Usch...

Ja det är så jag känner mej idag. Solen lyser och det är vackert väder men nä... är inte alls på soligt humör. Ser på mina inplockade äppelkvistar som inte orkar börja blomma och min ros jag fick som börjar nicka, trots min ömma omvårdnad. Hunden är tramsig och ser helt anklagande på mej, men det blir hennes tur senare, då ska vi ta terapi i skogen med en podcast och frisk luft. Brukar bota det mesta det. Men att vakna så här och känna på sej att det blir en down-dag så det är inte kul kan jag berätta. Igår städade jag bort en massa papper i samband med att jag tänkte packa ihop lite grejer och kanske det var det som gjorde min down idag. Det var skilsmässobesluten och annat som igen kom upp till ytan. Men alltid kommer det att finnas saker som kommer till ytan nu och då och gör sej påminda och vissa dagar kommer dom att göra mera ont och andra mindre.
Något positivt är i alla fall att våra katter stortrivs hos mormor och morfar och det verkar som mormor och morfar trivs med katterna också. Nu springer kissorna ute och fångar sork och råttor och lever så som katter ska göra. Inte vara inlåsta i en lägenhet. Så jag är mycket tacksm för att mina föräldrar åtog sej att ta hand om Sune och Sissi.
Igår såg ja annars på et program från SVT om Östersjön också. skrämmande hur vi fortsättningsvis med vår livsstil gör så att havet mår dåligt. Nya gifter i havet som visar att mängderna bara ökar hos de nyfödda för halterna stiger i bröstmjölken hos däggdjuren. Tänker inte referera något mera men programmet var en bra tankeställare. Annars så är det dåligt utbud i TV nu..
Senare idag borde jag ännu gå och ta ut en vän/patient från jobbet. Men det får bli senare. Måste pigga upp mej själv först.
Om mitt glömma och förlåta dilemma så har jag ännu inte kommit på en lösning som känns bra, tillika tycker jag att det att jag skrev ut om det hjälpte. För efteråt kändes jag lättad. Livet har ju sin stilla gång så jag tror det får vila nu.
I övermorgon så skall jag göra mitt första arbetspass.. det är nog lite fjärilar i magen kan jag berätta. Men säkert går det bra. Pratade med en gammal kompis från sjukis som också till sommaren skall jobba på VCS men på poliklinik. Det är det roliga med facebook att jag har hittat flera av mina gamla studerande kompisar som jag till och med kanske sen kan träffa senare i år eller i framtiden när jag är närmare. Vi blev ju klara 1995 så det är ett antal år sen vi sågs sist. Vissa har bytt yrkesbana och andra är fortsätningsvis kvar.
Nu märker jag att jag bara sitter och dillar nonsens så lika bra att dra till skogs. Kanske det blir en soligare uppdatering senare ....