Som ni kanske har märkt så är ett syfte med den här bloggen att göra upp med det förgågna för att kunna börja om igen utan för tunga lass att dra på. Ganska långt har jag kommit men speciellt en sak är det som då och då dyker upp och som ibland stör min ro och min framtidstro, och det är mitt före detta äktenskap och skilsmässoprocessen. Som alla äktenskap så börja det väl bra. Efterklok som jag är nu så kan jag säja att det gick för fort. Vi lärde aldrig känna varandra ordentligt. Vi lärde oss aldrig kommunicera utan vi fortsatte att leva våra liv så som vi gjort förut men vi bodde under samma tak. Ingen gemensam ekonomi eller framtidsplaner och inte blev det bättre av det att det visade sej att min man var steril pga kromosomfel. Barn var ju det som han ville ha. Han sa en gång att han "valde" mej för att jag kunde ju bli mamma, det hade jag ju bevis på. Jag i min tur tillät väl aldrig honom heller att ta ut fullt ansvar för min dotter, jag kunde inte lita tillräckligt på honom för det. Så efter ett antal år som gift, och c. ett och ett halvt års dejtande före det så gick det som det gick. Vi var två för olika personer som inte kunde leva tillsammans på rätt sätt. Ingen av oss ville förändras till den andras fördel. Jag körde mitt race med att skaffa hästarna och sköta stallet och trivdes mera där än att sköta hushåll, dessutom jobbade jag fullt ut för att få ekonomin att gå ihop. Han grejade sitt i sitt herr-rum, låg på soffan och spelade play-station... gick omkring i skitiga håliga kalsonger...arbetade vintertid mycket korta dagar för troligtvis trivdes han inte i skogen med att röja med såg. Jag var inte van med det hemifrån för min pappa sysslade på dagarna i ända. Utomhus och inomhus, så jag tror att förändringen för mej blev för stor. Det till att bo på en stor gård med mycket gamla vanor och traditioner där även då svär-föräldrarna bott. Där fick helst inget förändras för det skulle vara så som det alltid varit. Och jag som så gärna ville bygga upp något eget, något som skulle ha varit vårt... men jag byggde i stallet. Vårt äktenskap var nog inte menat att hålla det ser jag ju nu men varför hade jag inte öppna ögon då ? Visst var det det att jag sökte trygghet efter mitt turbulenta förhållande med min dotters far. Han som blev bara sjukare och sjukare. Kom på nätterna och ville in. Hade både syn-och hörselhallucinationer. Hade jagat grannen med yxa. Jag ville ha en trygg hamn ett ställe där jag skulle få känna mej omhändertagen och att någon skulle ta huvudansvaret för allt, att jag en tid i alla fall bara skulle få ligga lite lågt och samla kraft. I början var det väl så, men det ändrade. Snart var jag tillbaka i den känslan att det v ar jag som höll ihop och bar upp vardagen. Och med det att vi gifte oss så blev det bara värre. Jag minns så väl morgonen när vi skulle gifta ss och vi skulle öva bröllopsvalsen; Konvaljens avsked för den hade hans farmor och farfar haft och likaså hans föräldrar. Då sa jag att jag inte tänker bli hans mamma eller hushållerska utan vi ska sköta tillsammans. Jag fick ett jakande svar... men jag skötte inte hushållet som hans mamma eller gården eller annat heller. Levde hela tiden med känslan att jag inte var tillräcklig, fick inte lära mej köra traktor för jag hade inte "bonde-blod " i mej. Nä, jag har bara karelskt-finskt-blandblod... så efter allt. När mejlet kom den natten i februari för fem år sen, så blev jag först gripen av panik men sedan lättad. Troligtvis hade han ju planerat detta en längre tid för på hösten var det viktigt att det skulle skrivas äktenskapsförord där ingen av oss hade någonting att göra med den andras egendom eller ekonomi...om jag skulle ha sett det då eller förstått. Men när allt lagt sej efter någon dag så kände jag mej befriad, lättad. Vi pratade inte något mer med varandra än att jag skulle få ta min tid som behövdes att hitta nytt boende och ordna för hästarna. Jag skulle i lugn och ro få städa undan och reda upp men tji fick jag. Så fort jag fått ordnat med semester och boende och skulle åka för att ordna upp och börja packa så mötte sopsäckarna mej i farstun med det som ansågs vara mitt ihopplockat. Allt var tillbaka möblerat som för 10 år tillbaka när jag flytta dit... så jag blev sårad. Mycket och det är det som ännu idag ibland rivs upp. Dom här såren som nästan är läkta, skall jag låta det vara och försöka glömma och förlåta tyst för mej själv eller borde jag berätta för honom att jag gör det; att jag förlåter ? Och gör jag det helt fullt ut eller kommer det alltid att finnas en viss bitterhet kvar ? Lär dej livets stora gåta; älska glömma och förlåta....
Hittade en hel massa fina tankeord när jag funderade på att skriva om detta....jag har inte längre någon önskan på hämnd eller så. Men det att skall jag göra det fullt ut och meddela honom på något sätt att jag glömmer det som var och förlåter eller räcker det att jag gör det för mej själv ? Kanske det att jag skriver det här är en del av det...jag vet ju inte vem som läser. Men det skall vara klart att det här är min upplevelse och mina tankar och känslor, ingen annans. Kanske sårar mina ord någon men då gör det, för jag står för varje ord... Hoppeligen så finner jag ett svar och en lösning på det hela. Det som jag är glad för i alla fall är att allt detta som jag skrivit ner här vet redan S. om. han vet paketet och vad jag varit med om och varför det skrämmer mej att igen gå in i ett förhållande och att jag aldrig mer kommer att gifta mej om det inte behövs pga juridiska skäl... Min kärlek behöver inte förseglas av en ring eller av en domare, präst blir det ju inte när jag inte hör till kyrkan.. kan någon ge mej väl genomtänkt vägledning ? Min psykiater anser att jag gjort mitt och jag skall låta gå nu, men kan jag .....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar