Ja så känns det nu. Ena foten står hemma i Pörtom och andra så finns här i Dalsbruk. Allt har gått bra. Fått många nya fina insikter om mitt ny jobb och på fyra dagar har jag lärt mej massor. Borde absolut vara mera inspirerad av att fortsätta packa och göra kloka saker men istället sitter jag här och bloggar, laddar ner Podcasts och läser bloggar. Men saken är ju den att de sakerna som skall flyttas så går ganska fort att packa ner eftersom de flesta möbler så blir kvar här. Endera på soptippen eller om någon är intresserad så får dom kom och söka. Som sagt så åkte vi då till Pörtom i det vackraste och varma vårvädret på onsdag förra veckan, bilen packad till max så nu ser det ut i Pörtom igen med lådor och kassar både här och där. På torsdagen bar det iväg på jobb efter en dåligt soven natt, säkert var jag nervös undermedvetet men det ville jag ju inte riktigt erkänna. Möttes i alla fall av en trevlig välkommande personal och jag kände mej välkommen och omhändertagen. Mycket nytt och det arbetssättet som jag är van med från tidigare så får jag arbeta bort till en del, specialsjukvården och grundhälsovården är två helt olika världar. Alla gör fortsättningsvis allt men sjukskötaren så bär tydligt helhetsansvaret och sköter att allt löper. Finns goda sidor inom båda verksamheterna och så mycket mer kan jag ännu inte ens säja eftersom på fyra dagar så lärde jag mej i första hand avdelningens rutiner och arbetssätt. Arbetsvägen var/är jag tacksam för att tar sin tid för det betyder att jag nu kan lämna jobbet på vägen och när jag kommer hem är jag hemma och då är jag inte längre en yrkesperson. Annars så jobbar vi på tre språk i alla fall och skulle behövas många fler. Invandringen i Österbotten är stor och det ses även i vården. Intressant och lärorikt det också. Igen så upplevde jag det som jag tidigare tyckt att österbottningarna är öppnare och lätta att komma i kontakt med, Sverige påverkan kanske ? Eller det att där är finlandssvenskarna på annat sätt funttade... Trevlig gäng i alla fall. Väntar på nästa vecka när jag kör igen.
Utmaning nummer två var att jag lovat att sköta om att tapeterna kommer upp på väggarna. Så det höll jag på med i tre kvällar efter jobbet. Snäll dotter och blivande sambo som jag har så skötte dom allt annat. Tapeterna kom upp, mönsterpassade och allt. Det var inte så svårt men jessus hur jag var sjuk i kroppen efteråt. Stå på kökspallen och förstås så spänner man ju lite muskler då . Nästa vecka så kanske det inte känns så jäkligt när nästa rum skall fixas, och om jag skulle hitta några billiga tapeter så skulle jag fixa bokhylle väggen i vardagsrummet också på samma gång så att alla böcker skulle få hitta hem. Mera och mera bildas det nu vårt gemensamma rum. S har sitt kontor, dottern får sitt rum och jag får min hörna igen. Så mycket mera behövs det inte. Vi kom dessutom överens om var vi ska ha lite blommor och örter och hur stort kökslandet skall bli. Så nu är det bara att packa och flytta. Men ännu 3 veckor sådär fast vi är nästan hela nästa vecka i Pörtom, jobbar tisdag, onsdag och torsdag men sen stannar vi kvar till söndag så då får vi ju säkert mycket gjort. Nu har jag även stora bilen hemma eller mellanbilen så det ryms lite mera med nästa gång. Men då skall vi ha en liten hylla och mera från dotterns rum. Men blir nog så bra så.....
Tankarna är ju många kring allt dethär, men ännu lite i virrvarr men det är väl så det skall vara. att börja på nytt och komma igen. Havet som jag inte ser i Pörtom så ser jag varje arbetsdag eftersom vi är högst upp i huset med gaveln mot sundomfjärden och replotbron så där får jag mina havsvindar. Och dessutom tror jag att jag är skyddad, för har inte sett så många ensamma tranor som nu... så jag tror faktiskt att det är mina döda släktingar från Kurki-släkten som vakar över mej och ger mej styrka att göra det här, och det känns så skönt.
Min dotters pappa skulle också ha fyllt år under den här perioden.... hoppas han nu har sinnesfrid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar