Vad gör dina minnen ?

Efter en dag av att ha packat och plockat, nästan fått dammlunga och skickat iväg saker så avslutade jag kvällen med en promenad runt Dalsbruk med Ella. S.är här men han har blivit flunsig så han valde att bli hemma och vila så att vi orkar med slutrycket imorron när allt skall ut...  När jag då gick där och funderade som jag ju gör så kom havsdoften emot mej och då kom det över mej...jag kommer att sakna doften av havet och salt vatten. Sjögräs och lukten av båtarna...  jag har alltid bott nära havet, förutom under mitt äktenskap och nu lämnar jag havet igen. Men havet finns kvar, och dofterna som välkomnar mej när jag kommer på besök. Dessutom kan jag gå ner till stranden vid jobbet i Vasa och dofta och känna havet. Men den dagliga kumpanen som visar sin vilja och styrka så finns inte direkt vid min sida längre.  Så nu måste jag fota havet några dagar och dofta och känna så  jag klarar mej till nästa gång.
Några bilder från förra sommaren....

 Och den nära vägen till Mumindalen... vår årliga utflykt... Stig in i sagans värld....

 Tårtorna och stämningen på Farmors Cafe´på Högsåra kommer jag också att sakna men en gång ska jag nog ut i sommar.

Och strandfynden... och konsten du hittar om du tittar noggrant och ser dej för...

Packa pappas kappsäck...

Om det nu skulle vara så enkelt med bara en kappsäck att packa. Nä när det finns tusen och en saker som skall plockas och funderas på om jag vill ha med eller får det lämnas till någons loppis eller ska jag slänga. Finns ju så många saker som jag är känslomässigt fäst vid men behöver jag allt med... det är den stora frågan. Nåja i alla fall så har jag tömt fyra hyllor och skänkt dem till en som behöver, dom skulle jag nästan annars ha fört till avsstjälpningen så. Nu är det sen bara några småbord och en soffa, ett tv-bord och en cd-hylla till som jag med säkerhet inte skall ha med. Det är det stora men jag som älskar prylar och annat smått så nog finns det att packa alltid. Imorgon blir det full fräs igen. Skall till frissan och banken och på kvällen ut med mina arbetskompisar på plåtbröd. Och vem kommer att kämpa med tårarna, jo jag... kommer ju att sakna dem.
Lovade visst lite bilder men mina tapetserade väggar får ni inte i detta nu för dom är på en annan kamera och sladden är i Pörtom....
Men vyer från Pörtom ... obs inga bra foton för satt och fota tillika jag körde..fy skäms på mej :D

                                          Mitt hem....

                                         Centrum. Pörtom UF, stället med glöd rakt fram.

                                         Bilverkstan som fixar allt.

Riksåttan söderut som för tillfället har trafikljus när dom fixar bron som tog stryk i översvämningarna.

 

Och eftersom mitt fotoprogram krånglar så blir dt inte mera nu men lovar att i framtiden ska se till att  ni med bilder ska få följa min vardag också och inte bara mina funderingar.

Funderar om jag borde byta namn på bloggen sen också till Invandrare eller inflyttare... Kan jag vara invandrare i eget land eller vad är jag sen då ?? Nå säkert hittar jag på något. Allt känns bra i alla fall så det blir nog så bra det här !

I am alive

Jodå jag lever ännu fast jag inte skrivit. Det konstiga är att när jag är här i Pörtom, hemma, så behöver jag inte datan lika mycket som annars. Men inte har jag haft någon överlopps tid heller för den delen. Vi kom på måndag kvällen (21.5) med en nyopererad hund och en fullpackad bil. Men som tur är så är Ella en mycket bra patient och mår bara bra efter att hon vakna till från anestesifyllon. Investerat i två dräkter åt henne som hon så gärna har på så behöver hon inte ha den där tratten. Så hon är i skick nu att flytta till ett hushåll med män.
Sen jobbade jag ju också tre dagar då, och alltså, jag trivs, en helt ny värld men jag mår hittills bra där och hoppas att det fortsätter så. Där är ju förändringar pågång som den gamla personalen reagerar ganska så starkt på men för mej är ju allt nytt så jag tar inte det åt mej. Så hund och jobb är under kontroll.
Hushållet sen då....ja...jag har fått upp tapeter där jag tänkt och S. har fixt hylla för mina böcker så bara han får den upp på väggen ännu så blir det bra. Det som jag kommer att missa nerverna på ett antal gånger är att jag som inte gillar att städa kommer att få ta i med hårdhandskarna och gnugga och skura på mina bara knän...ungkarl med 2 hundar som inte varit så intresserad av att städa, hans mamma skött en del men när jag börjar granska närmare nu så voi voi...jag vet vad jag gör. Men tar ett rum i gången så blir det säkert bra det också. Vill för den delen städa ut exet också och sätta kanske min prägel på hushållet :)
Dessutom har jag anlagt mitt trädgårdsland om det blir någon skörd återstår att se. På terassen utanför köksfönstret skall jag ännu göra kryddgård i krukor, kanske någon tomatplanta pch ampeljordgubbe få se vad jag hittar på. Blomlanden runt huset skall så småningom även de städas upp men det har jag tid till...resten av mitt liv. Märks det att jag tror på vårt förhållande trots att jag tvivlar varje dag till och från .. men så sätter jag nej ner och tar mej en funderare och kommer fram till att det är ju jag som måste lära mej kommunicera och berätta vad jag vill, tycker och tänker. Också i ett förhållande till en man. S. är ingen tankeläsare. Så där finns min utmaning. Att komunicera i ett förhållande på ett bra sätt, inte döma eller skälla och bara söka det negativa utan kommunicera på ett bra sätt... får säkert läsa en bok på det. Finns ju all världens litteratur om kommunikation.
Ska sätta upp bilder bara jag kommer på egen maskin och kör in bilder.

