Jag hatar Hejdå...

Så är jag tillbaka...här som jag borde kalla hemma men just nu känns det absolut inte så. Mitt hemma är ännu i Pörtom hos S. Det ändrar snart igen. Jag vet ju det men efter en vecka där så känns det att där hör jag hemma. Fixat och pysslat. Myst och gosat. Inte sovit ensam. Jag trivs bättre och sover bättre med någon bredvid mej. Kanske det är tryggheten, att veta att det finns en annan vuxen som delar på bördorna. Här är jag alltid ensam om allt som det skall beslutas om eller om det är något i lägenheten. Eller när grannens fylledillen skrämmer oss alla som finns här, både barn, djur och mej... Nå det är 5 månader kvar nu, sen bär det iväg på heltid.
Min stora julångest försvann med det vackra vintervädret som vi hade. Stjärnklart och kyligt och mångubben som log.  Jag fann ro i att handarbeta igen, började virka på Martha-sjal, fast jag ingen Martha är. Och så gick vi på teater som jg sett så fram emot. Next to Normal... den tog mej så mitt i prick, mycket var som om det handlat om mitt liv och mina känslor och tankar. Fick igen den upplevelsen att jag inte är ensam...att varje dag är en balansgång....Musiken var jättefin och innehållet likaså. Men den var tung och jobbig att ta till sej, det var så mycket känslor, ingen lätt musical. Men rekommenderar den varmt till alla att se på... för vad är normalt ? Men om vi kan vara nästan normala så är det väl bra ?

Så det var min julledighet. Imorgon börjar vardagen. På måndag skall det regna och hela nyåret skall visst komma i regn och då ska jag få träffa bästa kusin. Kommer att bli en lång vinte och vår när jag har så mycket jag väntar på. Måste få ihop en bra skriven CV och skicka runt till arbetsgivare.  Och allt annat som skall börja planeras... Väntar på 2013 för hatar att säja hejdå och ta riksåttan söderut...

Morgon vid köksbordet.

Onsdag morgon och julannandag. Skönt att julen nu tar slut. Men den kommer ju nästa år igen. S. har åkt iväg till skogen för att jobba några timmar. Jag sitter ännu vid köksbordet och ser ut på vädret som här varit vackert om då lite på kallare sidan. Hemma lär det ha snöat. Dagens program består av att iallafall köra in ved och så fick jag lov att städa ett skåp :D. Bra att få något att göra för började virka på en sjal men garnet tog så snabbt slut och ännu idag är inga sådana butiker öppna.
Nu så blir det då nyår härnäst. Jag jobbar som tur är. Vad som vi hittar på med dotter är ännu öppet, är ledig på nyårsafonskväll, men knappast blir det så mycket eftersom min bil gick sönder när vi skulle komma hit till Pörtom. Men som tur är så har jag världens bästa föräldrar som lånade sin bil till mej men hur jag ska få min till att funka så är en annan sak ocj var hitta pengar till det så är följande..har inga buffertar nånstans.... Så året slutar och kör igång på med svångremmen....inget extra. Bäst att kryp under täcket och hållas där. Men det finns nog många bra saker att göra billigt och gratis också men på kimitoön utan bil... så är det värre att hitta dessa saker. Tänk om man sku få bo i stan så skulle ingen bil behövas, allt skulle vara närmare och tillgängligare. Så jag förstår min dotter till 110% när hon vill flytta till en stad och studera. Fritidsmöjligheterna så mycket större och kulturlivet oftast på promenad avstånd. Ja jag förstår bra ungdomarnas längtan ut från ön. Och samma längtan har vi säkert alla haft i oss. Jag minns så bra känslan när jag flyttade till Vasa och studera och den frihet att få rå om mej själv och inte vara beroende av andra ifråga om transporter och annat. Det var att hoppa på cykeln, eller stadsbussen eller bara promenera iväg. Teater, muse´er , ja allt osm finns i en stad. Om jag inte skulle ha träffat den som blev min dotters far så skulle jag nog aldrig kommit tillbaka till Kimitoön. Mycket man offrat för kärleken. Men nu när jag flyttar igen så jag bosätter mej ju i en stad; Närpes stad, men det är en stad på landet men närheten till Vasa och den busstrafik som går så löser det. Väljer jag att jobba i stan så kan jag ta bussen för här funkar tidtabellerna. Så jag väntar på 2013 och de förändringar, trots en trasig bil, pengarna som aldrig räcker till och allt annat. Men jag tror att det bara blir bättre iallafall. Och jag tror jag blir en lyckligare Närpes-bo än Kimitoöbo !

Stjärnorna

Vet ni vad som gett mej min julfrid igen ? Jo stjärnorna. Har inte sett en ordentlig vacker stjärnhimmel på så länge men nu är den här. Stora fina klara stjärnor och den största lyser över vårt hus. Var just ut med Ella och då stod jag bara och njöt av att se stjärnhimmeln och kände hur jag fylldes med frid. Jag klarade av julmatshandlingen med nöd och näppe. Tack vare dotter och S. och en bra gjord lista. Skulle jag varit ensam utan lista så skulle jag säkert gripits av full panik och rusat ut. Så nu får julen komma. Granen klädd, den sökte vi hem imorse. Rosoll,pastasallad, räkröra fixat och lite annat. Julpyntat. Så nu känns det ganska bra. imorgon och tända ljus på minnesstenen på kyrkogården här i pörtom. Tända för alla som inte längre finns med oss.  Jag hoppas att alla nu så småningom börjar finna ro för att kunna njuta av denna helg och ta vara på de stunder ni har tillsammans. förstör ej julen med sprit, bråk och stress...låt barnet i er få den julen som ni önskar.

                         "Ser du stjärnan i det blå, allt du önskar kan du få....."

Nu slutspurtar jag !

Nu slutspurtar jag. Jag ska vinna ångesten och göra det här bra. Jag känner att jag är på vinst nu. Det känns lättare i sinnet. Hjärtat har igen en känsla av glädje i sej och magens klump är borta. Jag kämpade emot och jag vann.  Julen kommer och med den den frid i sinnet som jag saknat. Nu känner jag att den kommer att finnas där till 100 % snart. Ännu imorgon så blir en jobbig dag, vi ska köra till Pörtom och före det få bilen packad och via torg och butik. Katterna flyttade till mina föräldrar idag för en vecka. Dom får det bra där och jag tor att dom piggar upp mamma och pappa som nu iår första gången väl firar julen ensamma utan barn eller barnbarn. Nu känner jag att jag finns igen och som någon av figurerna sa från Astrid Lindgrens böcker: Jag känner livet i mej.  Jag hoppas från mitt innersta att det håller i sej.

Nu blir det säkert en liten bloggpaus pga min jul-ledighet ! Men ha det så bra alla och njut av varandra och ta hand om varandra !

Imorgon kan det vara slut...

 

Ja imorgon 21.12 2012 kan det vara slut..igen. Maya-folkets kalender förutspår att världen skall gå under.. men något gått fel. Något stort big bang blir det  iallafall inte för redan nu så är det ju 21.12.12 på sina ställen och inga rapporter i nyheterna. Så...var går den under och när.. Det är lite som skyltarna kring vägarna med texten: jesus tulee oletko valmis ? Ingen tid eller plats. Senaste med den skylten nu är att det har lagts till så att texten lyder: jesus tulee pian, oletko valmis ? Kommer han så kommer han. Nog ryms det en man till på jorden säkert men om den nu ska gå under så.

Om det är så att världen går under, så vad är det viktigaste att göra isåfall ? Tänker du ta något med dej, vem ringer du till och säjer adjö... Det är lite samma som när någon frågar vad som är det första du räddar om ditt hem brinner. Jag vet aldrig vad jag ska svara för det är min dotter och djuren som skulle vara det viktigaste. Materiella ting så är döda ting... 

 

 

Är det sådär som det är eller som han som någon sinnesförvillad individ tror att sker när jorden försvinner ? Det blir ett jäkla oljud och vibration då.. Ganska bra jordskalv säkert.

Jag skulle ju komma lätt undan då...med min julångest. Vill gärna ha ledigt och försvinna till S. och mysa men julklumpen håller i sej. Jag har fått julklappar packade. Jag har planerat julmat, och packning. Julgransfoten är i bilen färdigt. Men den där julstämningen och friden jag kände inom mej i början av december så har jag inte sett röken av igen..eller känt. Men jag hoppas ännu. Kanske. Det känns ljusare än på länge nu iallafall.

Men jag vill inte att världen går under, jag har så mycket kvar som jag ännu vill göra och uppleva.. så hoppas mayorna har fel och att det bara var stenen som tog slut...

 

Jag skulle vilja tro...

Jag skulle vilja tro på tomtar och troll. På älvor och näcken. Såg på en jul-film idag där tomten glömde vem han var när människor slutade att tro på honom men barnen tror. Och vi vuxna så låser in barnet inom oss och slutar tro på det som var viktigt för oss när vi var barn. Inte för att jag aldrig trott på tomten. Han kom inte till oss när jag var barn för min morfar var av den åsikten att barnen skulle inte skrämmas. Men jag trodde på att det fanns väsen i skogen. Jag sökte deras bon och gömställen. Och ännu när jag går i skogen, vilket jag älskar, så tycker jag mej se fotspår av väsen som inte är människor. Vackra gläntor där bara älvorna måste dansa. Skrymslen där trollen sitter och lurar. och alla andra. Tänk bara på Ronjas Mattisskog med alla härliga och mindre härliga varelser. Och allt detta så facinerar ju oss. Vi läser sagor. Älskar vampyrfilmer och andra tv-serier och filmer med övernaturliga varelser. Är det barnet inom oss som vi väcker och som för oss till en bättre fantasivärld än den vi lever i ? I en Peter Pan film så dör Tingeling, men hon vaknar när alla till sist säger och tror: Jag tror jag tror på älvor ! 
Mitt halsband som jag har så föreställer den lilla irländska turgubben som vaktar kitteln med guld vid änden av regnbågen. Han vaktar mitt regnbågshjärta nu och han känns så rätt att bära. Så ja, jag vill hålla mitt inre barn levande och tro på tomtar och troll, älvor och häxor, vampyrer och trollkarlar och allt annat som kan fylla min fantasi för gå ut i skogen...där ser du spåren...

 

Min "gubbe"

Skogsfrun

Älvdans

Mr Tumnus från Narnia

Älvdans

Försöker och kämpar.

