Fredag och vad sen då ?

 

Nu har vi fredag igen och det betyder jobbpass som börjar. Det är Forneldarnas natt i södra Finland, villa avslutning här i trakterna och venetsiansk lite norrut om jag förstått rätt men för mej så får det gå som en vanlig helg. Kanske vi åker och kollar lite på eldarna vid kusten morgon. Junior tänker vara i stan men vi ska träffas efter jobbet och gå och handla lite. Så här är det nu, men klagar inte mera. jag vet att hon har det bra.
Igår var det tyky från jobbet med minigolf, lunch på strampen och kultur på Kuntsi. Helt roligt. Trevligt för mej att som så ny vikarie få följa med.  Efter att ha varit på tyky blev det en sväng till plantagen efter lite växter till min lilla fyrkant, som skulle bli ett sagoland men liknar mest en japanskinspirerad trädgård nu. Helt nätt i si enkelhet. Det som jag ännu söker men som jag säkert först hittar i vår är jättedaggkåpa som skall planteras i kanten på blomlandet nedanför vardagsrumsfönstret. Så sådant har jag sysslat med och så har jag kokat sylt på björnbär och äppelmos. Kan ni tänka er jag som inte alls är någon husmor men nu har jag mittiallt blivit som en Muminmamma och jag som mycket hellre är en drömmande Snorkfröken eller en påhittig och envis lilla My men kanske bra att jag kan vara lite av alla.
Snart är det september och då skall väl hösten komma. Nog för att det gröna börjar skifta i alla andra färger redan. Och kvällarna  är mörka.
Och vet ni va ? Jag mår bra och det känns faktiskt att jag valt rätt nu och gör det jag vill. De som känner mej bättre vet om allt jag gått igenom och vet hur skönt det känns att äntligen ha fått finna lite ro och lugn. Att känna ett inre lugn och trygghet så det är ett av det bästa som hänt. Att orka med mej själv och inte hela tiden tvivla på att jag inte duger och inte kan något. Nu har jag hittat mej själv, och accepterar mej för den som jag är.
Ha det så gott alla !

Finska rötter

Förvillade mej in på bloggen trots att jag egentligen inte har så mycket på hjärtat idag. Men vet ni vad som är konstigt ? Nu är det ju så att jag bor nästan i finlandssvenskhetens näste, jobbar mest på finska och har svenska som modermål. Men med det att jag bor här som det är Sveriges TV och radio som gäller och jag upplever att mycket är sverigepåverkat både i trädgårdar och tankesätt på nåt vis så vad gör jag då ?? Jo som vanligt är jag käringen mot strömmen för jag älskar finsk design och finsk musik.  Suomipop spelar i bilradon för fulla muggar, lyssnar jag på musik hemma så är det mest på finska artister som sjunger på finska. Kan detta ligga i generna ? Jag är ju inte renodlad finlandssvensk, utan en salig blandning av allt möjligt och tycker egentligen att den bilden rikssvenskarna ger så är ganska ytlig. Men jag gillar mera att lyssna på sommarpratarna från Sveriges radio, jag gillar mera den svenska påstådda jämnställdeheten och deras feminister men inredning och musik då ska det vara finskt. Så finska rötter med svenska grenar eller ??

Måndag igen

Efter ett påfrestande veckoslut, jag förstod inte hur påfrestande det var förrän igår kväll när jag var totalt slut, så bestämde jag mej för en sovmorgon efter att S åkt på jobb. Vd var då påfrestande under helgen som gick. Jo jag var , eller vi, var till Dragsfjärd och hälsa på mamma och pappa och söka sista sakerna. Och usch vad jobbigt det var. Var som en klimp i magen och en kedja runt halsen hela tiden. Tydligen så påminns jag undermedvetet om allt vad som hänt där och det gjorde att jag hela tiden var på spänn om något igen skulle hända. Ingenting hände för det var en snabbvisit. Men i alla fall fick jag klart för mej att jag nu hör hemma här. Klumpen och kedjan försvann när vi körde bort från ön. Kanske för någon en kort tid att bestämma det på. Det är faktiskt bara knappa tre månader i vackert sommarväder som jag varit Närpes/Pörtom bo men i alla fall så känns det att det är här jag hör hemma. Jag saknar inte havet och doften , men visst uppskatar jag det kanske mera nu   när det inte finns bakom knuten. Jag har ett jobb jag trivs med och där jag känner uppskattning för den insats jag gör. Allt känns lugnare och tryggare nu. Sover gott om nätterna och behöver inte vakna av alkoholiserade grannars nattliv. Till och med Ella så trivs bra, hon är också helt slut idag.
Så det att våga ta steget och börja om. Flytta bort och bryta alla gamla invanda mönster är ett av de bästa besluten jag gjort. Varför trampa runt i gamla spår som får en att må dåligt när det finns nya spår att gå i eller göra helt nya spår ?  Det är väl även den insikten att jag älskar mej själv och anser att jag ska få vara lycklig och må bra. Jag har höjt min egen status i mitt liv. Jag kommer inte längst ner på prioriteringslistan mera utan finns högre upp för det är ju bara jag som kan satsa och styra mitt liv och känner jag mej själv så dåligt att det gör mej sjuk så då är jag väl dum om jag inte gör något åt det ? Är det inte så ? Så det var det jag gjorde. Tog steget bort och gjorde det beslut som fick mej att finna glädjen i livet igen. Förändringen gör ont i början mer ur det onda kommer något bra. Jag vet.

...nu blir kvällarna kyliga och mörka...

Ja hösten är kommen hör stormarna gny. Nå kanske inte riktigt men i alla fall så får jag konstatera att sommaren nog nästan är slut. Skogen andas redan höst, ni vet hur en skog kan dofta på hösten. Sommarskog doftar egentligen inte men på hösten så kommer en sån där höstig doft och färgerna men dom har inte riktigt ännu börjat.
Hösten ja. Skolan har börjat och allt verkar gå bra för junior. Hon var och hälsa på under helgen och tog ännu mera saker till sitt hem i stan. Hon räknar det som hemma nu för det är där hon är mesta tiden nu. Vi diskuterade detta om var hemma är och konstaterade att det är komplicerat. Både hon och jag har lite komplexa inställningar till vad hemma är. Kanske vi är lite rotlösa men vi har det bra som det är för tillfället i alla fall. Nästa helg skall jag åka till barndomshemorten och hälsa på mamma och pappa och hämta lite saker som vi lämnat efter oss.
Angående jobbet så blir det mera skolningar, blir en intensiv höst med utmaningar men det är bara kul. Tydligen har jag gett något gott intryck eftersom det verkar som jag får stanna även efter nyår då förändringarna sker. Var en dag på inskolning i stroken och skall igen på fredag. Arbetsgivaren verkar inte börja samarbetsförhandla på sjukhuset i alla fall utan personalen behövs, känns tryggt.

Ella babyn vår så har fyllt 5 år. Vem skulle tro det så valpig och fjollig som hon är, och nu har hon dagis också . Här får hon springa lös och ha det bra. Kompisar har hon också att bossa med. Killarna Birk och Santtu som hon visat för var skåpet står. Nu ligger hon i soffan och bara tar det lugnt för tillfället.
Så livet är lugnt för tillfället. Junior har det bra och jag har krisat färdigt och accepterat läget. Jobbet flyter och trädgården skall bearbetas. Mitt och S förhållande är också bra, vi söker en gemensam vardag. Så nu är det bra igen tills nästa kris kommer men jag hoppas det räcker tills den kommer för det är så jobbigt. Men jag har ju lärt mej att ta dom när dom dyker upp och bearbeta enligt bästa förmåga. Jag vet ju var jag har mina kanaler. Och nu när jag igen läst mera dikter och andra kloka ord som tröst och styrka skall jag dela med mej en till, av bästa Märta Tikkanen som är en beundransvärd stark kvinna.
                                                    Du måste vara stark
                                                    händer det
                                                    att människor säjer
                                                    till mej

                                                    Och jag tänker
                                                    på allt som har hänt
                                                    - kanske
                                                   jag är stark

                                                  Ja, det är väl så
                                                  Jag är väl stark jag

                                                  Starka människor böjs inte
                                                  De bryts

                                                  och brister

                                                 (Märta Tikkanen; Århundradets kärlekssaga1978)

Terapi

Efter att ha fått skriva av mej det värsta här sist så började jag må bättre. Som jag tidigare sagt så är ju bloggen min terapeut, där jag får spy ur mej allt och få perspektiv på saker och ting för att sen kanske få en rätsida problemen och illabefinnandet eller vad det kan handla om. Visst tror jag att alla borde få gå till en psykolog emellanåt också eller någon annan helt opartisk person som hjälper en att få perspektiv eller som kan säja om du är normal eller inte. Men än så länge så får bloggen vara min terapeut och för tillfället också blomlanden som jag sysselsatt mej med i dag så att svetten rann. Men guud va skönt det var efteråt, fast det inte är klart ännu. Funderar på att göra ett sago-land kanske ett smurfland på det ställe där jag klippt ner taggiga buskar. Det är rakt framför "fin-dörren" så där skulle jag sen kunna sitta och drömma. Jag älskar ju smurfer så....och sagor och fantasivärldar. Så ett eget litet sagoland så skulle kanske vara bra. Eller en Mumindal.....

Trädgårdstomtar är jag inte så förtjust i men hittade ingen bättre bild.

Så terapi...skriva, jobba och läsa....det är vad jag får hjälp av och förstås musik. Och den tanken att jag vet att jag inte är ensam. Jag berättade om Tommy Hellstens bok Förändring och avslutar dagens terapi session med en text-dikt från den boken:

Rädslan att gå sönder

Allt som en människa släppt sitt grepp om bär märken efter hennes naglar. det är som man var tvungen att ruska henne fri från allt hon klamrat sig fast vid i sin strävan att finna trygghet. Livet vill få igång oss, ruska om oss, få oss att vakna. Ju ihärdigare vi klamrar oss fast, desto kraftigare måste vi ruskas om.
 Det går inte att finna trygghet utanför sig själv, varken i pengar eller i människor, rusmedel eller makt. Den enda tryggheten finns i oss själva. Vägen dit går via otryggheten, den otrygghet vi känner när vi avkläds allt som vi klamrat oss fast vid.

Det känns
som om jag skulle gå sönder.
Det är någonting inombords som går i kras
och det gör mig rädd.
Jag vill inte förintas, inte krossas,
inte dö.
Jag vill leva.

Jag hade inte bjudit in dig, ändå trängde du dig på.
Jag blir inte klok på dina avsikter,
du får mig ur balans.
Varför har du kommit, du främmande vandrare ?
Är det för att söndra och förstöra ?
Vem gav dig fullmakten att bryta dig in i mitt sinne ?

Jag har på känn att du inte tänker ge dig av
förrän du fullgjort ditt uppdrag.
Jag som hoppades att du bara var
en tillfällig vandringsman
ett vilsegånget spöke
ett murrigt penseldrag
mitt i den strömlinjeformade bilden.
Gå tillbaka dit du kom ifrån-
till urdvalan, till djupet av mitt sinne.
Det här är mitt liv, ett noggrant bygge.
Gå din väg, jag behöver dej inte just nu.
                                Tommy Hellsten; Förändring. 2007, s.10-11

Det är vad jag vill berätta idag. Livet går vidare och det är bara att följa med. Men ibland så kan man hoppa av tåget och stanna en stund på perrongen och bara vila och känna livet i sig.

Gå sönder

Vet ni hur det känns att ha den känslan inom sej att gå sönder ? För det är vad jag har känt och känner. Jag har gått sönder än en gång och håller nu på att försöka plocka upp de bitar jag vill ta till vara för att igen bygga en helhet där jag kan må bra. Nej mitt förhållande med S är bra. Men det som jag trodde jag var förberedd på och skulle klara av med glans så gick inte så. Mitt älskade barn har flyttat och då gick jag i kras. Det var som hela min personlighet förssvan och jag visste inte längre vem jag var och var jag stod.  Jag som varit så stolt över att ha äntligen hittat mej själv och gjort stora förändringar i livet och börjat om, så jag brast. Alla mammor och pappor har säkert samma känsla när barnen flyttar hemifrån och blir stora men så ont det tar. Så nu vet jag inte när jag skrattat på riktigt sist eller känt glädje. Jag är glad för mitt barn som verkar klara sej bra i stan. På måndag börjar skolan. Hon är ju bara 50 km ifrån. Men som Mattis i Ronja Rövardotter sa när skalle-Pär dog: Det är nånting som fattas mej.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

 

Karin Boyes dikt är en dikt som följt mej och nu är den en tröst. Den talar så för vad ja känner inom mej men ger även det hopp att det blir bra. Jag kommer att hitta mej själv igen. Jag kommer kunna skratta igen och känna glädje. Jag vet att den dagen kommer, kanske redan imorron är en bättre dag. Dg för dag bygger jag upp mej själv igen. Murarna kanske blir lite tunnare eller kanske tjockare, mitt självförtroende blir kanske bättre och kanske jag helt enkelt blir en bättre människa efter att igen gått sönder en gång och plockat upp skärvorna och gått vidare. Men ännu idag är jag sönder, så fråga me inte hur jag mår för då börjar jag gråta. Låt mej vara sönder och ge mej tid att bygga upp mej igen så blir det bra sen eller bättre i alla fall.

 

Den här boken är annars värd att läsa när man mår dåligt och gått lite sönder.... den visar att du absolut inte är ensam om det men vissa av oss är starka och andra sköra och jag är väl en starkskör människa jag. Inom yrket stark men som jag så är jag skör...

 

...och följande livlina.......

 

Var inte rädda för livet; det är ingen dans på rosor det finns taggar också.... men allting kommer att bli bra !
 

1:a augusti

1:a augusti och ett vackert dis spred sej över slätterna redan igår kväll när jag körde hem från arbete. Ja nu går sommaren mot sitt slut. För mej känns det som sommaren aldrig började ens så jag väntar på nästa sommar. Nu börjar snart skolorna. N skall flyttas in till stan i veckoslutet så hon får börja sitt nya liv där. Visst känns det vemodigt men jag har ju vetat detta så länge att hon vill bo ensam och bli självständig. Samma längtan hade jag själv. Den där känslan av frihet och att få bestämma själv men också att själv ta ansvar för sitt liv och leverne. Tiden går så fort och barn är ett lån som vi får ha lite mera i början men efter en tid så växer dom och då ska vi vara glad för de stunder vi får med barnen. I våra hjärtan bor de ju alltid i alla fall.
Solen stiger över riksåttan och bilarna kör. Många bilar med släpvagnar så flytt från landet eller till studiebostaden börjar säkert vara igång som mest nu.
Sista tiden, veckorna, så har funderingarna varit många. Funderat över släktingar, familj och betydelsen av dessa. Min dåliga relation till min syster och min relation till min kusin som känns mera som en bror. Han har tagit sej tid att komma och hälsa på oss under sin Finlands vistelse men syster .... nåja det är som det är med den saken. Tycker jag har försökt närma mej för en diskussion eller en träff men tydligen så är det inte tillräckligt. Så ibland känns det som jag inte har någon syster egentligen, och vem har sagt att jag måste ha en relation med min syster om det är så att vi bägge mår dåligt av det. Men en dag måste vi ju i alla fall träffas... så det är en sak jag funderat på.
Dessutom så har jag sökt efter en tavla med tranor eller fototavla. Jag hör till släkten Kurki och är stolt över den och har en känsla av att tranan är som en skyddsfågel för mej. Blir så glad och känner mej trygg varje gång jag ser en trana eller flera. Brukar tänka att det är Kerttu-täti och Heimo-setä som vakar över mej. Kalla mej knasig men så är det. Dessutom söker jag efter fågelholkar att ha som inredning i sovrummet. Skulle va så prima med någon holk i mina björkar där.  Det ska ju komma fågelgardiner dit också.
Så sommaren kom och gick nästan i alla fall, lite kvar. Jobbet går bättre dag för dag. Är tillfrågad om jag vill skolas in på Stroken; alltså akutenheten  och dessutom skall jag troligtvis få delta  i en fyra dagar lång Duodopapump skolning för Parkinsonpatienter. Det betyder på finska i Jyväskylä, men nog ska det gå bra. På jobb funderar jag ibland på arbetsmoralen hos dessa unga nyutbildade vårdare där det ibland känns som om telefonen och pauserna är det viktigaste. Patientkontakterna är inte det väsentliga eller att slutföra arbetsuppgifter eller att lära sej nya saker eller söka info om saker sm man inte helt har på klart, men kanske det bara är jag som är konstig.

 Detta är en artikel på Vbl 31.7 13 från min avdelning. Mina förmän på plats.

Och vet ni vad jag längtar efter ? En ledig dag utan några måsten. Ingen klocka som ringer, bara få vara. Jag tror att det skulle ge mej lika mycket som semester just nu. Men det går mot hösten och nu blir denna lediga weekend dotterns med hennes flytt men kanske nästa gång..... nu skall jag gå och skörda björnbär.