Stresshantering.

Jag borde absolut säkert lära mej ett bättre sätt att hantera stress. För nu sitter jag här och hanterar min stress med ont i magen och hjärtklappningar för jag vet att jag inte borde göra det här utan allt annat. Packa ännu och föra ut  bilen, stryka och städa undan när vi nu åker igen till Pörtom och stannar till söndag. Men nä sidu.... jag går i lås. Så tror jag att jag funkat länge, när det är något som jag vet att jag borde ta itu med så gör jag något roligare.... kanske något kvinnligt.... Dessutom ska jag med min lilla baby; Ella till veterinär idag för hon ska bli av med sin kvinnlighet, vår lilla fjolla. Det är säkert det bästa alternativet för henne om jag har förstått rätt tack vare det att hon inte ska ha valpar och allt det där men ändå, jag gillar inte operationer och anestesi, för tänk om något händer min beibi  ?? Medan hon opereras så ska jag uträtta en massa ärenden som t.ex att äntligen fixa ett körkort med mitt rätta namn igen. Efter skilsmässan tog jag tillbaka mitt flicknamn; hade dubbelt under äktenskapet, men inte har det blivit av. Men nu meddelade mina föräldrar att dom betalar det bara jag fixar det på rätt namn. Men när jag inte har behövt det, det är ju orsaken till att jag inte fixat det. Inte vill polisen se det eller butikskassorna mera. Men nu blir jag säkert stannad idag för att visa körkortet när jag skrev att jag inte får visa det. Har ni annars tänkt på att passfoton är de mest fula foton på en ? Alltid ser jag i alla fall ut som någon värre rånare och bandit. Så vem vill ens visa det. Så det om vad jag skall göra idag..... sen när jag skrivit av mej lite, varit efter Ellas operationsskyddsdräkt till posten, kollat luften i däcken på bilen och allt annat. Bilen jo den är fullpackad igen nästan men blir före vi beger oss av. Har större bilen nu så det ryms mera än sist.
Om det gick någon förbi så förlorade Finland stort i allt som skulle vinnas i helgen, förvånande ? Nä... men vi gjorde det bästa vi kunde och sen förstod inte de andra det. Eurovisionen skulle jag kunna skriva hur mycket som men det så gör jag inte för jag blir ännu mera stressad och på dåligt humör då.
Vädret bör väl även behandlas så här i början på veckan. Det har varit varmt, mycket varmt. Igår kväll så blev det dimma en jäklig tjocka, som tycks fortsätta ännu.... hoppas för hundens skull att det är lite svalare nu framöver några dagar. Och för mej med för den delen. Skall jobba igen på VCS tisdag, onsdag och torsdag och skall igen även fortsätta tapetsera. Den här gången vårt sovrum så nu skall det bli midsommarbjörkar  sängkammaren.
Så om ni inte hör av mej på en vecka så lever jag nog, hoppas jag, för jag vet inte om min data ryms med.... Men sköt om er vänner och krama varandra !

I’m your slave and you’re my master

Det var semi 2 igår till Eurovisionens sluttävling i Malmö, och Finland tog sej till final. Det är jag glad för trots att jag inte gillar låten eller artisten. Låten pga rubrikens text. Skulle en man sjunga det ?? Så ömsesidigt slaveri ok då är jag med ! Det att låten fastnar irriterande fort så att imorse sjöng dagisbarnen den på gården här bredvid så säjer sitt och visst hon gör ett bra jobb. More is more men bränn inte ut dej bara. Hon visar upp ett Finland som inte är en självklarhet. Ett öppet schlagerfjolligt folk som öppet visar ställning för Tahdon2013. Kyssen i slutet är ett ställningstagande så är det bara och är så glad för Finlands Hbtqi personer att de äntligen fått sin egen Pride-donna, för nog är ju Krista bättre än Paula Koivuniemi som någongång också figurerat i Pride sammanhang tror jag.

Idag är det även dagen mot homofobi; kolla i Amnesty.

Så nu har Svensk-Finland visat att vi i alla fall är ett öppet och fördomsfritt folk.
Annars om låtarna som kom i final så är hela Norden representerad. Men jag har ännu inte hittat nån låt som jag anser är bäst... visst doktorn från Malta, den låten blir jag glad av. Islands låt är så vacker. Sen är där ju hela högen med den där massproducerade eurotrachpopen...med forna Öst-stater i top. Jo jag har problem med mina fördomar mot dessa stater för hur mycket Europa är det likaså Israel ? Dom flesta låtarna är ju i alla fall svensproducerade eller nåt, nåja en finländare har ju faktisk varit med och skrivit Belgiens låt så det tar sej. Annars så är Anouks låt så vacker. Hon bara står där och sjunger rakt ut och vad det går rakt in... voi voi. En svensk grejat den låten. Var eurovisionen bättre förr när alla sjöng på sitt modersmål och då bättre visade sin nationalitet ... jag vet inte men det stör mej inte alls dom som väljer i alla fall att sjunga på sitt modersmål, hellre det än en dålig engelska. Det var något land igår som det hördes som de sjöng om att : in a sea of cheese.... Och de stackars grekerna, de behöver säkert gratis alkohol så de orkar gå igenom sitt åtstramningspaket när pengarna är slut... åldringarna bedövar sej med alkohol så de lättare kan ta livet av sej sen för att inte bli en börda...
Och här på kobben så har det (igen) uppkommit att ungdomarna är intresserade av hasch, och har en vänlig syn på det. Mmm....när jag var ung då på 80-talet kom det från Hangö, nu från Salo. Det fanns dom som skröt om att dom fick skickat med posten... säkert var det sant också. Det som är bra är att föräldrarna tagit i det. Hoppas bara att det håller också när det kanske handlar om mitt barn och inte bara andras ungar.... jag tror att alla vi som har barn i högstadiet så kan diskutera detta med våra barn och de flesta av våra barn så vet något om detta också. Sen finns det dom som bättre står emot grupptryck och har en stark självkänsla och som vet och vågar stå emot och andra inte.... inte kommer jag heller ihåg att när jag var i 15-16 års åldern att det skulle ha funnits såna med polisdomar  då. och domar för hemfridsbrott och liknande...helt sjukt, vart är vi på väg ? Det är ju dom här ungdomarna som är blivande skattebetalare och som ska sköta om att vi får en bra ålderdom.... så kanske det är barnen som lite mera borde vara "slave" och föräldrarna "master" för att i alla fall försöka hålla barnen från trubbel med myndigheterna ....för den plumpen i protokollet hänger ju med....länge.....

Och så skall Finland möta Sverige i ishockey VM också , igen..... vilken lördag det blir...få se om det är många nya hjärninfarkter eller blödningar på jobbet nästa vecka pga denna spänning och blodtryckshöjande verksamhet.... plus alkohol intag för endel för att endera fira eller sörja.....

Dagens satiriska tankar alá mej.....

Dagens allvar....

http://trettiotreanledningar.com/   Har ni sett det här ? Om hur vi av det kvinnliga könet är utsatt och förnedrat och de flest av oss så  bryr sej inte ens... i alla fall så visar vi det inte. Vi lider i det tysta. Det här är bara en sak i ett långt led av saker som jag läst och funderat över inom min sökan efter en jämnställd "filosofi" som jag skulle känna mej du med. Idag börjar även kvinnojourens kampanj mot kvinnovåld. I Finland ! Heter "Berätta din hemlighet". Vi vet säkert alla någon som blivit förnedrad eller förtryckt eller skadad av sin partner på ett eller annat sätt. Vad är det som gör att fortsättningsvis så underställer de flesta kvinnor sin partner ? Kvinnor gör det mesta av hemma arbetet trots att vissa kvinnor även är de som tar in den större inkomsten till hemmet. Med att fabriken här i byn gick i konkurs så vad kommer att hända inom familjerna när stressen ökar ? Den stora arbetslöshetspengen tar slut och inget jobb finns ? För många män som sett sej som familjens försörjare får säkert nu självkänslan en törn. Hoppas att det inte tar ut sej mot familjen. Mentalvården på ön är redan förberedd på att kontakten dit kommer att öka pga denna konkurs. När pengarna inte räcker till för den livsstil som man tidigare kunnat ha, lånen som skall betalas på hus, bil, båt, stuga. frun och barnen vill fortsättningsvis resa till Thailand eller i alla fall till varmare länder så som förut... Vad händer när resurserna inte räcker till ? Hoppas verkligen att inte det är knytnävarna som börjar prata eller att de överlopps eurona som finns dricks upp. Nåja jag ska inte skriva om misshandel utan om hur kvinnor fortsättningsvis förnedras helt offentligt inom media och i vardagen.
Jag vill gärna kalla mej feminist och humanist men ännu räcker inte min kunskap till men det som jag vet är ju det att vår värld inte är jämnställd för alla. Finland är absolut inte det. Ta er en titt omkring er, läs tidningar och märk i vilken värld vi lever i.
Jag vill inte på något sett säja att alla har det såhär. Inom familjen kan man bra vara jämnställd sin partner och barnen uppfostras till det men tyvärr inte överallt. Söner och döttrar uppfostras oftast olika, jo så är det bara. I skolan behandlas säkert ännu könen olika. V föds ju alla lika men sedan blir vi formade..... så frågan är nu den, hur vill vi att våra barns framtid skall se ut eller barn-barn ?? Eller kanske är vi nöjda med allt så som det nu är och inte vill ha förändring, bäst att låta allt vara så som det är.... jag vill i alla fall inte ha det så. Läs alla 33 orsaker och fundera sen....snälla.

Ni vet väl om att ni är värdefulla ?

Nu vill jag bara skriva om mina arbetskamrater som jag jobbat med de sista 15 åren och som jag nu lämnar. Jag kommer att sakna varenda en av dem , trots att jag ibland retat upp mej något fruktansvärt på dem. Men hej, jag är ju bara en människa. Alla dagar så är inte en dans på rosor och alla människor så kommer inte alltid överens med varandra alla dagar. Vi har alla våra personligheter och up and downs. Men för mej har många av mina arbetskamrater varit min klippa och trygghet. Mycket har de fått ta emot och mycket har vi gått igenom men ändå har de funnits där. Och de får inte betalt för att vara det utan de skall i första hand finnas för patienterna. Men som arbetsgemskap så har vi funnits till för varandra. Många av oss läser varandra som öppna böcker. Vi ser när hen är trött och inte på humör. Vi lyssnar när hen har problem hemma och behöver prata om det. Vi finns där för varandra. Så här har jag känt för de flesta av mina arbetskamrater under mina arbetsår. Jag är inte den som umgåtts med mina arbetskamrater på min fritid, ibland tror jag att det många gånger kan äta upp den vänskapen som finns. För mej har det räckt att de har funnits på jobbet. Det gör också det lättare att skilja på arbete och fritid. För ärligt sagt, visst är det lätt att börja prata jobb ??
Mina arbetskamrater är guld värda och jag hoppas och önskar av det innersta i mitt hjärta att de uppskattas för det och blir uppskattade. De är duktiga och engagerade och vill göra ett bra jobb, men för att göra det så måste man få uppskattning för det. Få utrymme och möjlighet att utvecklas och bli ännu bättre på det man är. Men; får ni det ? Får vårdpersonal den uppskattning av sin arbetsgivare som de är värda ? Får pigorna på golvet bli hörda när det planeras för framtiden ? Många gånger anser jag att "pigorna" blir förbisedda av de som inte längre vet eller aldrig vetat hur en vårdverklighet ser ut. Så vad göra ? Upp på barrikaderna och ropa ? Men vilka blir konsekvenserna ? positiva eller negativa på helheten. Men fortsätt kämpa och håll upp det goda arbete jag vet att ni gör ! Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

 

Jag hoppas att alla hittar ett Knytt eller ett Skrutt eller i alla fall en snäcka på stranden där ni blir lyckliga i och känner en värdefulla och älskade för precis den ni är !

En fot här och en fot där...

 
 

Ja så känns det nu. Ena foten står hemma i Pörtom och andra så finns här i Dalsbruk. Allt har gått bra. Fått många nya fina insikter om mitt ny jobb och på fyra dagar har jag lärt mej massor. Borde absolut vara mera inspirerad av att fortsätta packa och göra kloka saker men istället sitter jag här och bloggar, laddar ner Podcasts och läser bloggar. Men saken är ju den att de sakerna som skall flyttas så går ganska fort att packa ner eftersom de flesta möbler så blir kvar här. Endera på soptippen eller om någon är intresserad så får dom kom och söka.
Som sagt så åkte vi då till Pörtom i det vackraste och varma vårvädret på onsdag förra veckan, bilen packad till max så nu ser det ut i Pörtom igen med lådor och kassar både här och där. På torsdagen bar det iväg på jobb efter en dåligt soven natt, säkert var jag nervös undermedvetet men det ville jag ju inte riktigt erkänna. Möttes i alla fall av en trevlig välkommande personal och jag kände mej välkommen och omhändertagen. Mycket nytt och det arbetssättet som jag är van med från tidigare så får jag arbeta bort till en del, specialsjukvården och grundhälsovården är två helt olika världar. Alla gör fortsättningsvis allt men sjukskötaren så bär tydligt helhetsansvaret och sköter att allt löper. Finns goda sidor inom båda verksamheterna och så mycket mer kan jag ännu inte ens säja eftersom på fyra dagar så lärde jag mej i första hand avdelningens rutiner och arbetssätt. Arbetsvägen var/är jag tacksam för att tar sin tid för det betyder att jag nu kan lämna jobbet på vägen och när jag kommer hem är jag hemma och då är jag inte längre en yrkesperson. Annars så jobbar vi på tre språk i alla fall och skulle behövas många fler. Invandringen i Österbotten är stor och det ses även i vården. Intressant och lärorikt det också. Igen så upplevde jag det som jag tidigare tyckt att österbottningarna är öppnare och lätta att komma i kontakt med, Sverige påverkan kanske ? Eller det att där är finlandssvenskarna på annat sätt funttade... Trevlig gäng i alla fall. Väntar på nästa vecka när jag kör igen.
Utmaning nummer två var att jag lovat att sköta om att tapeterna kommer upp på väggarna. Så det höll jag på med i tre kvällar efter jobbet. Snäll dotter och blivande sambo som jag har så skötte dom allt annat. Tapeterna kom upp, mönsterpassade och allt. Det var inte så svårt men jessus hur jag var sjuk i kroppen efteråt. Stå på kökspallen och förstås så spänner man ju lite muskler då . Nästa vecka så kanske det inte känns så jäkligt när nästa rum skall fixas, och om jag skulle hitta några billiga tapeter så skulle jag fixa bokhylle väggen i vardagsrummet också på samma gång så att alla böcker skulle få hitta hem. Mera och mera bildas det nu vårt gemensamma rum. S har sitt kontor, dottern får sitt rum och jag får min hörna igen. Så mycket mera behövs det inte. Vi kom dessutom överens om var vi ska ha lite blommor och örter och hur stort kökslandet skall bli. Så nu är det bara att packa och flytta. Men ännu 3 veckor sådär fast vi är nästan hela nästa vecka i Pörtom, jobbar tisdag, onsdag och torsdag men sen stannar vi kvar till söndag så då får vi ju säkert mycket gjort. Nu har jag även stora bilen hemma eller mellanbilen så det ryms lite mera med nästa gång. Men då skall vi ha en liten hylla och mera från dotterns rum. Men blir nog så bra så.....
Tankarna är ju många kring allt dethär, men ännu lite i virrvarr men det är väl så det skall vara. att börja på nytt och komma igen. Havet som jag inte ser i Pörtom så ser jag varje arbetsdag eftersom vi är högst upp i huset med gaveln mot sundomfjärden och replotbron så där får jag mina havsvindar.  Och dessutom tror jag att jag är skyddad, för har inte sett så många ensamma tranor som nu... så jag tror faktiskt att det är mina döda släktingar från Kurki-släkten som vakar över mej och ger mej styrka att göra det här, och det känns så skönt.
Min dotters pappa skulle också ha fyllt år under den här perioden.... hoppas han nu har sinnesfrid.

Stressad...

Undrar varför jag alltid blir stressad när bilen skall packas och vi ska iväg. Alltid samma sak. oro att bilen inte skall hålla ihop tills vi kommer fram eller att vi glömmer något eller att något händer. Sen bar jag är ute på vägen så är allt bra. Nu är det ju det att min lilla bil är liten och hunden är bortskämd och får ha hela baksätet för sej själv och nu skall vi ha med lite flyttlass... så jag är lite extra nervig. Bakluckan redan fylld och det är då med flyttvaror sen skall ju ännu vår vanliga packning med. Nåja jag vet det ryms med. Men i alla fall så jagar jag upp mej för det, helt i onödan men det är sån jag är. Suck..inte lätt att vara jag. Imorgon blir det första arbetsdagen samt att jag skall förbereda att tapetsera för det har fallit på mej, Och tammefan jag skall klara av det ! Easy up tapeter så det ska bli bra. Skall försöka orka att ikväll förbereda lite. Måste ha juniors rum klart till 21.5 då vi far igen för då har hon sin projektvecka och skall göra sitt rum färdigt i Pörtom inför sommaren.
Så det är de följande fyra dagarnas program ..jobb och tapetsering. Nu göra klart inför avfärd. trevlig helg allihopa !

                                          Min lilla bil...ingen flyttbil precis.

                                          Mina muminmuggar ska flytta...

                                         ....och min fina blomkrans som jag ska försöka få med....

Usch...

Ja det är så jag känner mej idag. Solen lyser och det är vackert väder men nä... är inte alls på soligt humör. Ser på mina inplockade äppelkvistar som inte orkar börja blomma och min ros jag fick som börjar nicka, trots min ömma omvårdnad. Hunden är tramsig och ser helt anklagande på mej, men det blir hennes tur senare, då ska vi ta terapi i skogen med en podcast och frisk luft. Brukar bota det mesta det. Men att vakna så här och känna på sej att det blir en down-dag så det är inte kul kan jag berätta. Igår städade jag bort en massa papper i samband med att jag tänkte packa ihop lite grejer och kanske det var det som gjorde min down idag. Det var skilsmässobesluten och annat som igen kom upp till ytan. Men alltid kommer det att finnas saker som kommer till ytan nu och då och gör sej påminda och vissa dagar kommer dom att göra mera ont och andra mindre.
Något positivt är i alla fall att våra katter stortrivs hos mormor och morfar och det verkar som mormor och morfar trivs med katterna också. Nu springer kissorna ute och fångar sork och råttor och lever så som katter ska göra. Inte vara inlåsta i en lägenhet. Så jag är mycket tacksm för att mina föräldrar åtog sej att ta hand om Sune och Sissi.
Igår såg ja annars på et program från SVT om Östersjön också. skrämmande hur vi fortsättningsvis med vår livsstil gör så att havet mår dåligt. Nya gifter i havet som visar att mängderna bara ökar hos de nyfödda för halterna stiger i bröstmjölken hos däggdjuren. Tänker inte referera något mera men programmet var en bra tankeställare. Annars så är det dåligt utbud i TV nu..
Senare idag borde jag ännu gå och ta ut en vän/patient från jobbet. Men det får bli senare. Måste pigga upp mej själv först.
Om mitt glömma och förlåta dilemma så har jag ännu inte kommit på en lösning som känns bra, tillika tycker jag att det att jag skrev ut om det hjälpte. För efteråt kändes jag lättad. Livet har ju sin stilla gång så jag tror det får vila nu.
I övermorgon så skall jag göra mitt första arbetspass.. det är nog lite fjärilar i magen kan jag berätta. Men säkert går det bra. Pratade med en gammal kompis från sjukis som också till sommaren skall jobba på VCS men på poliklinik. Det är det roliga med facebook att jag har hittat flera av mina gamla studerande kompisar som jag till och med kanske sen kan träffa senare i år eller i framtiden när jag är närmare. Vi blev ju klara 1995 så det är ett antal år sen vi sågs sist. Vissa har bytt yrkesbana och andra är fortsätningsvis kvar.
Nu märker jag att jag bara sitter och dillar nonsens så lika bra att dra till skogs. Kanske det blir en soligare uppdatering senare ....

Glömma och förlåta.

Som ni kanske har märkt så är ett syfte med den här bloggen att göra upp med det förgågna för att kunna börja om igen utan för tunga lass att dra på.  Ganska långt har jag kommit men speciellt en sak är det som då och då dyker upp och som ibland stör min ro och min framtidstro, och det är mitt före detta äktenskap och skilsmässoprocessen. Som alla äktenskap så börja det väl bra. Efterklok som jag är nu så kan jag säja att det gick för fort. Vi lärde aldrig känna varandra ordentligt. Vi lärde oss aldrig kommunicera utan vi fortsatte att leva våra liv så som vi gjort förut men vi bodde under samma tak. Ingen gemensam ekonomi eller framtidsplaner och inte blev det bättre av det att det visade sej att min man var steril pga kromosomfel. Barn var ju det som han ville ha. Han sa en gång att han "valde" mej för att jag kunde ju bli mamma, det hade jag ju bevis på. Jag i min tur tillät väl aldrig honom heller att ta ut fullt ansvar för min dotter, jag kunde inte lita tillräckligt på honom för det. Så efter ett antal år som gift, och c. ett och ett halvt års dejtande före det så gick det som det gick. Vi var två för olika personer som inte kunde leva tillsammans på rätt sätt. Ingen av oss ville förändras till den andras fördel. Jag körde mitt race med att skaffa hästarna och sköta stallet och trivdes mera  där än att sköta hushåll, dessutom jobbade jag fullt ut för att få ekonomin att gå ihop. Han grejade sitt i sitt herr-rum, låg på soffan och spelade play-station... gick omkring i skitiga håliga kalsonger...arbetade vintertid mycket korta dagar för troligtvis trivdes han inte i skogen med att röja med såg. Jag var inte van med det hemifrån för min pappa sysslade på dagarna i ända. Utomhus och inomhus, så jag tror att förändringen för mej blev för stor. Det till att bo på en stor gård med mycket gamla vanor och traditioner där även då svär-föräldrarna bott. Där fick helst inget förändras för det skulle vara så som det alltid varit. Och jag som så gärna ville bygga upp något eget, något som skulle ha varit vårt... men jag byggde i stallet. Vårt äktenskap var nog inte menat att hålla det ser jag ju nu men varför hade jag inte öppna ögon då ? Visst var det det att jag sökte trygghet efter mitt turbulenta förhållande med min dotters far. Han som blev bara sjukare och sjukare. Kom på nätterna och ville in. Hade både syn-och hörselhallucinationer. Hade jagat grannen med yxa. Jag ville ha en trygg hamn ett ställe där jag skulle få känna mej omhändertagen och att någon skulle ta huvudansvaret för allt, att jag en tid i alla fall bara skulle få ligga lite lågt och samla kraft. I början var det väl så, men det ändrade. Snart var jag tillbaka i den känslan att det v ar jag som höll ihop och bar upp vardagen. Och med det att vi gifte oss så blev det bara värre. Jag minns så väl morgonen när vi skulle gifta ss och vi skulle öva bröllopsvalsen; Konvaljens avsked för den hade hans farmor och farfar haft och likaså hans föräldrar. Då sa jag att jag inte tänker bli hans mamma eller hushållerska utan vi ska sköta tillsammans. Jag fick ett jakande svar... men jag skötte inte hushållet som hans mamma eller gården eller annat heller. Levde hela tiden med känslan att jag inte var tillräcklig, fick inte lära mej köra traktor för jag hade inte "bonde-blod " i mej. Nä, jag har bara karelskt-finskt-blandblod... så efter allt. När mejlet kom den natten i februari för fem år sen, så blev jag först gripen av panik men sedan lättad. Troligtvis hade han ju planerat detta en längre tid för på hösten var det viktigt att det skulle skrivas äktenskapsförord där ingen av oss hade någonting att göra med den andras egendom eller ekonomi...om jag skulle ha sett det då eller förstått. Men när allt lagt sej efter någon dag så kände jag mej befriad, lättad.  Vi pratade inte något mer med varandra än att jag skulle få ta min tid som behövdes att hitta nytt boende och ordna för hästarna. Jag skulle i lugn och ro få städa undan och reda upp men tji fick jag. Så fort jag fått ordnat med semester och boende och skulle åka för att ordna upp och börja packa så mötte sopsäckarna mej i farstun med det som ansågs vara mitt ihopplockat.  Allt var tillbaka möblerat som för 10 år tillbaka när jag flytta dit... så jag blev sårad. Mycket och det är det som ännu idag ibland rivs upp. Dom här såren som nästan är läkta, skall jag låta det vara och försöka glömma och förlåta tyst för mej själv eller borde jag berätta för honom att jag gör det; att jag förlåter ? Och gör jag det helt fullt ut eller kommer det alltid att finnas en viss bitterhet kvar ?  Lär dej livets stora gåta; älska glömma och förlåta....

 Hittade en hel massa fina tankeord när jag funderade på att skriva om detta....jag har inte längre någon önskan på hämnd eller så. Men det att skall jag göra det fullt ut och meddela honom på något sätt att jag glömmer det som var och förlåter  eller räcker det att jag gör det för mej själv ?   Kanske det att jag skriver det här är en del av det...jag vet ju inte vem som läser. Men det skall vara klart att det här är min upplevelse och mina tankar och känslor, ingen annans. Kanske sårar mina ord någon men då gör det, för jag står för varje ord...  Hoppeligen så finner jag ett svar och en lösning på det hela. Det som jag är glad för i alla fall är att allt detta som jag skrivit ner här vet redan S. om. han vet paketet och vad jag varit med om och varför det skrämmer mej att igen gå in i ett förhållande och att jag aldrig mer kommer att gifta mej om det inte behövs pga juridiska skäl... Min kärlek behöver inte förseglas av en ring eller av en domare, präst blir det ju inte när jag inte hör till kyrkan..  kan någon ge mej väl genomtänkt vägledning ? Min psykiater anser att jag gjort mitt och jag skall låta gå nu, men kan jag .....                                                                            

rensa i själen....

När vi tömde i förrådet förra gången S. var här så kom den fram igen, lådan med gamla foton och almanackor och minneshäften från 90-talet. Satte den då lugnt åt sidan och bestämde mej för att reda upp den en annan dag, ensam. Nåja.. den dagen kom igår. Var och sökte en hylla som jag gav bort därifrån och då följde lådan med upp. Och voi voi vilken rensa i själen session jag fick. Det kan jag säja att mycket så kom jag inte ens ihåg att jag gjort eller känt men roligt var det tillika som sorgligt. För nu är den borta. Alla avslöjande foton och dagsboksanteckningar eller snarare sagt kalenderanteckningar. För nu tammefan ska jag börja från rent bord utan att släpa en låda minnen med mej från en tid som inte kommer tillbaka. För den delen vill jag inte heller. Som Jonas Gardell säger, eller i alla fall ditåt. "Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen " Och det passar nu när jag äntligen rivit sönder och förstört lappar och foton och minnen av gamla kärlekar och förtjusningar. Vackert skrivna initialbilder och liknande som vi gjorde då på 90- talet och 80-talet när vi var förälskade... Jag måste säja att jag var ombytlig. Men vissa kom alltid tillbaka. Vissa sårade mera än andra. I alla fall märkte jag det att jag redan då borde ha vågat prata mer men det vågade jag inte i alla fall inte nykter. För nog var jag full under första hälften av 90-talet och slutet av 80-talet oj grymma öde. Hur orka jag ? Nåja tydligen så kom väggen emot emellan. Hittade en liten dikt eller notis som jag skrivit 1991, mådde tydligen skit då för då ropade jag på hjälp för att inte gå helt under. Men det var väl sånt som dom flesta höll på med till och från. Men det är jag glad att då var det inte ännu foton som lagras på datan och i nåt nätverk som vem som helst kan kolla på m fotona inte är tillräckligt skyddade. För så många foton fick nu försvinna som många inte skulle ha gillat att hitta på nätet. Hur mycket av ungdomars foton kan plockas fram om 25 år av deras barn ?? hmm...Nå det är ju var och ens val. Men i alla fall så är nu många "festan-foton" borta och bearbetade. Minnen finns inom mej men nu finns inget kvar mera som kan påminna mej om sådant som eventuellt skulle kunna dra upp gamla sår.
Det var roligt i alla fall och inte ångrar jag just ingenting men inte skulle jag göra om det. Som Lena Philpsson sjunger: Jag ångrar ingenting, kasta första stenen den som är utan synder.  Men alla vi som var unga då så hade i slutändan ganska roligt, på ett enkelt och oskyldigt vis, vill jag tro i alla fall.
När jag engång var igång med att städa gammalt så tog jag itu med min CD-samling. Men där är det värre. Finns bara musik som jag inte kan göra mej av med. Och jag är så gammalmodig att jag vill ha en skiva som jag kan ta i och läsa på... så de flesta skivorna blev kvar. Av sentimentala skäl och därför att dom bara är så bra och jag vill ha dom. Så visst kan man städa bort mycket av sin historia men vissa saker stannar alltid kvar. Ploppar upp när man minst anar det och det behöver det få göra. För fast vi inte ska stirra oss blinda på framtiden, sörja det förgångna utan leva i nuet så behöver vi nog lite flasch-backs från det förflutna ibland. Kanske med hjälp av musik eller av foton eller av ett möte med en människa du inte sett på lång tid men som kanske nångång har haft en roll i ditt liv eller tagit en plats i ditt hjärta. Men om det inte gör en att må dåligt så minns det du vill minnas för det är väl ens minnen som hjälper en  att bli den som en är idag.

32 dagar

Ja 32 dagar kvar nu som ö-bo. Sen kan jag kalla mej stadsbo och jag bor på fastlandet. Utan min älskade havsutsikt och höga berg och djupa dalar. Nu märker jag hur mycket jag uppskattar naturen här för ännu känner jag inte till "smultronställen" i Österbotten. I Vasa så vet jag att jag får mina havspromenader där har jag vandrat många gånger förr. Så nu när jag går ut med hunden så söker jag mej ut i naturen, klättrar i berg och ser på havet och fåglarna. Det är en vanesak och snart så har jag lärt mej att uppskatta det nya. Men människan är ett vanedjur. Värst blir det nog att skiljas från havet och måsarnas skri. Jag är ingen list-människa men ibland så kanske det kan vara bra att göra upp listor för sej själv på vad som man gillar och inte gillar eller saknar eller inte kommer att sakna. När jag flyttar så flyttar jag som till ett nytt land, en ny kultur, språk (jo svenska talas det nog men dialekten är ju lite speciell) och natur. Som att börja skriva på en ny del av en bok om mitt liv. Rena vita sidor att börja fylla med nya händelser och funderingar. Redan nu så börjar saker rulla in som jag skall ta ställning till i mitt nya hem. Blomland, potatisland, städning av skåp; vems porslin ska användas och vad skall det göras av med. Och så är det ju jobbet. Känner mej säkert som en novis nästa vecka när jag gjort mina första skift på sjukhuset, det är ju också en helt ny värld. Pratade idag med avdelningsskötaren där, jag hade sökt på en befattning men dom låter den nu vara obesatt till hösten. Varit så få sökande så dom låter oss som sökt jobba lite först och så sätter dom igen ut befattningarna för att sökas sen. Det är egentligen ett bra beslut. Så nu ska jag visa mitt bästa som sjukhussjukskötare.
Jag var sista dagen på jobb i måndags. Blev så överraskad för hade gåvor av två arbetskamrater och deras kort så rörde mej nästan till tårar. Den ena har jag jobbat med sedan jag börjat på avdelningen, okej hon varit borta på mammaledigt och sånt men ändå, och den andra så har jag bara jobbat tillsammans med i kanske 6 månader. Det som jag såg skrivet så värmde och gav mej en tankeställare, är jag faktiskt den som dom tror eller ser mej som ? Jag har förändrats de sista åren. Blivit mera hel och hittat mej själv, blivit tryggare med mej själv. Kanske det gör att min arbetsroll även är tryggare och bättre. Fortsättningsvis har jag ett exploderande humör när jag blir trött och orättvist behandlad (i mitt eget tycke) men jag kan hålla det mera tillbaka. Jag har blivit tystare, lyssnar mera. Tolkar mera både kroppsspråk och tystnad. Och med det som jag gått igenom så kanske jag bättre kan sätta mej in i andras situationer. Det värmde i alla fall att få dessa presenter.  Tankarna går ändå till det då det ska vara "min avskedsfest" i slutet av maj, och vad som kommer att säjas då... eller vad som inte blir sagt. Jobbigt kommer det att bli för jag kommer att sakna mina arbetskompisar. Vissa av dem känner jag så bra att vi kan jobba tillsammans utan att prata med varandra. Vi vet varandras styrkor och svagheter. Nu måste jag hitta en ny arbetsgrupp att identifiera mej i och hitta min plats i. Lätt blir det inte för i sjukhusvärlden personal är ju inte lika stabil som inom primärvården på en liten ort. Men det blir nog så bra så, som S. skulle säja.

Såg idag ådor och ejdrar när jag var på promenad med Ella. Oj vad jag gillar att se på fåglarna på våren. Det ör som våren och sommaren kommer med dem. Och jo jag kommer att sakna dem men fåglarna så får jag väl kolla in i Vasa sen. Men här har dom varit så nära. Strandskatan är också en trevlig fågel att titta på. Men får börja kolla in spovarna på fälten i Pörtom istället.
Tror jag satt dagen tankar här nu.... mera en annan dag.