Julkonsert, julmarknad, julkalender, fix julklappar... nep ingen julfiilis kommer. Till på köpet så har dottern troligtvis ett ben av i armen efter att ha halkat på vägen från skolan på fredag så den är i gips och imorgon ringer läkren efter att röntgenläkaren kollat bilderna. Så god jul. Nu ska jag jobba hela veckan, och säkert fixa lite röntgen och nya gipstider emellan och så på lördag bär det iväg norrut. Julklapparna får vara som dom är nu. Hinner inte med någo mera. Så nu tänker jag bara satsa på att hålla ihop mej själv så att jag kanske när julafton kommer kan ha lite ro och frid i själen. 
Snön håller på att dränka samhället och snöröjarna firar söndg verkar det som.
Men ni som kan och gillar allt detta så njut. Och minns att risken för hjärnblödning bland kvinnor ökar många många procenter kring jul...

Vemod...

 "Det är då som det stora vemodet rullar in, och från havet blåser isande, gråkall vind" (ur sången Vintersaga)

 

Och så kom den då... mitt vinter-jul vemod... trodde jag skulle komma undan dej men inte i år heller. Oftast, när jag tänker efter, så kommer du kring Lucia. Före det har jag sett fram mot julen, mot friden och glädjen, men så plötsligt kommer du och för mej till gränslandet. När mina egna förväntningar blir för stora så greppar du tag i mej och drar ner mej. Men du lämnar ensam där på gränsen så att jag själv ska få välja. Går jag framåt mot det mörka som drar mej ner i en svacka eller så står du och ser på mej hånflinande när jag kämpar emot.
Du kom till mej och blev min fiende och vän den första julen jag var mamma, det är 15 år sedan det. Då hade jag lämnat min dotters far och den drömmen som alla mammor väl vill ge sitt barn; den perfekta julen med familjen samlad och alla är glada och lyckliga.  Jag drömmer ännu om detta men ännu kan jag inte ta mej till minnes en jul som varit smärtfri.  Inte ens från min egen barndom så minns jag lyckliga jular. När jag började jobba valde jag ofta att jobba julaftonskväll, lugnast så. Tack vare dej så både älskar jag och hatar julen. Du tvingar mej att tänka på alla ensamma och olyckliga men du föstår inte att kanske jag avundas dem just då...eftersom jag inte längre klarar av att alltid hålla masken att julen är en lycklig tilldragelse så kanske jag bäst skulle vara ensam då...då sårar jag ingen utan mej själv. Nu spelar jag ett skådespel hela julen, speciellt julaftonen sen lugnar det sej. Men nu står jag där igen, i gränslandet, och kämpar. Julstjärnan lyser i fönstret, ett adventljus brinner. Tomtarna dansar på duken på bordet. Läget är ganska under kontroll. Första julen hos s. står framför mej och skrämmer skiten ur mej. Tänk om jag inte klarar det... När planerna och förväntningarna blir för stora.. Det enda jag nu kan göra är att dra ner på allt...och acceptera det, att det som jag gör räcker till. Jag kan inget mera. Jag tänker och skall vända dej ryggen och lämna dej där...i gränslandet. Helst vill jag låsa in dej nånstans och kasta nyckeln, men jag vet att du alltid lurpassar för att komma och ta mej med igen...men en dag är det jag som ska stå där och hånskratta åt dej och lämna dej i gränslandet.  Men ännu, idag, är det du som styr skeppet, men jag kämpar emot. Jag vill hitta tillbaka till friden och glädjen. Men ångesten .... du måste låta mej gå !

Det är ju Lucia idag. Och av ovannämnda så kan jag bara säja att jag hatar Lucia.... sedan många år tillbaka... Lucia ger mej kramp i magen och stort illabefinnade. Idag vill jag lämna allt men jag vet jag finns kvar imorgon. intagit min roll igen och låter alla tro att allt är bra, men inom mej drar det kalla vemodsvindar. Ögonen är själens spegel. Se mej inte i ögonen för min blick möter inte din, den viker undan för att skydda mej och dej...

Min blogg är mitt andningshål. Jag skriver här det som finns inom mej. Min terapi på vägen mot friheten. Jag hoppas att när jag lämnar denna ö så får jag lättare att lämna all denna ångest som håller mej i sitt grepp så stark...och kan ännu fira en ångest oc vemodsfri jul. Vemod kan också vara positivt men ångesten är det inte....

Omtanke

Jag har en längre tid känt som om vi har blivit mera nonchalanta och slutat bry oss om varandra och om vår värld. Vi tar allt för givet och skyller ifrån oss när något går fel. Nu kring jul så är det väl en av de viktigaste sakerna att visa omtanke och bry sej om varandra och världen vi lever i. Naturfenomenen som pågår i världen är i stort beroende av att vi inte brytt oss om vår jord. Klimatförändringarna så kan vi bara själva påverka. Fast vi bara gör lite så gör vi något. Det är stora saker. Men som på arbete...vi ska väl lämna vårt arbete så att vi själva vill fortsätta och vara nöjda med vad vi gör/gjort. Vi kan inte förvänta oss att någon annan kommer och städar upp efter oss. Jobbar vi i en grupp så är det väl ännu viktigare.
Empati, hänsyn, omtanke för varandra. Det enkla att bry sej och våga visa att man vill göra det man gör bra. Var stolt för det man gör. Också bra saker som vi gör så smittar oftast av sej på andra. Inte bara det dåliga. Men har vi lättare att ta efter det, om någon annan glömmer eller inte gör så varför ska jag ?
Ibland känns det som vi lever i en ganska kärlekslös värld, och att visa känslor är en svaghet. Oftast så bryr vi oss kanske mest om det som cirklar på ett armlängdsavtånd från oss själva. Det som händer längre bort berör inte oss. Det vi läser på tidningarna så det händer ju där... inte kan sånt hända här. Men om det händer då... bryr vi oss då ? Och blir vi då lessna och besvikna när inte omvärlden brys sej om oss.
Kanske vi ska sluta ta allt för givet och vara glada åt det vi har. Försöka att inte se så negativt och pessimistiskt på allt. Fånga stunden och vara tacksamma och ta emot det som livet ger oss med ett leende istället för att alltid kräva och begära mera. Vi har bara ett liv. Vi skall väl ta vara på det och njuta av det och kan vi och har möjlighet så delar vi med oss till dem som har det sämre. Och vi ska ta hand om vår jord också, tänka på vad våra val gör. För vi vill väl ge en värld vidare där ännu gräset är grönt och havet är blått, fåglarna sjunger och blommorna blommar. Och där vi ännu har fyra årstider.
Det känns jobbigt att skriva om detta. För att visa att man bryr sej om så kan ibland tolkas att man gör sej till. Men en "hällä väli" stil så fungerar inte mera. Vi måste bara börja visa att vi bryr oss om för hela tiden kommer det fram hur dåligt vi mår, ungdomarna, barnen, vuxna, åldringar. Men om vi alla skulle visa lite mera omtanke om varandra, kanske bara med ett leende så kanske någon känner sej bättre för stunden och får en känsla av att det finns någon som bryr sej om mej.

