligger nästan mitt i centrum av stan och alldeles intill havet.

Jag som alltid bott nära havet så får kanske i framtiden istället för att bo nära havet arbeta nära havet. Ja vem vet vart detta liv ännu för mej men nu är jag iallafall redo för att leva !

 

Flunsan har slagit till i vårt hem och jag har junior hemma under täcket. Dessutom så rör det sej magsjuka, yäk.

Idag var det en ledig dag och jag gick på lite längre promend med Ella och det var så skönt så. Musik i öronen och vackert passligt kyligt väder och inte så halt.

 

 Det här är en bild från mitt blivande hem i Pörtom. Boden och bilstallen syns och i det röda huset bor mina "svär-föräldrar".

Jag skrev ju tidigare om min oro för misshandel. Hittade denna minnesskylt och tycker att den är ganska så bra.

 

Annars så har jag inte så djupa funderingar nu. Jag låter livet ha sin stilla gång och jag flyter med. Detta jobbsökande tar sin energi och så att sköta det vanliga jobbet. Hemma är det lugnt. Nästa helg så åker vi till Pörtom igen, Ska kolla in revyn som igen har fått fina recensioner. Tillika ska jag plocka ner julgardinerna.  Sånt där smått hemma pyssla. Mysigt. Fick hem erbjudande tidning från K-rauta också och där finns det erbjudande på tapeter. Borde visst ta en titt där.

Min Marthasjal virkande står stilla för garnet tog slut, och det finns inte här  att få tag på av den sorten. Men säkert hittar jag nånstans. Mycket som snurrar på i huvudet. Både sånt jag borde få att funka här och där. Hoppeligen kommer jag ur detta med huvudet i behåll.

Mitt i allt detta flummas hit och dit och funderas så känns det tillika nu att vemodet börjar komma. Märker att jag mer och mer sitter och minns saker som varit, bra och dåliga. Romanser, vänner som kommit och gått. Brustet hjärta x flera, fyllevillor och fester. Saker som jag kanske ångrar eller så inte, men egentligen så ångrar jag ingenting. Det som är gjort är gjort och oftast så vet jag ju faktiskt vad jag har gjort, fast det har varit många dumheter och oövertänkta beslut. Men det är väl det som format mej till den jag är. Och eftersom det inte dödat mej så har det väl bara gjort mej starkare. Måste säja att idag är jag stolt över mej. Imorgon så är jag det kanske inte... det är ju så vi människor är , ombytliga och har ibland svårt att bestämma oss för vad vi vill och vad vi tycker. Men huvudsaken är ju att vi kan leva med oss själva och de beslut vi gör eller hur ?

Iallafall så är jag nu inne i den fas när jag skall skriva en avslutnig i min bok som handlar om mitt liv och tillika börjar jag skriva på nytt kapitel. Om det skrämmer mej ?? Jo det gör det, men det skall det göra och gör jag inte denna  förändring nu så förvandlas jag säkert till en bitter och inåtvänd bitch sominte kan se någon sol alls utan bara klagar och är missnöjd. Så jag ångrar ingenting och skall nu göra det bästa av att ha tålamod att gå igenom denna vinter och vår här och avsluta för att sedn till sommaren bryta upp och komma igen. För som en sång vi sjöng i barnkören när jag var barn:  "Jag vill som en blomma stark, bryta tyst igenom, asfaltvägens hårda mark, och slå ut i blom" Till sommare invid Riksväg 8.