Ja igen har det blivit en tid sedan sist. Men har helt enkelt inte haft tid. Jobbat, varit i Pörtom och inte riktigt haft inspiration heller. Gillar inte egentligen att skriva om nonsens, utan vill skriva då när jag känner att det är något som jag måste få perspektiv på. Nu upplever jag att jag går en balansgång. Har stora motivationsarbete för jobbet här för efter att jag sagt upp mej så är jag nog tydligen stämplad som en rysligt hemsk person som inte hyllar Kimitoön över allt annat och anser att min arbetsplats är det bästa som finns, okej kanske jag överdriver men så känns det. Blev helt kallt informerad om att jag efter min vintersemester vecka inte behöver komma tillbaka för jag måste ta ut sommarsemestern för kommunen har som princip inte kutym att betala ut semester. Brist på vikarier är det men jag behövs inte mera. Så har mindre än en månad kvar att jobba. Meddelade till Vasa att jag kan börja hoppa in veckosluten där och att jag meddelar dagar så fort jag kan. Dom blev jätteglada, känner mej välkommen där iallafall. Här börjar jag sakta känna mej osäker på patientsäkerheten...hoppas inget händer för det är nog lite farligt spel på gång, och inte verkar dom ha på klart heller att det nu är arbetstagarens marknad inom vården. Jag är glad att få komma bort, anser inte alls att avdelningen inte skall klara sej utan mej men hur dom ska få till vikarier och verksamheten säkrad så funderar jag nog. Så balansgång...samma med hemmet, var är jag hemma ? Nu sitter jag hemma i Dalsbruk och ser ut över ett vintrigt landskap men mitt hjärta är i Pörtom. Var och skötte om mammas och pappas gård och det är också hemma på ett sätt. Så jag är lite rotlös för tillfället. Som en båt som ligger och driver och väntar på att komma i land. Och jag kan bara säja det att det känns jobbigt. Tänkte att jobbet skulle ha varit ett ankar lite längre men inte det heller. Den värsta kommentaren jag fick var att jag måste få tid att bygga bo, därför måste jag få ut semester... hmm....jag är ingen bobyggare. Jag flyttar in i ett hus med en historia, med ett ex. som spökar och som har valt inredning. Jag har aldrig fått bygga ett bo från början och kommer knappast aldrig att få göra det och vet inte ens om jag vill. Lättare att lämna om det inte funkar, ta sitt pick och pack och gå. Jag vill tro att det jag nu gör är rätt och jag kommer att bli lycklig och leva lyckligt för resten av mitt liv. Men det har jag trott förut också och det har inte blivit så, så förlåt mej om jag inte tror på happy end och är skeptisk. Men jag saknar S. varje kväll och morgon. Han är som en del av mej som saknas, så det säjer väl något. Men ändå tvivlar jag om jag är den som han saknar. Jag tror ju så och han säjer det till mej ofta men min historia gör så att jag inte till 100% vågar tro. Men om jag skulle försöka iallafall att sluta tvivla och tro på ett lyckligt slut även för mej. Är jag värd det ? Jag tycker nog så. På 40 år har jag hunnit med mycket. Redan som lite på 30 när jag satt hos en terapeut så tyckte hon att jag haft för mycket för att klara av ensam. Det gör ju mej att fundera på vad har inte min dotter sen ? Hon är 16 och har även fått mycket i sitt bagage som inte är så lätt att bära. Så nu hoppas jag verkligen att denna nystart som vi gör så ska hjälpa oss båda att lämna det som varit bakom och bara se framåt och ta vara på dagen som den kommer. Fånga stunden...
Efter detta på jobbet så bestämde jag mej iallafall för att inte gå med på något "avskedskaffe" för mej. Nä jag tänker ta dem som jag vill, eller ge dem en möjlighet att säja hej till mej på mitt sätt. Och det kan jag säja att mina förmän har ingenting dit att göra.
Men nu skall jag gå vidare till nästa göromål för dagen, studera läkemedel....det behöver jag till Vasa, nyttan här så vet jag inte, för här gör ju alla ändå så som man alltid gjort....
Soluppgång över de östebottniska slätterna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar