...det är vad jag känner nu. Tomhet, ensamhet och en enorm utmattning. Skulle vilja sova och vakna upp när allt är över. Operationen gick bra enligt kirurgen och allt ser bra ut. Men ändå känns det att nu har den där växten kommit emellan oss. Eller egentligen tror jag att det känns så idag för vi är båda trötta. ingen av oss har sovit ordentligt och andra dagen efter operationen är alltid värst. Och inte gör det ju det bättre att jag har en så stark yrkespersonlighet att jag har så svårt att koppla bort den när jag nu besöker honom som anhörig. Oj vad skönt det skulle vara om man kunde få byta hjärna när man lämnar jobbet.
Birk saknar sin husse också och Ella likaså. Det är ett tyst, stort och tomt hus. Allt går på sparlåga. Imorgon är jag ledig från jobbet och ska då försöka få lite liv i mej. Tomtplantorna skall planteras om iallafall och så måste jag dammsuga och fixa lite här hemma före jag åker till stan och hälsar på. Skall föra grönsaker till dottern också. Är med i en matring och köper direkt biodynamiska och luomu frukt och grönsaker från Solsidans trädgård här i Pörtom.
Ibland tänker jag på allt som hänt nu under de sista veckorna. Ibland så fattar jag inte ännu och jag minns egentligen inte vad som jag gjort eller sagt alla gånger. Allt känns som inbäddat i en dimma. Men det kanske är så det skall vara. Gråter gör vi båda fortsättningsvis. Vi sörjer nånting och jag vet inte ens vad. Orden stockar sej i våra halsar och ögonen tåras, vi behöver bara se på varandra ibland så räcker det. Kanske det först var rädslan att förlora varandra och nu lättnaden att det hittills gått så bra. Vad som händer sen vet jag inte. Om vardagen kommer tillbaka så som den var eller om v blir bättre eller sämre tillsammans. Jag har nångång sagt att jag alltid har en flyktplan, en plan B om något går fel. Nu vill jag inte ha en plan b mera. Jag vill ha en plan A som varar för evigt.
Kanske jag blivit självisk, börjat leva mera för mej och tänka på mej. Satt mej för högt upp på listan och glömt bort dom andra. Så kanske det här är mitt straff. Det var ännu inte min tid där jag är huvudrollen i mitt liv. Det är ännu meningen att jag skall finnas till för nån annan för att hen skall klara av huvudrollen i sitt liv. Jag vet inte....jag skriver tomt mina tankar nu så att jag skall få perspektiv på det hela. Ibland hälper det skrivna ordet.
Egentligen borde jag göra nåt att äta till mej, men när det inte smakar...lustar inte att göra mat till bara mej.... men kanske jag gör det iallafall...spenatplättar från Lidl får duga...Bon appetit.
Birk saknar sin husse också och Ella likaså. Det är ett tyst, stort och tomt hus. Allt går på sparlåga. Imorgon är jag ledig från jobbet och ska då försöka få lite liv i mej. Tomtplantorna skall planteras om iallafall och så måste jag dammsuga och fixa lite här hemma före jag åker till stan och hälsar på. Skall föra grönsaker till dottern också. Är med i en matring och köper direkt biodynamiska och luomu frukt och grönsaker från Solsidans trädgård här i Pörtom.
Ibland tänker jag på allt som hänt nu under de sista veckorna. Ibland så fattar jag inte ännu och jag minns egentligen inte vad som jag gjort eller sagt alla gånger. Allt känns som inbäddat i en dimma. Men det kanske är så det skall vara. Gråter gör vi båda fortsättningsvis. Vi sörjer nånting och jag vet inte ens vad. Orden stockar sej i våra halsar och ögonen tåras, vi behöver bara se på varandra ibland så räcker det. Kanske det först var rädslan att förlora varandra och nu lättnaden att det hittills gått så bra. Vad som händer sen vet jag inte. Om vardagen kommer tillbaka så som den var eller om v blir bättre eller sämre tillsammans. Jag har nångång sagt att jag alltid har en flyktplan, en plan B om något går fel. Nu vill jag inte ha en plan b mera. Jag vill ha en plan A som varar för evigt.
Kanske jag blivit självisk, börjat leva mera för mej och tänka på mej. Satt mej för högt upp på listan och glömt bort dom andra. Så kanske det här är mitt straff. Det var ännu inte min tid där jag är huvudrollen i mitt liv. Det är ännu meningen att jag skall finnas till för nån annan för att hen skall klara av huvudrollen i sitt liv. Jag vet inte....jag skriver tomt mina tankar nu så att jag skall få perspektiv på det hela. Ibland hälper det skrivna ordet.
Egentligen borde jag göra nåt att äta till mej, men när det inte smakar...lustar inte att göra mat till bara mej.... men kanske jag gör det iallafall...spenatplättar från Lidl får duga...Bon appetit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar