Tråkigt

Eftersom jag har ett så tråkigt liv som mest består av att vra hemma eller på jobb eller på vägen med endera hundenn eller påväg till och från jobb så kan jag ju berätta att jag sysselsätter mej med att söka och läsa och följa intressanta och inspirerande bloggar, och nu ve och fasa så v erkar det som mina favoriter har blpggtorka. Suck..så får söka nya intressanta människor. Gillar bloggar som beskriver vardagslivet i olika miljöer. Inredningsbloggar med bilder från någons hem så är inte alls lika inrtrassanta eller några bloggar om barn. Sen finns det många intressanta arga feministbloggar som jag gärna följer bara jag hittar dom. Samhällskritiska är också intressanta och politiska. Jag gillar alltså bloggar som får en tt tänka efter och ta sej en funderare. Det som jag märkt är att många av de bloggar jag läser är skrivna av unga kvinnor, yngre än mej...är det något tecken på att jag är så omogen eller är det att det inte bloggas så mycket av kvinnor på där +/- 40. Eller finns det inga feminister som bloggar i min ålder eller sökaer jag i fel forum ? Kanse borde jag söka på finska sökkällor och inte bara de finlandssvenska eller svenska...
Jag föll i påskens frestelse i går och föråt mej på chokladbollar, hemlagade enl. Marthornas recept så kanske nyttigare då. Delade ett Mignon ägg med dotter och ett Kinderägg. Konstigt med godis. Om jag inte har hemma så klarar jag mej hur bra som helst utan men vet jag att det finns hemma så är det som en magnet ? är det det som kallas sockerberoende ? För samma gäller med kex och annat med snabba söta kolhydrater. Usch och så känner jag mej så äcklig efter mitt frossande. Ätstörning kanske ? Skulle ju inte vara så konstigt eftersom det finns ju i släkten. Men tänk vad det skulle vara enklare om det skulle vara morötterna istället som skulle ropa efter mej.
Nu skall jag igen efter 2 lediga dagar jobba i 2 dagar sen igen 2 dagar ledigt sen 1 dag ledig och sen 2 dagar jobb men sen en vecka vintersemester. Skulle det vara bättre med regelbundna arbetstider ? Vet inte har aldrig jobbat så. Kanske som småbarnsmamma och ensam mamma så skulle det ha varit bekvämare. Men annars så trivs jag ganska bra med skiftesjobb. Skönt att vara ledig mtt i veckan och ah sovmorgnar och att få åka på jobb på helger när andra stressar med att göra sånt som dom inte hinner eller orkar med mitt i veckan pga jobbet. Dessutom är veckoslutsjobbet lugnare än i veckorna.
En bekännelse till; jag är en faghag. Jag bara älskar bögar allt kring dem. Såg på en helkväll med Jonas Gardell i går  TV och han är ju bara för ljuvlig. Men som alla andra så finns det även olika sorter av bögar, mera feminina och sedan såna där machomän och sen det allt där mitt emellan. I biografin om Freddie Mercury så fanns där en guide på färgen på snusnäsdukern som gav signal till andra bögar om vad som intresserade. Skillnad också på vilken ficka som näsduken hängde i.
Nåja dom flesta som känner mej nuförtiden vet ju att jag inte är den som följer strömmen. Jag söker mina egna vägar och facineras av det extrema och det som rör sej utanför den normativa världen. Finns det ett sånt ord ? Eller kanske jag egentligen mera är som en stadsbo, för jag tror att dom är större i sna vyer än vi här på landet. Samma ansåg min dotter när hon kom hem från Protu där hon då vistats med mest ungdomar i hennes ålder från Helsingforstrakten. Deras syn på samhället och perspektiv på livet var ett helt annat än det som finns här. Kanske det är det som även är jag. Jag söker och behöver större vyer. Männsikor att diskutera med som vågar och vill diskutera kring större ämnen än det senaste skvallret på byn, eller nya gardiner eller barn, problem i skola eller sånt.  Jämnställdhet, diskriminering, miljö och klimatförändringar, hållbar utveckling, alternativa energikällor, ekologi och trosfrågor.  Böcker , kultur, film.... Inte vet jag om jag får det i Närpes heller men ett miljöombyte gör alltid gott och kanske jag även då förändras. Börjar igen se på saker på annat sätt än nu när det mesta frustrerar mej. Jag har ju ändå fått leva skyddat största delen av mitt liv. Trots allt....  Så vem är jag nuförtiden ??

Jag bara älskar Mumin och Toves kloka funderingar !

Påsk

Som ni nu alla redan vet så har jag inget över för dessa kristna högtider som gjorts komersiella och så att de flesta ändå inte har en aning om varför påsken firas eller iallafall så bryr man sej inte i det. För hinduerna har det just varit deras fest för att vinterperioden nu är över och det ha firats med en "färgfest". Bild av det finns bl.a på dagens Hbl. Men den påsken som de flesta av oss har ledigt och nu firar eller vad man nu gör så härstammar från de fakto som vi lärt oss att Jesus led och dog på korset för våra synders skull. Men hur många av er ser på påsken från det perspektivet ? Julmaten får nya gula etiketter och så är det påskmat, julmust blir påskmust. Vissa barn får påskgåvor. Det är accepterat att igen vräka i sej choklad. Men varför ?? Vad har det med hela påsken att göra ? Vi fastar inte längre, för det skulle vara en orsak till att nu får vi äta igen. Vi gör inget lidande, vi ser just inget lidande heller eller väljer att inte se det. Jag hoppas att för vissa män niskor i krigzoner så kan påsken vara en liten vila just pga påsken och dess gamla traditioner. Fazer delar ut chokladägg åt mindre bemedlade barn och på sjukhus i å om jag förstått rätt. De barnen på sjukhus ska iallafall vara glada över att få vår och trygg vård. Och att de flesta av dem har vuxna människor, föräldrar som finns där för dom. Många barn i världen idag har inte det. I skolan så hade dom en temadag kring flyktingar och de fick uppleva hur det var att vara på flykt. Jag hoppas verkligen det öppnade ögonen på dessa barn hur bra om har det. Dom hade en säng att komma hem och sova i, de fick mat och de hade ett hem att komma till. Och ändå vill vi ha mera...mera materiella saker, mer resor, mera pengar, mera tid för oss själva... Trots att jag inte är kristen, men söker en tro så är det just påsken som får mej att tänka på allt det här om lidande, tacksamhet och otacksamhet...Hur bra vi egentligen har det, men kommer vi ihåg det ? Uppkattar vi det ? Kan vi stanna upp och se oss omkring och godkänna för oss själva att vi har det bra ? Vi borde kanske någongång byta ut våra liv och gå i någon annans skor, kvinnan i Syrien som gör allt för att skydda sina barn och som kanske inte vet var mannen är eller som sett sina älskade bli bortförda och dödade... eller den ensamma åldringen på ett hem nånstans, som kanske får ett snabbt besök till påsk och jul...men annars är ensam för barnen hinner inte, det finns nära oss. 

Hur skulle måntro det idag se ut på Via Dolorosa ? Bilden från nätet.

 

Mycket det som jag skriver handlar om saker som jag saknar hos mej själv. Saker som jag vill förbättra hos mej själv och som öppnar ögonen på mej och hoppeligen gör mej till en mera ansvarstagande människa i samhället. Som försöker se ut över gränserna, över egen näsa och längre än kring egen napa.
Påsken är en allvarlig högtid som härstammar från en helt kristen tradition. Folktron om häxor och annat är sedan något som uppkommit under medeltiden. Påskbrasorna för att skrämma bort det onda. åskhäxorna ffrån häxförföljelserna som var vanliga under samma tid, och ingen vacker historia. Men allt sånt har vi gjort till någt skoj för att glömma bort allvaret bakom det. Det hemska som finns i vår historia. för att få äkta glädje i livet måste man säker ha upplevt riktig sorg och elände. Du kan inte heller se ljuset förren du vandrat i mörkret......
Så önskar en trevlig väntan på våren och ljuset och grönskan.

tycker det räcker nu..

Jag är nu 40 år. Har varit kvinna sedan 11 års ålder; alltså haft mens óch nu tycker jag det räcker... Fan jag har sån jävla mensvärk och humörsvängningar så nu vill jag fort ha ett snabbt klimakterie så att det slutar. Finns säkert bra örter och smörjor och grejor så att jag klarar mej bra. Te finns det iallafall. Jag menar så här i påsktider; jag behöver inte några ägg längre, har ingen önskan, längtan eller behov att kläcka ur mej något mera, så dom kan jämt torka bort dom där sista. Men kanske det är så att det börjar såhär...att mensen först blir värre och sen tar det slut ?! Hoppas det. Och så tycker jag också att samhället skulle kunna bestå kvinnor på bindor och tamponger, jag menar vi har ju inte valt detta helvete en gång i månaden. Nu fick jag skriva av mej denna frustration och önskan att officiellt gå över i tantstadiet.
Annars så verkar det nu som våren äntligen närmar sej. Solen värmer och det är vackert därute. Märks på människor också tror jag. Vissa ser positivare ut och andra blivit kära. Fast visst är det på ön ännu jobbigt för många som trott att fabriken skall köra igång igen och där står den ännu tyst och stilla och inte har det hörts om några större förhandlingar eller köpare. Blev annars och fundera på en sak, det planeras vindmöllor till ön och det diskuteras hit och dit en massa förståss. En sak är ljudeffekterna. Men inte klagades det aldring fast fabriken susade på i Bruke dygnet runt. Men det var väl ett tecken på pengar och välmående det...vindmöllor är ju hemska och ger inget arbete och stör fåglarna, utsikten och turisterna och sommargästerna.
Det vimsar annars en massa tankar i mitt huvud nu. Allt från arbetspolitiska grejer. tycker fortsättningsvis synd om omsorgens personal i kommunen som inte verkar ses som en resurs. Dessutom att allt nu närmar sej med stormsteg och jag måste börja se allt på ett annat sätt igen. Snart är inte detta längre min hemkommun och boningsort så när sommaren evengemang nu börjar dyka upp så kan jag inte tänka att jag ska delta i allt...nu ska det ske om jag har ledigt från jobb etc.
Katternas framtid oroar också, kan inte flytta dem med mej så hoppas ju att mamma och pappa skulle förbarma sej men få se. Hoppas att dom skulle få ett bra hem och att dom igen skall få gå ute och leva ett bra kattliv. Sissi är lite marskatt för tillfället och testar nerverna men annars är hon ju så fin och kelsjuk...så få se vad det blir eller om dom får åka till grönare ängar i katthimlen...
Kämpar fortsättningsvis med motivationsproblem ang. jobbet men det är inte så länge kvar så biter ihop bara.
Men nu ska jag ut i solen på D-tankning med Ella före arbetet kallar, lockar gör det inte :)

Hej

Borde skriva mera men tiden tiden... Lever iallafall och det är nu 10 veckor tills jag bli/är Närpesbo :)
Helgen spenderades i Pörtom med att spakla och slipa samt grundmåla sovrum som sedan i maj skall tapetseras när vi igen har möjlighet till längre period där. Om jag inte skaffar tapeter här så jag kan fixa lite tidigare. Det närmar sej, våren verkar komma så jag är nöjd. Bara jag klarar av dessa läkemedelstester också...men annars tar jag dom i Vasa.

Ha en bra dag , jag skall framkalla diskbänken :D

                                          Sån tapet skall i vårt sovrum på en hel gavelvägg.

Memoarer.

Om jag någon gång ska skriva memoarer över mitt liv så ska den börja från nu. Inledande skulle det säkert passa med att skriva; Det var det året när våren aldrig ville komma. Vintern höll i sej och det var kallt. Världen var upp och ner med ekonomiska och politiska kriser. Nord-Korea rustade upp och Kina cyberattackerade USA. Syd-Europa fjärmade sej övriga Europa mer och mer med sina ekonomiska problem och i Ryssland så kämpade Putin för sin trovärdighet. I Finland blev det medborgaraktivitet för att ge alla samma rätt till äktenskap och adoption; på mindre än 20 timmar hade 75000 finländare undertecknat via webben medborgarinitiatvet för Tahdon2013-Ja 2013. Jag gjorde det, vad gjorde ni ?
I mitt eget liv hände det också mycket. Jag bestämde mej för att tro på kärleken igen. Sa upp mej från jobbet och blev österbottning till sommaren....
Men fortsättningen så kommer senare :)
Jag har nu sagt upp vår lägenhet. Känns bra. Rett upp semesterproblemet, bra känns det inte men iallafall så har jag sommarsemseter under sommarsemester period. Men som vanligt så är det jag, enl. min förman som är problemet. Som inte lyssnat. Men min upplevelse var den att hon berättade att nu gör vi så här och inte frågade vad anser du hur vi ska göra med din semester. Nåja, när jag stänger dörren dit blir det för evigt. Om inte för annat så jag orkar inte med sådan ledarstil. Nåja det är ok nu. Så börjar semester från 2.5 och slutar 2.6. 3.6 börjar jag officiellt i Vasa, men kommer att göra vissa inhopp i maj för att få lite känn på jobbet. Det känns bra. Så nu ska jag se poitivt på detta att snart är jag borta från Alcatraz och fotbojan. Men jag tycker synd om dom som ännu blir kvar, jg önskar och hoppas att personalpolitiken blir bättre och det börjar helhjärtat och ärligt satsas på personalen så att dom orkar med sitt  värdefulla jobb. Personalen inom omsorgen är en guldgruva som skall känna sej värdefulla.  Vi är inte bara statistik och utgifter. Den delen av budgeten som alltid överskrids. Vi är värdefulla. Vi avlastar samhället mer än mången tror. Vi hör och ser mera än många vet. Och vem håller handen och torkar tårarna när ensamheten tränger sej på i en ensam säng på en avdelning ? Tyvärr får jag ofta känslan att många lämnar sina egna helt i personalen "våld" när dom en gång får in sin egen på avdelning. Jag hoppas att trots jag flyttar nu från mina föräldrar så kan jag ställa upp för dem och hålla deras han så mycket som möjligt den dag det behövs. Med det att jag slutar och om mina föräldrar väljer att stanna på ön så  vet jag iallafall att jag kommer bli en besvärlig anhörig. Men det ser jag den dagen som det blir aktuellt. Önskar mina föräldrar många år i sitt eget hem ännu och  att de får leva det liv de önskar.
Som det märks så är inte mitt humör det bästa idag. Har en besviken dag idag.  Men säkert bättre imorron, får vara ledig och ta en dag för mej själv - oma aika.

                                          Ekens kvistar börjar grönska, vårtecken ?

                                         Minna Canth dagen/ jämnställdhetsdagen till ära samt
                                          för medborgarintitiativet Tahdon 2013 till ära bakade jag muffins.

Ilska eller...

Igår var jag arg. Eller ledsen eller besviken på vår värld. På hur hänsynslösa mång av oss är och själviska. Jag är något av en fb-addict så när jag kollde upp så hittade jag en länk till en blogg som gjorde mej mycket upprörd och ledsen tillika över att det finns så "enkla" människor i vårt land ännu som inte ens vet hut utan skriver ut vad som helst i sin blogg. Det var en Siipola, sannfinländare som kommit på varför hbt-personer vill gifta sej och få adoptionsrätt på samma sätt som hetero. Hans uppfattnig är den att alla hbt-är pedofiler så på detta sätt så får dom "uppfostra sina offer". Alltså hemskt. Tänk att ens någon kan tänka så och sen ännu skriva ut det. Viss saker är det ju faktiskt bäst att hålla för dej själv. Det som var ännu mera ledsamt var att kommentarerna till en del så understödde detta. Nå det var det första, sen så hitta jag en annan skrift som hade igen om att holocaust bara är ett påhitt.  Säkert var det ännu mera men med början i detta så blev jag så arg, besviken och ledsen. Jag menar; vi har alla ett värde och en rätt som människor att bli accepterade som dem vi är.
Diskussionerna har ju varit många också efter detta program i TV om att Finland är svenskt och det finns ju mycket som gör att vi är Sverige influerade men ändå så verkar det som om det är det ryska som tilltalar många. Finland har en så kort historia som självständigt så våra "självständiga" saker så är nästan alla inspirerade av ett annats lands ideologier och principer. Det skulle vara roligt att se en fiktion på hur vi skulle ha det här om vi skulle ha varit längre i ryskt välde än det vi var. Men kanske vi då sku vara som Estland; lettland eller Litauen... Jag har aldrig besökt dessa länder men har dom det bra där ? Är deras mänskliga rättigheter beaktade ? 
Så gårdagen var en ledsen dag... ledsen över mänskligheten och en önskan om och ett försök att börja se längre än egen näsa och i större vyer än runt min egen napa...även jag har många brister men med det att jag är medveten om dem så skall jag försöka jobba med dem och se i mera öppna vyer och tänka efter före jag öppnar min mun. Vad jag sen kan spotta ur mej här så kan bli vad som helst. Det här är ju tllika min terapibok. Jag ska helt enkelt försöka bli en bättre människa. Kanske det lyckas och kanske inte, det får bara tiden utvisa.
Nu fick jag skriva av mej om gårdagens ilska...det känns bra så nu kan jag gå vidare !

Pain in the ass...

Funderar på att bli en liten/stor irriterande finne i rumpan på mina förmän som tänker sätta mej på semester mot min vilja under vintersemesterperiod. Kollat med facket och skall kolla avtalet i helgen på jobb. Nånting ska dom få minnas mej för. Lite besvärlig kan jag ju vara, varit lugn så länge nu så kan ju lite visa framfötterna igen.
Var annars på skolning om brännskador idag i Åbo, intressant och lärorikt. Kanske kan jag inte ta det i praktiken på mitt nuvarande jobb men kanske i framtiden.

Ja något annat tänker jag inte filosofera idag... trevligt veckoslut !

Loosing it.

Ja så har det känts dom här dagarna, för jävligt, som jag förlorar allt. Min trygga plattform allt. Varför ?? Ja om jag det sku veta. Det är en känsla som kommer krypande. Men det är ju bara jag som överreagerar på situationen. Jag har det ju bra, är på väg att göra det ännu bättre men visst känns det osäkert, jodå. Börja om med allt. Lämna allt det bekanta trygga och bara börja om. Det är ju det jag längtar efter så varför så skrämmer det vettet ur mej nu ?? Nåja jag vet ju att det är min hispiga del som gör det och att det går över så att jag snart är tillbaka på banan igen och allt blir bra. Så nu gäller det bara att ha det som pekpinne som visar vägen. Men jag v et att det kommer många av dessa tvivlande dagar ännu. Det brukar göra så men jag klarar det.

Ja jag har nu varit ledig i två dagar. rensatt upp husehållet och funderar på vad som jag kan börja packa som redan kan föras till Pörtom. Dessutom tycker jag nog att våren skulle kunna börja dyka upp nu. Morgnarna och nätterna liite för kalla i mitt tycke. Vi har ju mars.

Idag så såg jag även på Obs Debatt på yle femman och blev upprörd arg och förbannad. Tänk att det finns så trångsynta människor i vårt land som inte kan se att kärleken är till för alla. Kaj Korkea-aho skrev en fin spalt om detta i dagens Hbl också. Hoppas att n alla är mogn för att underteckna Tahdon2013 för att alla skall få ha samma rätt till äktenskapet. Okej själv tror jag inte på äktenskapet, inte iallafall på den kristna versionen. Men om hen är kristen och hbt och vill gifta sej i kyrkan och få det bröllop som många drömt om sen barn så varför inte ? skall inte kyrkan finnas till för alla och ta emot alla med öppna armar ? Nåja jag har ganska starka egna tankar om detta som jag inte i detta nu iallafall tänker plädera här men iallafall så anser jag att alla som vill ska få ingå äktenskap. Och såna som Peter Östman så skulle kunna hållas i sitt bibelbälte med sina gammalmodiga uttorkade funderingar.  (bilden hittad på nätet OBS!)
Ja det om min dag. Imorgon så bär det iväg till Åbo på skolning om brännskador. Gick nog säkert fel där för en dyr kurs som jag får delta i och så ska jag ju lämna allt med min nya kunskap, muahaa. Nåja hoppas den är bra iallafall. Så det om morgondagen, sen blir det vanligt jobb resten av helgen och nästa weekend så bär det iväg igen till S. och Pörtom ! Och det gillar jag ju bäst. Få se vad som det blir då, kanske att fara och inhandla tapeter till dotters rum och ev. till sovrummet ifall om den som ska komma och fixa mera fyllning i väggarna har varit och gjort det. Isoleringen i väggarna har sjunkit, det lär hända så efter en tid...

Älska varandra oberoende av kön och vr snälla mot varandra !

Balansgång...

Ja igen har det blivit en tid sedan sist. Men har helt enkelt inte haft tid. Jobbat, varit i Pörtom och inte riktigt haft inspiration heller. Gillar inte egentligen att skriva om nonsens, utan vill skriva då när jag känner att det är något som jag måste få perspektiv på. Nu upplever jag att jag går en balansgång. Har stora motivationsarbete för jobbet här för efter att jag sagt upp mej så är jag nog tydligen stämplad som en rysligt hemsk person som inte hyllar Kimitoön över allt annat och anser att min arbetsplats är det bästa som finns, okej kanske jag överdriver men så känns det. Blev helt kallt informerad om att jag efter min vintersemester vecka inte behöver komma tillbaka för jag måste ta ut sommarsemestern för kommunen har som princip inte kutym att betala ut semester. Brist på vikarier är det men jag behövs inte mera. Så har mindre än en månad kvar att jobba. Meddelade till Vasa att jag kan börja hoppa in veckosluten där och att jag meddelar dagar så fort jag kan. Dom blev jätteglada, känner mej välkommen där iallafall. Här börjar jag sakta känna mej osäker på patientsäkerheten...hoppas inget händer för det är nog lite farligt spel på gång, och inte verkar dom ha på klart heller att det nu är arbetstagarens marknad inom vården. Jag är glad att få komma bort, anser inte alls att avdelningen inte skall klara sej utan mej men hur dom ska få till vikarier och verksamheten säkrad så funderar jag nog. Så balansgång...samma med hemmet, var är jag hemma ? Nu sitter jag hemma i Dalsbruk och ser ut över ett vintrigt landskap men mitt hjärta är i Pörtom. Var och skötte om mammas och pappas gård och det är också hemma på ett sätt.  Så jag är lite rotlös för tillfället. Som en båt som ligger och driver och väntar på att komma i land. Och jag kan bara säja det att det känns jobbigt. Tänkte att jobbet skulle ha varit ett ankar lite längre men inte det heller. Den värsta kommentaren jag fick var att jag måste få tid att bygga bo, därför måste jag få ut semester... hmm....jag är ingen bobyggare. Jag flyttar in i ett hus med en historia, med ett ex. som spökar och som har valt inredning. Jag har aldrig fått bygga ett bo från början och kommer knappast aldrig att få göra det och vet inte ens om jag  vill. Lättare att lämna om det inte funkar, ta sitt pick och pack och gå. Jag vill tro att det jag nu gör är rätt och jag kommer att bli lycklig och leva lyckligt för resten av mitt liv. Men det har jag trott förut också och det har inte blivit så, så förlåt mej om jag inte tror på happy end och är skeptisk. Men jag saknar S. varje kväll och morgon. Han är som en del av mej som saknas, så det säjer väl något. Men ändå tvivlar jag om jag är den som han saknar. Jag tror ju så och han säjer det till mej ofta men min historia gör så att jag inte till 100% vågar tro. Men om jag skulle försöka iallafall att sluta tvivla och tro på ett lyckligt slut även för mej. Är jag värd det ? Jag tycker nog så. På 40 år har jag hunnit med mycket. Redan som lite på 30 när jag satt hos en terapeut så tyckte hon att jag haft för mycket för att klara av ensam. Det gör ju mej att fundera på vad har inte min dotter sen ? Hon är 16 och har även fått mycket i sitt bagage som inte är så lätt att bära. Så nu hoppas jag verkligen att denna nystart som vi gör så ska hjälpa oss båda att lämna det som varit bakom och bara se framåt och ta vara på dagen som den kommer. Fånga stunden...
Efter detta på jobbet så bestämde jag mej iallafall för att inte gå med på något "avskedskaffe" för mej. Nä jag tänker ta dem som jag vill, eller ge dem en möjlighet att säja hej till mej på mitt sätt. Och det kan jag säja att mina förmän har ingenting dit att göra.
Men nu skall jag gå vidare till nästa göromål för dagen, studera läkemedel....det behöver jag till Vasa, nyttan här så vet jag inte, för här gör ju alla ändå så som man alltid gjort....

                                          Soluppgång över de östebottniska slätterna...

Nu kör vi..

...och inte Melodifestival som jag anser iår är ett botten napp. Sverige vill iallafall inte vinna i år igen. Verkar som det mest varit en massa tonåringar som röstat fram finalisterna. Måste säja att enda som jag anser ok är Louise Hoffsten och sen gubbarna med Körberg i spetsen. Så endera är jag gammal eller så håller jag på att förvandlas till en grubblande finne med svenska som modersmål.
Men om att nu kör vi. Ja igår lämnade jag in min anhållan om att bli befriad från min befattning som sjukskötare vid kommunen....det hörs ju som jag söker om befrielse från en livstidsdom, och kanske det är så. För nu känns det lätt, som om jag ser ljuset. Ser en frihet och valmöjlgheter med mitt liv. Visst jag ger upp en säker arbetsplats och inkomst, men det får jag även som vikarie. Semester kommer jag inte att se susen av på en tid men vadå...Det kommer igen och det går alltid att minska ner på arbetstiden då. men kanske jag trivs så bra att det att ha långledighet inte spelar så stor roll. Istället får jag fånga stunden och ta vara på de lediga dagar jag har. Dessutom skall jag leva tillsammans med en företagare som inte heller har möjlighet att ta ut några långa ledigheter, det är ju företagarnas liv det. Som min tweet igår: Sa upp mej från mitt jobb idag. Galen - nä, Älskar livet -ja ! För det är det jag gör.
Före jag for i jobb och lämnade in detta dokument så besökte jag min terapeut för sista gången. Nu skall jag vara stor och klara mej på egna ben, men tror nog jag kommer att söka någon i Vasa också att cara mitt bollplank. Vi diskuterade igenom allt som varit och var jag står i dag och vad jag planerar för min framtid. Hon ansåg att jag är redo, att jag klarar av det och att jag ska göra det. Att jag behöver komma bort från alla mina demoner och band hit och börja om igen för att fullständigt bli hel igen. Eller så hel som en trasig och påtrampad själ kan bli. Så framtiden är min och far det till skogs sen så far det, då finns plan b.
Stefan känns som den rätta och min dotter är det bästa jag åstadkommit och hon har växt och mognat och kommer att gå långt ännu här i livet. Och jag kommer att finnas till för henne närhelst som hon behöver mej. Men vi börjar alla igen. Från rent bord med nya kort. Så nu kör vi...

Om att hjälpa sin nästa...

Det snöar igen...förbannade snö säger jag bara. Det är mars nu och det kan bli vår. Nåja det om det men om det som kommer med att snön vräker ner. Jo snöskottning. Denna lott ligger på mej när mina föräldrar har sin mycket behövliga och ärligt förtjänade ledighet på Teneriffa. Då brukar det höra till att iallafall komma en gång så mycket snö att jag ska och sköta gården deras. Annars tar deras granne hand om den dagliga tillsynen av huset. Igår var det den dagen att det skulle skottas. Hade drivit vallar på en halvmeter på sin ställen och vägskälet var igenplogat. Som tur var så kom grannfrun med och hjälpte till så vi fick det bra skottat och en vänlig själ som skötte om det äldre parets gård så fixade vägskälet snyggt och prydligt. Men nog tänkte jag när jag såg dessa män i sina traktorer susa förbi för att väl nog fara någonstans och göra snöröjning eller om dom bara var ut och söndagsåkte vad vet jag. Men nog skulle väl någon av dem kunna stanna och fråga om vi behövde hjälp ??  Men icke, här sköter man sitt och vill du ha hjälp av någon annan så får du nog betala för det. Men som tur är så finns det ju undantag. Nu när det snöar igen så vet jag att jag på onsdag för hinner inte flre det får igen skotta och fixa gården, speciellt till postlådorna för det är på min fars ansvar eftersom postlådorna är på deras sida av vägen, och så kommer roskbilen på torsdag. Jag hoppas att den man som min mor talat med att sköta om vägskälet gör det nu för igår körde han nog så stolt förbi...
Så om jag nu inte ska göra något annat så nog ska jag se till tt hjälpa min nästa med snöskttning iallafall och speciellt om det är en ensam kvinna för vet ni: DET FINNS EN SPECIELL PLATS I HELVETET FÖR KVINNOR SOM NTE HJÄLPER VARANDRA ! Karlarna får jämt klar sej själva sen :) (om dom inte begär snällt)

Plan B..

Har ni gjort upp en plan för er ifall nåot går fel ? Om den ni lever slänger ut er för att hen  hittat en annan ? Ni mister jobbet ? Förlorar allt ni har ? Blir sjuka i något kroniskt som kommer att förändra er för resten av livet ?? Har ni gjort upp en plan B ? En försäkring om att om något händer så klarar ni er iallafall. Jag har alltid plan b i bakhuvudet nuförtiden. Om det inte går enligt planerna så skall jag inte stå där handfallen utan gå vidare med huvudet högt och klara mej på egen hand igen. Då tänker jag i första hand förståss på om det inte lyckas med sambo-skapet ller om jag inte börjar trivas på mitt nya jobb. Men pln B är inte att komm tillbaka hit med svansen mellan benen så mycket kan jag säja. Jag hopps förståss att inte behöva ta till plan b men jag tar aldrig något för givet. Inte mera.  Och jag hoppas verkligen att ni andra har det också. För vi vet aldrig när vinden vänder och vi står där handfallna och inte vet vad vi ska ta oss till. Då är det bäst att ha plan b klar. Jaja tänker säkert många. Nu målar hon fan på väggen. Men nej. Jag försöker faktiskt bara se realistiskt på mitt liv. Och vad som hänt och vad det gjort mej. Nuförtiden finns det många hjälplösa människor som inte ´har en aning om vd dom ska ta sej till när något förändras. Gnäller och skäller på förändringar men kan inte göra ens ett ordentligt förslag till förändring. Nog är det väl så att människan sällan ser felen hos sej själv men ser dem ofta i andra...och de felen som andra bär är oftast dom som även den som retar sej på har...
Så jag har plan-b som jag hoppas jag ej behöver använda. Och jag ser fram emot att kasta loss och ge mej ut på nya vatten.

                                                 (bilden från nätet)