Gå sönder

Vet ni hur det känns att ha den känslan inom sej att gå sönder ? För det är vad jag har känt och känner. Jag har gått sönder än en gång och håller nu på att försöka plocka upp de bitar jag vill ta till vara för att igen bygga en helhet där jag kan må bra. Nej mitt förhållande med S är bra. Men det som jag trodde jag var förberedd på och skulle klara av med glans så gick inte så. Mitt älskade barn har flyttat och då gick jag i kras. Det var som hela min personlighet förssvan och jag visste inte längre vem jag var och var jag stod.  Jag som varit så stolt över att ha äntligen hittat mej själv och gjort stora förändringar i livet och börjat om, så jag brast. Alla mammor och pappor har säkert samma känsla när barnen flyttar hemifrån och blir stora men så ont det tar. Så nu vet jag inte när jag skrattat på riktigt sist eller känt glädje. Jag är glad för mitt barn som verkar klara sej bra i stan. På måndag börjar skolan. Hon är ju bara 50 km ifrån. Men som Mattis i Ronja Rövardotter sa när skalle-Pär dog: Det är nånting som fattas mej.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

 

Karin Boyes dikt är en dikt som följt mej och nu är den en tröst. Den talar så för vad ja känner inom mej men ger även det hopp att det blir bra. Jag kommer att hitta mej själv igen. Jag kommer kunna skratta igen och känna glädje. Jag vet att den dagen kommer, kanske redan imorron är en bättre dag. Dg för dag bygger jag upp mej själv igen. Murarna kanske blir lite tunnare eller kanske tjockare, mitt självförtroende blir kanske bättre och kanske jag helt enkelt blir en bättre människa efter att igen gått sönder en gång och plockat upp skärvorna och gått vidare. Men ännu idag är jag sönder, så fråga me inte hur jag mår för då börjar jag gråta. Låt mej vara sönder och ge mej tid att bygga upp mej igen så blir det bra sen eller bättre i alla fall.

 

Den här boken är annars värd att läsa när man mår dåligt och gått lite sönder.... den visar att du absolut inte är ensam om det men vissa av oss är starka och andra sköra och jag är väl en starkskör människa jag. Inom yrket stark men som jag så är jag skör...

 

...och följande livlina.......

 

Var inte rädda för livet; det är ingen dans på rosor det finns taggar också.... men allting kommer att bli bra !