Jag är ingen Florence Nightingale, Sophie Mannerheim eller Katie Eriksson. Jag gör mitt arbete för att jag behöver en lön som betalar för mitt leverne. Men trots att jag anser att mitt arbete inte är mitt kall som jag osjälviskt utför med risk för att själv bli skadad och smittad så har jag en moral och ett etiskt tänkande som jag använder mej av speciellt i mötet med anhöriga till mina patienter, men vissa verkar sakna detta. En vän ringde i morse. Var upprörd. Hens äkta hälft ligger som patient men skulle få komma på dagspermission idag för att få stimulans och ork att sen ta itu med den utvärderande rehabiliteringsperiod som hen är berättigad till inom specialsjukvården i slutet av månaden. Och vad är det upprörande med detta? Jo denna väns barn hade besökt sin förälder på denna anstalt och f ok att patienten få komma på dagspemission eller behövs det läkarlov. Det var helt k för denna på anstalten anställda person med dubbelexamen och ledande position och lång arbetserfarenhet men i följande andetag om jag fick rätt så uttryckte sej denna vårdare att det skulle vara bäst om patienten skulle få en hjärninsult till för att få komma bort när han ändå är så trött och inget orkar och att pga denna trötthet så kommer han knappast att få vara så många dagar på intensivrehabilitering heller. Hur kan man säja så ??? Jag ryser. Det är en sak vad vi vårdutbildade tänker för oss själva och vad som säjs i kafferummet men att säja det till en anhörig, då är yrkesetik och proffessionalitet långt borta. Det är inte patienternas fel eller anhörigas fel om personalstyrkan är liten och arbetsbördan stor. Vården är lagstadgad och viktigt att hålla upp en professionell bild av sin arbetsplats. Så jag blev sannerligen ledsen och upprörd av att höra detta om min gamla arbetsplats. Vården handlar om att prioritera till stor del och om en inriktad avdelning på rehabilitering har patienter som skall på intensivrehabiliterings utvärdering så tammefan gör det då. Rehabilitera och låt småsaker vara och sluta vara så petiga med icke så livsviktiga saker och försök i alla fall rekrytera personal ch sköt om den personal som finns och inspirera personalen till ett gott arbete.
Att jobba inom vården är ett skådespel ibland. Vårdpersonalen måste spela en roll och inge ett tryggt och deltagande sätt gentemot sina patienter och dennes anhöriga. Vi kanske vet vart det bär av och i sinom tid är det oftast vi som får berätta och ta emot reaktioner nä drömmar och förhoppningar går i kras. Men det måste göras i den takt som den mottagande parten är mogen för. Läkaren kan i sin tur berätta sin del när som helst och då är det även vi vårdare som oftast få reda upp den chocken och reaktionen. Men ändå... mitt hjärta gråter och jag lider med min vän och det bemötande hens familj får och fått. dessutom går hen nu och är rädd för att hens hälft bestraffas ifall hen för denna sak vidare till högre instans.
Vart är världen på väg ? Jag hoppas verkligen att denna SOTE/Sotku reform gör så att patienterna blir bättre bemötta och får den vård de är berättigade till. Och att anhöriga får ett värdigt möte i vården...
Och om mina egna nångång blir patienter på någon anstalt så förväntar jag mej ett värdigt bemötande som anhörig.
En gammal dam som jag träffa en gång under min studietid sa: "Om du är sur och på dåligt humör så har du inget här att göra. Sjuka människor orkar inte med det vi har tillräckligt ändå". Detta ha jag försökt att gå efter. Försöka vara den som ändå kan inge ett hopp och en liten stund i dagen som avbryter den verklighet som mången patient och anhörig idag upplever på anstalter runt om i Finland.
Men nu skall jag gå ut och plocka björnbär. Har en ledig dag att ladda batterierna för att imorgon igen stå på scenen och hoppeligen göra någons dag lite bättre.
"En dans på rosor, men ingen har lovat dej en dans på rosor......"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar