Att göra upp, acceptera och förlåta.

För 5 år sen och några dagar sen så hade jag nattskift på jobb. Vet inte hur direktiven var då men iallafall så kollade jag min e-post där på natten (förlåt min synd arbetsgivare) och fick nog det värsta brevet per e-post jag någonsin hittills fått. Det var min man som meddelade på 3 rader att han ville skiljas. Klichen att våra vägar går åt skilda håll, och inget gemensamt. Att få ett sådant besked helt utan några större förvarningar är inte något som jag önskar till någon. Visst vi hade det inte bra, det erkänner jag. Men alla förhållanden har sina ups and downs. Vi skulle aldrig få gemensamma barn så vi hade inte ens det bandet emellan oss som jag kanske idag är glad för. För visst hade jag många gånger funderat över vårt äktenskap och om jag verkligen älskade min man på rätt sätt. Jag är och var inte heller då den typiska frun. Hushållerskan, som tyckte om att pyssla i ett stort gammalt hus med många aningar av det förflutna som inte fick ruckas på. Det skulle vara så som det alltid varit. Så det som hände var nog det bästa som kunde ske. Vi var inte helt enkelt ämnade för varandra. Vi var två ensamma människor som var rädda för ensamheten som skuffades ihop en vinterdag för många år sedan. Vi hann nog säket ingen av oss helt enkelt känna efter om vi var dom rätta för varandra och vi växte ifrån varandra. Vi hade olika mål och inget gemensamt. Det som jag mest saknar nuförtiden är stallet och möjligheten att då ha hästarna. Något jag alltid drömt om att ha. Jag fick ha den drömmen en tid och sen gick den i kras. Skulder för den drömmen betalar jag ännu.
Det är nu fem år sen som jag blev ensam, sattes in i facket frånskild, hon som mannen lämnade eller egentligen kastade ut. Jag försökte först hålla lite kontakt till hans familj kanske främst för dottern skull som ändå hade växt upp med dem men det visade sej att inte lyckas. Jag måste klippa alla band för att överleva då. Nu har jag accepterat och förlåtit det mesta. En skilsmässa tar fem år säger vissa forskningar att komma över, och jag tror det. För nu så gör det inte ont mera, vissa saker så vill jag ännu inte prata om men det är lättare, det finns ännu saker jag inte förstår och saker som jag aldrig kommer att få klarhet till. Men jag accepterar det. Och jag har överlevt. Idag är jag lycklig. Känner mej stark att ta itu med nya saker och leva vidare och inte älta i det som var.
Jag har varit ensam hemma denna vecka när dottern åkte till pörtom med min blivande sambo. Så jag gjorde ett besök till min f.d svåger och svägerska och deras barn. Och det kändes bra. Jag är glad att jag gjorde det. Jag fick igen en bekräftelse på att det kanske inte alltid var mitt fel att äkenskapet gick i kras. För som hon sa, dom bodde i samma hus som jag en tid, jag höll på att gå sönder där i det huset, allt sku vara så som det alltid hade varit och inget fick ändras på.. Där var kanske jag starkare men fick betala ett pris med det att jag gjorde ändå vad jag tyckte och gjorde om. men när jag var utstädad från det huset i slutet av februari 2008 så var huset återställt dit det som vi flyttade in till år 2000... är det bra att leva i det förflutna ??
Nåja jag är iallafall borta från det. Med blivande sambo så planerar vi gemensamt vad vi ska göra i det hus som han växt upp i. Ett hus med anor det också men där jag får mun röst hörd och vi planerar och diskuterar tillsammans. Vi gör det som vi inte som två fristående indvider och ändå ger vi rum för varandras integritet och person. Och min dotter får även en aktiv roll i detta för även för henne blir detta ett hem där hon har ett liv och skall få synas och finnas till. Så redan det känns rät. Men det förflutna lär  .
Följande sak jag gjort denna vecka är att jag var och sålde min vigselring till en gulduppköpare. Jag behöver den inte för att påminnas om någo som inte längre finns och som jag ändå inte har så många lyckliga minnen av. Och vad symboliserar denna ring egentligen ? I Finland så är det väl även mera norm att det endast är kvinnan som ringmärks. Förlovningsringarna har båda men vigselringen  så är enbart för kvinnan oftast. Varför så ? Ett tecken på mannens makt ? En märkning att nu är hon min ? Så som fäder under medeltiden hade kyskhetsbälten på sina döttrar ? Eller som slavägare brännmärkte sina slavar som sin egendom ?  Om två människor älskar varandra och vill leva tillsammans så kan man ju faktiskt göra det utan att ingå ett äktenskap eller regeistrering. Men byråkratin är enklare om man är gift. Tänk hur gammalmodigt vårt samhälle är uppbyggt. Kanske jag ännu någongång måste ingå i ett förbund med någon pga när döden nalkas och arvsrätt etc... men då blir det endast en registrering hos magistraten. Men så länge jag kan ska jag undvika detta förbund och leva lycklig i ett förhållande med en man jag älskar. Människan är en självständig varelse som ändå klarar sej bra ensam. Kvinnor i dag har samma rättigheter som en man och nästan samma skyldigheter. Kvinnor klarar sej bra. Singelhushåll ökar. Alla drömmer inte längre om de tre V som största prioritet i livet. Även kvinnor vill ha mera. Och männen börjar komma ditåt även de. De märker att de klarar sej utan en kvinna i livet. Bara de klipper navelsträngen till mamma också. Sen dom som hittar sin rätta och vill bygga den gemnsmma framtiden så gör det. Men håsa inte in och spring inte efter en lycka som kanske inte hittas direkt vid första bästa vägskäl. Vart tredje äktenskap slutar i skilsmässa och allt fler barn måste tas hand om av samhället. Jag råder alla att ta det lugnt. Känn efter först att allt känns rätt och låt den första förälske fasen lägga sej för att sedan fundera om hen är den som jag vill spendera resten av mitt liv med.
Det här är den tredje saken denn vecka som jag gör. Skriver rakt ut mina tankar om äktenskap och parförhållande. Jag gör upp med det förflutna, accepterar, förlåter och går vidare.