Det som jag personligen upplevt jobbigt är när jag mått dåligt och svarat ärligt på frågan hur jag mår och då möts med tystnad eller "det blir nog bra". Kanske jag då gärna skulle ha sett att frågeställaren frågat varför ? Kanske gett mej en kram eller en klapp på axeln och en uppmaning att prata om vad det är som känns jobbigt just då. Det är mycket lättare när man får svaret att. jag mår bra, allt är bra än det motsatta. Det skrämmer tyvärr oftast bort frågaren. Jag jobbar själv hårt med mej själv nu på att börja visa mera omtanke, att bry mej om och även finnas till för dem som kan behöva någon att prata med. Jag vill finnas till för min nästa. Leva idag för imorron kan det  vara för sent.

Vi kanske lla borde vara lite muminmamma som tar emot alla med öppna armar....iallafall i juletid..

Böcker.

Jag älskar böcker. Att äga böcker. Att känna doften av dem. Allt som bara en bok kan föra med sej. När jag inte har plats för mina böcker i hyllan och måste förvara dem i lådor i källaren så känns det som om jag sviker dem.  När jag nu skall flytta till eget hus så planerar jag redan hur min bokhörna skall se ut. Min hörna så som Ior har sin hörna. Där ska det finnas böcker och en skön fåtölj och en bra lampa och där ska jag i lugn och ro få njuta av mina böcker och då kan jag samla mera igen. Gå på loppisar och på antikvariat och söka. Mmm vad jag längtar.
Min boksmak eller litteratursmak varierar. Jag läser dikter och prosa, biografier, skönlittertur och ibland deckare och så andra fakta böcker och ´vackra böcker som ja bara njuter av att bläddra i och se på vackra bilder. I går kväll läste jag slut Kaj Korkea-Ahos senaste bok. Jag tycker om att läsa finlandssvenska författare. Att läsa är som att ta små resor till andra världar och få komma från vardagen. Visst gillar jag filmer också men den bilden och upplevelsen jag får av att läsa så komer aldrig till samma nivå som en bra bok.

 Så till jul önskar jag mej som alla år en bra bok och en chokoask.

Precis som förr...

Tillbaka på berget efter en härlig ledigheten på slätterna i norr. Det välkomnande skenet över Närpes när man kommer körande så värmer. Synd bara att tiden går så snabbt  där. Börjar få nog av det här distansförhållande nu. Vill börja på riktigt. Men det är mindre än halvt år kvar nu så nog ska jag stå ut.  Det käänns som tiden står stilla här. Inget händer och om någon vill utveckla något och förändra på saker så blir det direkt stora protester.  Och det verkar inte vad skillnad på vad det gäller, förändring skrämmer och då protestar vi. Eller pratar hägt och brett om hur dåligt det är detta nya men näär det sedaan gäller så står vi oftast tysta iallafall.  Nåja jag är distraherad och skulle inte alls ha velat komma tillbaka utan stanna kvar.  På egen gård. Nära till den satd som finns närmast mitt hjärta-VASA. Vi besökte Vasa gymnasium när vi var där. Ett mycket revligt och välkommande ställe.  Skulle hoppas att min dotter väljer det men tror nog ändå att Åbo går före. Och det är hennes val Hon skall göra sitt val enligt vad hon vill och inte enligt vad mamma vill.
Men nu måste jag hitta inspiration och nånting för att hålla mej i skinnet och klara av detta sista halvår här på denna ö... som jag både älskar och hatar.  Ett komplicerat förhållande... Jag märker det både på mej och dottern att vi ändrar när vi kommer hit...  jag mår inte bra här mera. Känner mej instängd och kedjad vid att vara den som alla tror jag är, fylla förväntningar. Det är som det finns två av mej.... och jag gillar Pörtom mej bättre. Så bäst att spela teater, vänta på en Oscar och att sommaren kommer fort.

Stress.

Jag hatar stress och att bli stressad. För då blir det ingenting utan jag börjar bara må sämre och får inget gjort. Så därför skriver jag av mej min stress som jag känner att pressar på min puls nu. Men jag fick det gjort  som jag skulle ha gjort före jobb (nästan) och nu har jag ätit och dricker en kopp te i lugn och ro. Men sanningen är den att jag och stress inte går ihop. Jag behöver ett relativt schemalagd vardag med återkommande rutiner och saker att göra. Det räcker med det att vi imorgon reser till S. och jag jobba upp full stressnivå för att hinna få fixat och packat här hemma så att vi är klara att starta direkt imorgon när jag slutar jobbet. Det gör ju inte saken bättre att jag inte gillar att köra på vintern och inte i mörker. Men det är fixat. Listan skriven vad som skall packas imorgon ännu. Det är väl i dessa situationer som min bip. kommer fram. Men bra tt jag klarar det såhär. Vet ju fällorna vid det här laget men ändå så retar jag upp mej på mej själv för att jag går idom här fällorna gång på gång.. Märker nu när jag läser igenom vad jag skrivit att jag verkligen är stressad... nåja det går väl över det också.

 

Kl.13.15 så jag hinner ju hur bra som hellst. Onödigt att ha stressat upp mej och fått mej att må dåligt. Och tid finns imorgon bitti också. Men .... that´s me folks :D

 

Skuggor från det förflutna...

"Den som älskar aldrig glömmer, den som glömt ej älskat har, den som älskade men som glömde visste ej vad kärlek var"
Flamingokvintetten har en låt med dessa rader... och dessa ord har föjt mej under en lång tid. Och idag träffade det mej fullt ut igen.... Efter att jag varit på en härlig promenad i ett strålande väder med Ella runt träsket så gick jag till bibban och hittade en hög igen att förgylla vardagen med. Har att läs ännu men kunde inte motstå frestelsen och dessutom hade det kommit böcker från Korpo och Pargas jag beställt. Nå efter mitt biblioteksbesök så gick jag till butiken.... och där hör jag en röst som alltid fått mej att reagera....och där var han...som jag tror att var min stora kärlek men som jag inte förstod då och kastade bort chansen eftersom jag trodde det fanns bättre gräs någon annanstans. Det här är så gammalt som för över 20 år sedan. Men ännu så känns det. Han har sin familj nuförtiden och jag har mitt. Jg vet att det aldrig blir något mera. Vi sårade varandra för mycket till det men ändå.... Ibland så funderar jag hur mitt liv skulle ha sett ut om det då för länge sen skulle ha blivit vi ? Och jag skyller det helt på mej att det blev som det blev. Men tänk vad lite det behövs för att minnen från det förflutna kommer igen....
Men känslan att jag vet att jag kan älska och att det säkert var äkta kärlek. Det finns säkert i alla våra liv människor som satt sitt avtryck på oss som vi inte kan glömma. Kanske pga kärlek, kanske sorg, ilska, vänskap. Det är väl det som ger oss vår historia. Som gör vår egen biografi över vårt liv...

 

 

Jag som honom nog också så jag vet det var han...samma glimt i ögat som förut och samma leende...

 

men obs. Nu är det S. jag älskar och vill leva resten av mitt liv med !

Optimal partner !?

Hur väljer vi vår partner här i livet ? Som barn så är det säkert ofta utseendet som räknas och "gäng-tillhörighet".  Och alla har vi säkert en drömbild på vår optimala partner. Allt från utseende, social status, inkomst, härkomst... men lyssnar hjärtat på det då ? Jag har haft fyra längre förhållanden i mitt liv hittills. Och nu fjärde gången gillt så känns det som om jag är hemma. Och som jag även hört är att många kvinnor söker en livspartner som påminner om ens egen pappa eller den manliga förebilden som varit mest närvarande i ens liv. Nå det här har säkert psykologin mycket att säja om....MEN min S. är mycket lik min pappa, på många sätt. Skrämmande men sant. Så kanske det stämmer . Jag och S. träffades via nätet, så jag visste inte ens hur han såg ut före jag träffade honom första gången. Han är absolut inte den som jag skulle ha fallit för på krogen om jag sett honom där men nu lärde jag känna människan, såg vad som fanns innanför före jag såg skalet. Ett skal förblindar så mycket och iband blir man besviken när man träffar på det som finns innanför. Ytan är kanske inte alltid lika vacker som själen... och i dagens värld så är utsidan den som oftast räknas. Allt från utseendet, inredning.... men om man är lycklig där man är och med den man är och med vem man är så då spelar utsidan ingen roll. Om vi alla skulle arbeta för det så skulle säkert många må mycket bättre. Våra barn och ungdomarna skulle hopeligen bli nöjda med sej själva och sina utseenden... och vi vuxna skulle sluta ha fördomar och döma andra utfrån vad som ses på utsidan.

De tre svåra orden.

Tänk vad dessa tre ord är svåra att säja och så sköna att höra. När man hör dessa ord så värmer det i hjärtat och de förgyller ens dag. Jag hör alla dagar att jag är älskad och jag berättar varje dag för dem jag älskar att jag gör det. Det är en ritual i vårt hem. Att berätta att jag älskar så bekräftar jag att jag behöver dessa människor och att dom är viktiga för mej.
Efter Protu-lägret i somras blev det ännu viktigare med denna bekräftan mellan min dotter och mig. Att vi älskar varandra som mor och dotter. Och med S. så gäller samma sak. Kärleken är inget att leka med och ta för givet. Inte att jag menar att det skall gå till överdrift men att visa att man brys sej ärligt och på riktigt, då ska man säga det.
Är det måntro på grund av att att man inte längre respekterar varandra och ger varandra utrymme att vara den man är som så många sklilsmässor kommer till och parförhållanden brister. Vi skall inte gå och förändra varandra utan älska varandra som den människa man är. Med fel och brister. Kanske borde alla sätta en stund om dagen att tänka på de bra stunderna man har och har haft tillsammans och inte alltid reta upp sej på nuet. Vad var det som gjorde att jag förälskade mej i denhär personen och valde att leva mitt liv tillsammans med denna människa.

