Ensam förälder, vardagshjälte ?

Igår blev en vän mamma för första gången. En stor flocka på 4500 g så föddes med kejsarsnittt ill en lycklig och presentbel samt samhällsvänlig familj där det ingår mamma och pappa och villa och Ford och hund. Fasta jobb och allt enligt en samhällsnorm som anses normal och bra. Då kan man ju frånse det att barnet kom ett år för tidigt, det ingick inte i planerna nu att bli gravid. Men om man litar på säkra perioder så .... finns inga säkra perioder. Det är en av de saker som jag lärt mej och en av de sanningar som Anna Wahlgren (den skandal omsusade mamman och uppfostringsgurun) också kommit till. Jag är iallafall glad att allt gått bra för min vän och hoppas att hon får en bra vardag med sin nya roll som mamma och hoppas och önskar att hon får det stöd och den avlastning som hon säkert behöver av dotterns far.

Med alla dessa funderingar om att bli mamma och allt som händer då samt det att jag håller på och läser boken om ensam föräldrar: VARDAGSHJÄLTE 24/7 så blev jag och fundera på min egen roll som förälder och ensam mamma och fostrare. Jag tycker jag klarat mej bra med tanke på vårt turbulenta liv. Min dotter var inget planerat barn men vi visste vad vi gjorde och att jag inte använde preventivmedel så det fanns aldrig en tanke på att inte fullgöra projektet. Barnets far förändrades redan medan jag väntade. Hans psyke höll inte. Rädd för det ansvar och skyldigheter och plikter som hör ihop med att bli förälder, så drog mycket av allt ensam. Han var med vid förlossningen men sen försvann han för ett antal dagar tills jag fick komma hem. På BB så omges man oftast av nya familjer som bildats. Jag minns att jag var ganska ensam. Inget tal om familjerum för oss inte. Mjölken räckte inte till och på baby-friendly hospital så ges inte det tillägg först som sista utväg. Det ledde till att min dotters vikt minskade med 450 g och hon blev gul. Ont i magen hade hon också. Till sist så kom det en mänsklig barnskötare en natt och gav henne ersättning. Flickan var ju hungrig stackarn. Efter det så fick hon bägge.

Alla rådgivningsbesök har jag gjort ensam. Trots jag levt i parförhållande. Vet ni hur det känns att förklara att det var jag som skötte allt (med hjälp av vita lögner) ... redan då. Nå det sluatde som det slutade. Sen när jag levde som ensam mamma så var det lättare men då var tryggheten mindre. Då skulle jag stå för allt ensam, visst fick jag underhållstöd men han räknades som utan inkomster så det blev mini på allt. Som ensam står jag för alla inkomster och utgifter själv... som tur är jag utbildd i en branch där det finns jobb. Men tre-skiftesjobb och ensam mamma. Dagvård för nattskift ? Nejdå... så barnets mommo och moffa så fått ställa upp i vått och torrt så en bra sak att stanna kvar här då var här   fanns ett stöd av familjen. Men föstår bra alla som flyttat mot städer efter jobb och lämnat stor del av släkt och vänner bakom sej. Blir du sedan ensam med ett barn... och inte känner till eller är den som kan ta för dej och kräva, då är du ensam. Inte är du så attraktiv för ett jobb heller om det framkommer att du är ensam mamma. Och när du längtar efter ett nytt förhållande, alla karlar i vårt samhälle vill inte ha en annas unge på sin nacke. Jag gifte mej med en som gärna blev en pappa figur. Men blev han någonsin en pappa för min dotter. Då när det passade honom jo. Men annars så vet jag inte. Gav väl kanske aldrig en riktig chans heller men jag lyssnade mera på mitt barn och hennes upplevelser än hörde hans åsikter. Kanske där en stor orsak till vår skilsmässa men jag skulle inte ha gjort på annat sätt nu heller, så ångrar ingenting.

Visst har det varit jobbigt och tungt. Har inte haft ensamma veckoslut eller annat för min dotter har inte haft någon att vara hos. Men vi har klarat oss. I vår går hon  nu ut grundskolan och vill flytta till ett eget hem. Jag förstår henne. Som hon säjer: vi har varit tillsammans alla dagar, dygnet runt, nu vill jag prova vara själv.  Jag tycker att jag är en vardagshjälte 24/7 och det finns många andra med mej som är det. Men en vardagshjälte finns var som hellst och du kan faktiskt vara ensam i ett förhållande också. Jag tror att ganska många känner sej ensamma fast man är två.  Nuförtiden känner jag mej inte så ofta så ensam innerst inne, för jag vet att jag har en "me-person" en människa som är min och som finns där fast han är 368 km bort. Och jag har min dotter. Jag vet att många ibland retar up sej på mej när jag påtalar om att ge den andra föräldern en chans och att försöka frångå sina princier ibland och att tänka på barnet och inte på sej själv. Skulle någon då ha sagt det till mej så skulle jag nog blivit arg, ledsen och besviken. Först. Men om jag sedan funderat på saken så skulle jag säkert sett innebörden i det hela. Att vara förälder i vilken form som hellst så handlar om att ge och ta. Mötas på mitten. Som förälder så ska man väl inte vara självisk ? Eller ? Kanske lite men inte så att barnet skadas. Bak på boken står det såhär :"Ensam föräldrarna syns främst som problemfall i artiklar om barnfattigdom och ökade klassklyftor." Kärnfamiljen ändras och samhället stampar på stället det är väl där som problemet finns.  I boken finns det också ensamma pappor som skriver. Dom glöms ofta bort. Min dotters kusiner är uppväxta med sin pappa. Mamman ansåg att hon inte klarade av mamma rollen på heltid. Och pojkarna har det bra.

En sak som slog mej nu om ensam mamma... när vi gick igenom "konstbefruktningsförsöken" med min man som är steril så var han endast med på det första försöket. När det inte lyckades så var det självklart att vi skulle prova igen.... men jag åkte ensam och gjorde det... och betalade och stod ensam när mensen kom. Då ville jag inte vara ensam...men var skammen så stor för min man att han inte ens kunde trösta mej när det gick fel...vi pratade aldrig om det. Vi pratde egentligen hemskt lite. Fanns väl bara så känsliga områden som var svåra att prata om och med ett barn i huset så kanske ännu svårare.  Men i det ögonblicket när du blir inseminerad av en obsteriker så blir känslan att nu växer något i mej. Före har man ju gjort allt, kollat tempen kollat test för ägglossning, stuckit hormoner så att allt ska vara optimalt.... och så står du vid strykbrädan en kväll med blodet rinnande mellan benen... så då var jag också ensam i förhållandet. Ensam när man är två. Det känner jag mej nästan expert på.

 min hand håller min hand... då är jag inte ensam. men en vardagshjälte är jag och en stolt, lycklig och ensam mamma. Som borde ha så som Cecilia Torudd säjer : Muskler pitt och hår på bröstet borde ensamma mammor ha (för att vara accepterade)