Ni vet väl om att ni är värdefulla ?

Nu vill jag bara skriva om mina arbetskamrater som jag jobbat med de sista 15 åren och som jag nu lämnar. Jag kommer att sakna varenda en av dem , trots att jag ibland retat upp mej något fruktansvärt på dem. Men hej, jag är ju bara en människa. Alla dagar så är inte en dans på rosor och alla människor så kommer inte alltid överens med varandra alla dagar. Vi har alla våra personligheter och up and downs. Men för mej har många av mina arbetskamrater varit min klippa och trygghet. Mycket har de fått ta emot och mycket har vi gått igenom men ändå har de funnits där. Och de får inte betalt för att vara det utan de skall i första hand finnas för patienterna. Men som arbetsgemskap så har vi funnits till för varandra. Många av oss läser varandra som öppna böcker. Vi ser när hen är trött och inte på humör. Vi lyssnar när hen har problem hemma och behöver prata om det. Vi finns där för varandra. Så här har jag känt för de flesta av mina arbetskamrater under mina arbetsår. Jag är inte den som umgåtts med mina arbetskamrater på min fritid, ibland tror jag att det många gånger kan äta upp den vänskapen som finns. För mej har det räckt att de har funnits på jobbet. Det gör också det lättare att skilja på arbete och fritid. För ärligt sagt, visst är det lätt att börja prata jobb ??
Mina arbetskamrater är guld värda och jag hoppas och önskar av det innersta i mitt hjärta att de uppskattas för det och blir uppskattade. De är duktiga och engagerade och vill göra ett bra jobb, men för att göra det så måste man få uppskattning för det. Få utrymme och möjlighet att utvecklas och bli ännu bättre på det man är. Men; får ni det ? Får vårdpersonal den uppskattning av sin arbetsgivare som de är värda ? Får pigorna på golvet bli hörda när det planeras för framtiden ? Många gånger anser jag att "pigorna" blir förbisedda av de som inte längre vet eller aldrig vetat hur en vårdverklighet ser ut. Så vad göra ? Upp på barrikaderna och ropa ? Men vilka blir konsekvenserna ? positiva eller negativa på helheten. Men fortsätt kämpa och håll upp det goda arbete jag vet att ni gör ! Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

 

Jag hoppas att alla hittar ett Knytt eller ett Skrutt eller i alla fall en snäcka på stranden där ni blir lyckliga i och känner en värdefulla och älskade för precis den ni är !