Min profet och guru  Kahlil Gibran säjer om äktenskapet:

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vra likt ett öppet hav mellan era
själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte
ur samma bägare.
Ge varandra bröd, men ät nte av samma
stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt
var och en av er få vara ensam.
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när
de vibrerar av samma musik.

Gr era hjärtan, men inte i varandras försvar.
Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda.
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

Fast detta är om äktenskapet så tror jag att i dagens värld så handlar det om parförhållandet. Och det är mycket kloka ord. Kärlek är det end som växer ju mer vi slösar med den men den kvävs lätt om den inte får näring. Så älska varandra och er själva och våga visa det och bekräfta det för dem som ni känner så för !

Inspirationstorka..

Har haft inspirationstorka å att blogga. Men idag när jag slutat jobba för dagen och var ut med Ella på promenad och såg på havet som var gråbrunt idag. Snön vit. Bojarna röda och det var egentligen enda färgklickarna det. I Dalsbruk finns det inte färg...finns blek gult och grå-vitt... men ingen uppiggande färg. Något som lyser upp. så bra att det blir jul och människor börjar pryda hus och trädgårdar så lättar det trist och gråa. När jag kom hem så började jag plocka fram lite jul saker och städa och fixa. Vi ska vara ensamma på lillajul. Jag jobbar hela helgen så. Nå då i någon gömma så hitta jag min gamla diktbok som jag samlat dikter i under tonåren och då hitta jag en dikt som jag klippt ut någonstans ifrån och tycker den passa så bra in idag.

                                       Jag sitter vid mitt fönster
                                       och tittar ut på världen.
                                       Gråa höghus mot en grå himmel.
                                       Människor
                                       de går förbi varandra utan att se,
                                       utan att bry sej om.
                                       De speglar sig i vattenpölarna på trottoaren.
                                       Jag vill resa mig , högt över alla andra
                                       och skrika: Öppna era ögon !
                                        Se på er värld !
                                        Men de gråa molnen trycker ner mig.
                                       Jag förblir sittande, stirrar utan att se,
                                       utan att bry sig om.
                                                                              Bara jag

Den här dikten säger mycket om hur jag känt mej de sista dagarna. Utan inspiration men med en gnista som picklat på i mej som skulle vilja ställa mej upp och skrika rakt ut över den passiva livstil vi lever i. När vi tar allt för givet...ser så mycket som självklarhet. Bara att se på omgivningen. Dalsbruk är dött. Med fabriken så finns det just ingen akivitet kvar. Inte ser jag just några människor när jag går till arbete eller kommer därifrån. Butiker till salu. Tomma krogar. Sommarsäsongen slut. Inga turister. Men många har säkert hoppet kvar. Lever för de få sommarmånaderna då byn lever upp.
Mentalvårdbyrån får säkert mera jobb. Kanske fastighetsförmedlare också. Sedan så är kommunen som den största arbetsgivaren kanske inte en så bra arbetsgivare. Känns ibland som om vi som jobbar på golvey bara är till besvär. Nej jag är redo att flytta härifrån och börja pånytt. Måste nu försöka hitta orken att göra det bästa av det sista halvåret här. Och fundera ordentligt på var jag vill jobba i framtiden. 

Mitt julköksfönster.

mina favoriter

 vår julkarusell

För att pigga upp mej och för att påsen med tomtar gick sönder, så plockade jag fram tomtar. Som ni ser finns det en del. Dom ska nog inte alla stå sådär samlat utan spridas ut. Men dom gjorde mej glad.
Och så gjorde jag pepparkaksdeg efter Astas recept. Dom blir så goda om det lyckas. Smälter nästan i munnen.  Gillar julen men inte julstressen och köphysterin. Är det annars acceptabelt att köpa julklappar på loppis och second hand ? Eller är det ett måste på att allt skall vara nytt ? Ibalnd så hittar man ju så fina saker som känns så rätt för någon viss, nog är det väl okej då ? Jag tycker så iallafall och har köpt second hand julklappar och hoppas hitta flera. För det är ju tanken som räknas !

Jul är jul. För vissa är den kristna aspekten den som gäller, de riktigt radikala anser att icke-troende människor inte skall ha rätt att fira jul eftersom vi inte tror på gud och jesus, det är ju jesus födelsedag och han ska firas. Men hur många är det egentligen som ser det som det ? Visst kyrkorna fylls men är det för att känna sej som en god kristen det att iallafall en gång i året besöka kyrkan och få syndernas förlåtelse... för mej är julen en lugnets tid. Tid för mej själv, få mysa. Inte stressa runt utan bara vara. På grund av jobbet så har jag jobbat många jular. Men inget fel på det heller. Friden på avdelningen när allt är klart är påtaglig. Ha en julmusik skiva på och spela sakta i bakgrunden. Patienterna ofta ganska så nöjda med att bara få vara ifred dom också..  jag gillar ordet julfrid. Det är mitt julord. Vad är ert ???

Kemiskt beroende..

Idag är det söndag. Julfest tider. Hur många har vaknat med bak-fylla, moralfylla och allmänt illabefinnade ? Hur många tagit sej en återställare ? Det är igen den tiden på året där risken för att bli alkoholberoende eller bli lidande pga alkoholintagets föjder är större än vanligt. Var går gränsen på missbruk och ett friskt alkoholbruk ? Mitt problem med spriten ligger där att det blir gammalt i skåpet. Jag har säkert kunnat klassas till en missbrukare i riskzon för att insjukna i alkoholism i mina unga år. Men det blev inte så. Mång misstag har jag gjort unde påverkan och mycket har jag blivit utnyttjad. Många svarta luckor. Så idag är jag glad över min dotter som är absolutist. Stolt över att min sprit blir gammal och har bestämt mej för att 2013 skall bli ett vitt år för mej. Dessutom att se relativt unga peroner som redan har alkholdemens, skador i fötterna så att de inte kan gå ordentligt och pga sin förstörda hjärna inte minns att det är alkholen som gjort deras liv till det som det är. Var på en föreläsning där det berättades att i Finland finns det en halvmiljon storanvändare av alkohol. Då är barn borträknade samt hospitaliserade... alla dessa kommer att få skador som vi betalar för.... de är inga små summor det handlar om. Att rehabilitera en alkoholist så kräver dubbel mera än en som inte är det. För alkoholism i sej en sjukdom som skall behandlas och om man då inte själv förstår att man är en storförbrukare med problem....voi voi. Kanske vi alla borde gå in p och kolla vår ärliga förbrukning utan lögner. Det går att göra www.paihdelinkki.fi/testaa/audit där får vi en ganska bra bild av det hela.

Det att dricka alkohol och missbruka leder till så mycket problem. Barn med alkohol skador ökar när mammor druckit under graviditeten. Socialen ser mer och mer barn alkoholpåverkade i samhället. Och många butiker lever på ölförsäljningen...vart är vår värld på väg ? kan vi inte ha roligt utan alkohol ?

Usch jag blir så ledsen av det hela...jag har inte utbildat mej till att vårda människor som själv orsakat sina åkommer med att missbruka. Enda positiva med tobaken är väl i sin tur att de som röker är snabbast uppe ur sängen på ett sjukhus eller BB. Jag är som sagt frustrerad idag över dessa två skadliga ämnen som jag möter i min vardag med mina paitenter  på mitt jobb. Vi är ganska duktiga på alkoholdemens på Kimitoön tror jag. Ganska många förvaras redan på olika anstalter. Dessutom har jag fått "elaka ögon" ...känner igen en alkogångstil... och så många fixa människor som förstört sej själva sina liv och även andras liv pga detta. Alkoholister är skickliga att gömma och dölja men när muren spricker och faller... då är det kanske försent.
Så när jag blir 40 år nästa år som jag tänkt fira med pulkåkning och ärtsoppa så då blir det ett vitt party... ingen punch till ärtsoppan inte. 
Tycker om kampanjen "anna lapsille raitis joulu" mera info finns på nätet...jag tycker att alla barn skall få en nykter jul i en trygg miljö med sina viktiga människor.

Ensam förälder, vardagshjälte ?

Igår blev en vän mamma för första gången. En stor flocka på 4500 g så föddes med kejsarsnittt ill en lycklig och presentbel samt samhällsvänlig familj där det ingår mamma och pappa och villa och Ford och hund. Fasta jobb och allt enligt en samhällsnorm som anses normal och bra. Då kan man ju frånse det att barnet kom ett år för tidigt, det ingick inte i planerna nu att bli gravid. Men om man litar på säkra perioder så .... finns inga säkra perioder. Det är en av de saker som jag lärt mej och en av de sanningar som Anna Wahlgren (den skandal omsusade mamman och uppfostringsgurun) också kommit till. Jag är iallafall glad att allt gått bra för min vän och hoppas att hon får en bra vardag med sin nya roll som mamma och hoppas och önskar att hon får det stöd och den avlastning som hon säkert behöver av dotterns far.

Med alla dessa funderingar om att bli mamma och allt som händer då samt det att jag håller på och läser boken om ensam föräldrar: VARDAGSHJÄLTE 24/7 så blev jag och fundera på min egen roll som förälder och ensam mamma och fostrare. Jag tycker jag klarat mej bra med tanke på vårt turbulenta liv. Min dotter var inget planerat barn men vi visste vad vi gjorde och att jag inte använde preventivmedel så det fanns aldrig en tanke på att inte fullgöra projektet. Barnets far förändrades redan medan jag väntade. Hans psyke höll inte. Rädd för det ansvar och skyldigheter och plikter som hör ihop med att bli förälder, så drog mycket av allt ensam. Han var med vid förlossningen men sen försvann han för ett antal dagar tills jag fick komma hem. På BB så omges man oftast av nya familjer som bildats. Jag minns att jag var ganska ensam. Inget tal om familjerum för oss inte. Mjölken räckte inte till och på baby-friendly hospital så ges inte det tillägg först som sista utväg. Det ledde till att min dotters vikt minskade med 450 g och hon blev gul. Ont i magen hade hon också. Till sist så kom det en mänsklig barnskötare en natt och gav henne ersättning. Flickan var ju hungrig stackarn. Efter det så fick hon bägge.

Alla rådgivningsbesök har jag gjort ensam. Trots jag levt i parförhållande. Vet ni hur det känns att förklara att det var jag som skötte allt (med hjälp av vita lögner) ... redan då. Nå det sluatde som det slutade. Sen när jag levde som ensam mamma så var det lättare men då var tryggheten mindre. Då skulle jag stå för allt ensam, visst fick jag underhållstöd men han räknades som utan inkomster så det blev mini på allt. Som ensam står jag för alla inkomster och utgifter själv... som tur är jag utbildd i en branch där det finns jobb. Men tre-skiftesjobb och ensam mamma. Dagvård för nattskift ? Nejdå... så barnets mommo och moffa så fått ställa upp i vått och torrt så en bra sak att stanna kvar här då var här   fanns ett stöd av familjen. Men föstår bra alla som flyttat mot städer efter jobb och lämnat stor del av släkt och vänner bakom sej. Blir du sedan ensam med ett barn... och inte känner till eller är den som kan ta för dej och kräva, då är du ensam. Inte är du så attraktiv för ett jobb heller om det framkommer att du är ensam mamma. Och när du längtar efter ett nytt förhållande, alla karlar i vårt samhälle vill inte ha en annas unge på sin nacke. Jag gifte mej med en som gärna blev en pappa figur. Men blev han någonsin en pappa för min dotter. Då när det passade honom jo. Men annars så vet jag inte. Gav väl kanske aldrig en riktig chans heller men jag lyssnade mera på mitt barn och hennes upplevelser än hörde hans åsikter. Kanske där en stor orsak till vår skilsmässa men jag skulle inte ha gjort på annat sätt nu heller, så ångrar ingenting.

Visst har det varit jobbigt och tungt. Har inte haft ensamma veckoslut eller annat för min dotter har inte haft någon att vara hos. Men vi har klarat oss. I vår går hon  nu ut grundskolan och vill flytta till ett eget hem. Jag förstår henne. Som hon säjer: vi har varit tillsammans alla dagar, dygnet runt, nu vill jag prova vara själv.  Jag tycker att jag är en vardagshjälte 24/7 och det finns många andra med mej som är det. Men en vardagshjälte finns var som hellst och du kan faktiskt vara ensam i ett förhållande också. Jag tror att ganska många känner sej ensamma fast man är två.  Nuförtiden känner jag mej inte så ofta så ensam innerst inne, för jag vet att jag har en "me-person" en människa som är min och som finns där fast han är 368 km bort. Och jag har min dotter. Jag vet att många ibland retar up sej på mej när jag påtalar om att ge den andra föräldern en chans och att försöka frångå sina princier ibland och att tänka på barnet och inte på sej själv. Skulle någon då ha sagt det till mej så skulle jag nog blivit arg, ledsen och besviken. Först. Men om jag sedan funderat på saken så skulle jag säkert sett innebörden i det hela. Att vara förälder i vilken form som hellst så handlar om att ge och ta. Mötas på mitten. Som förälder så ska man väl inte vara självisk ? Eller ? Kanske lite men inte så att barnet skadas. Bak på boken står det såhär :"Ensam föräldrarna syns främst som problemfall i artiklar om barnfattigdom och ökade klassklyftor." Kärnfamiljen ändras och samhället stampar på stället det är väl där som problemet finns.  I boken finns det också ensamma pappor som skriver. Dom glöms ofta bort. Min dotters kusiner är uppväxta med sin pappa. Mamman ansåg att hon inte klarade av mamma rollen på heltid. Och pojkarna har det bra.

En sak som slog mej nu om ensam mamma... när vi gick igenom "konstbefruktningsförsöken" med min man som är steril så var han endast med på det första försöket. När det inte lyckades så var det självklart att vi skulle prova igen.... men jag åkte ensam och gjorde det... och betalade och stod ensam när mensen kom. Då ville jag inte vara ensam...men var skammen så stor för min man att han inte ens kunde trösta mej när det gick fel...vi pratade aldrig om det. Vi pratde egentligen hemskt lite. Fanns väl bara så känsliga områden som var svåra att prata om och med ett barn i huset så kanske ännu svårare.  Men i det ögonblicket när du blir inseminerad av en obsteriker så blir känslan att nu växer något i mej. Före har man ju gjort allt, kollat tempen kollat test för ägglossning, stuckit hormoner så att allt ska vara optimalt.... och så står du vid strykbrädan en kväll med blodet rinnande mellan benen... så då var jag också ensam i förhållandet. Ensam när man är två. Det känner jag mej nästan expert på.

 min hand håller min hand... då är jag inte ensam. men en vardagshjälte är jag och en stolt, lycklig och ensam mamma. Som borde ha så som Cecilia Torudd säjer : Muskler pitt och hår på bröstet borde ensamma mammor ha (för att vara accepterade)

Teater och te.

Jag gillar teater och iår har det blivit rätt så mycket av den varan.  Ännu iår skall jag hinna se på Next to Normal på Wasa teater, för jag ska få vara långledig över jul. Men den kan bli jobbig att se pga vissa omständigheter men det går säkert bra.

Här är vad jag har sett.     Ett riktigt fynd   den rekommenderar jag varmt.

 

 

 Hair på Åst var också super. Hoppas jag har möjlighet att gå och se den en gång till. Världen har inte ändrat så mycket.... värderingar oc fördomar är långt de samma....

Next to normal har jag ännu inte sett.

 Kristina från Duvemåla blev jag lite besviken på.

 

Så det är mitt teaterintresse. Och så ska jag ju se på revy igen nästa år också !

Blir inget djupare idag för nu ska jag njuta av en kopp med te; fick på posten idag... prova någongång eller kom och hälsa på !