Jeppis Pride; en upplevelse som jag sent glömmer.

Nu har jag mist min Pride oskuld. Och nu är tomheten total. Jag väntade så på detta och nu är det över. Har jag blivit ett faghag ? Kanske det. Och såna här parader och tillfällen borde ju inte behövas om vi skulle leva i ett samhälle där alla är lika värda och blir bemötta på samma sätt och att ingen tycker att deras sätt är det rätta sättet att leva. 

Men tillbaka till upplevelsen. Vi körde till Jakobstad på fredag morgon. Vi hade Monika P  med från Vasa som höll kroppsbönen under Regnbågsmässan. Vi kom till Jakobstads gymnasium där Prideflaggan var i topp. Tidigt som det  var så var endast arrangörerna på plats. Och redan då kom känslan att även jag är ok. För jag är ju också en minoritet, frånskild, finlandssvensk, ensamstående mamma har jag varit, fött ett barn utanför äktenskp; det är ju också en  minoritet på sina ställen och så är jag Hbt mamma också. Så jag hörde hemma där. Att vara med i en manifestation för minoriteter. Och jag tror mitt barn kände samma, nu v ar hon bland de sina. Där hen hör hemma. Hela fredagen gick åt till föreläsningar. Hbt historia i Österbotten, allas rätt till kultur, litteratur, begrepp inom HBTQI världen. Fina paneldebatter. Jag blev mycket klokare under den dagen. Dessutom fick jag äntligen träffa grundarna till föreningen för föräldrar till HBTbarn; Tom och Marianne. Vilka människor  som det finns. Så ljuvliga och trevliga och sitter  på så stor kunskap. Så vi ska hålla kontakten och träffas igen, ev. under Regnbågshelgen i höst. Så fredagen var information och kunskap samt en vernissage och att vi gick på Regnbågsmässan. Vi som inte hör till kyrkan så gick dit av nyfikenhet hur den avviker från en vanlig högmässa. Och det är ju små fina skillnader som gör det. Vackert var det iallafall.

                                                                                                         

                                          Altaret vid Rosenlunds trädgårdar, vackert.

Efter allt det här var jag så trött att vi gick till hotellet och sova, Stadshotellet var varmt och dammigt och retro. Dessutom var det ju Jakobstadsdagarna tillika och vi hade vårt rum rakt ovanför scenen men jag sov bra . Tommy Nilsson lär ha uppträtt men det visste nog inte jag något om.

Lördag morgon checka vi ut och gick till Skolparken där det var ganska svalt före det vara  att ta sej till Pursisalmi planen varifrån paraden startade. I Jakobstad finns det fina parker, borde ta mamma dit och se på blommor.

Dessa bilder får visa paraden. Känslan kan in te beskrivas. Tårarna var nära och jag svalde många klumpar.  Att se och känna all kärlek och acceptans. att vara del av en parad som vi var c. 2000 människor i och som bara ökade. Att gå under banderollen för Hbt föräldrarna, för jag var stolt och lycklig. Och se hur det under paradens gång kommer flera föräldrar med och visar sitt stöd för sina barn. Många föräldrar kom kanske ur garderoben på riktigt under lördagen.

Paraden slutade vid After eight och där hade vi som uppgift att sälja Pride produkter och allt tog slut..... 

nästan iallafall, nånting sålde dom ännu på kvällsfesten men då hade vi åkt hem.

Men nu är det gjort och jag önskar att det inte ska behövas parader som Pride i Finland så länge till men ännu ser jag fram emot nästa parad.

Så Happy Pride och har ni möjlighet så gå en parad !

Det var en underbar morgon i morse. Vackert väder, lätt dimma som sakta försvann ur skogen och ängarna när solen började att värma och än en gång så hade jag känslan att jag gjort rätt. Jag har gjort rätt som flyttat bort från barndomsvyerna och börjat om pånytt. Igen har jag hört så mycket skräp som pågår inom den största arbetsgivaren. Varför reser sej ingen på barrikaderna och säger att det räcker nu ? Var finns nu röde Rudolf och alla andra aktiva som stått upp för sin hembygd och slagits för den. Varför tillåts det att det vackraste av ön körs ner ? Medborgaraktivitet och en aggressivare framtoning så att det förstås att man inte går med på allt som beslutas och görs.
Nåja det var ilskan som kokat sista tiden. Nu är den borta. Finns där skriven och då är den behandlad, fint eller hur ? Skrivandets helande verkan.

Annars är jag rysligt trött nu, men semestern ses i horisonten. Fyra kvällsturer och sex nätter och lite lediga dagar emellan och sedan. Då kommer jag annars till ön för en liten vecka ifall någon vill komma och ta ett plåtbröd och prata lite så hör av er.

Men för det så kommer det Jeppis Pride ! Har hbt-föräldraträff på fredagen, eventuellt så skall jag delta i en kroppsbön meditationsgrej också. Ser fram emot detta. Och en tur till Tuuri skall vi hinna med också. sedan är snart sommaren slut och vackra hösten är här.

Blir inget mer nu....kanske mer imorron redan, har dagen ledig när jag har nattskift.

Ha ett bra liv vänner ! 

att åka tillbaka

De som följt mej länge så vet att jag nångång beskrivit mitt illabefinnande på min så kallade hemö eller hemort. Platsen där jag föddes och levde i nästan 40 år. Jag studerade ju borta i Vasa i 9 terminer. Idag är mycket delad till denna ö, som annars är Finlands största ö efter den åländska övärlden. Jag älskar denna ö och jag hatar den. Det är en lättnad när jag åker därifrån och när jag kör över bron till ön är det som en strypsnara läggs runt halsen.
I helgen så blev det en blixtvisit. Barnet skulle lämnas hos morföräldrarna. Så vi åkte ner på lördag morgon via väg 44. Det är en vacker väg, man ser den finska landsbygden när den är som vackrast. Etelä-Pohjanmaa och allt annat, vindkraftverk som inte alls stör utsikten  och man ser en levande landsbygd med djur. Kor och hästar och vackra välskötta skogar och områden. Gör en utflykt nångång och upplev ert eget land. Det lönar sej.
Men nåja tillbaka till det hela. Igen kom klumpen i bröstet när vi kom över bron, eller ingen klump men en obehaglig känsla. Det hela grundar sej väl även i det att jag fortsättningsviis spänner mej för att träffa vissa människor, jag orkar inte vara social när jag är på ön för redan det att jag fysiskt befinner mej där så tar mina krafter. Det att se att föräldrarna blir äldre och skuldkänslan att jag flyttat bort och inte finns längre där för att ta hand om dem. Dessa två dagar var jag bara i barndomshemmet förutom en kort utflykt till det vackra Kasnäs som den dagen visade sej från sin bästa sida. Solen lyste och havet doftade, det är det jag saknar här på slätterna. Skulle jag kunna ta med mej doften och vinden från havet så skulle det vara jätteskönt. För det är det jag saknar mest. I augusti skall jag åka för en längre period under semestern. För att hjälpa en vän att ta hand om hennes man och ge denna man en chans att få under någon dag få vara hemma på sin egen lilla ö som ligger utanför den stora moderön.
Vi åkte från ön mitt på dagen på söndag, det regnade och tiden var mogen och min kvot var då fylld för denna gång. Det kliade i mej igen och jag ville bara åka hem. Hem till mitt trygga hem och tillvaro. Till jobbet som ger mej så mycket, där ingen förman hela tiden vaktar på vad man gör och säjer utan litar på att man är en vuxne människa och att man kan sin sak. Jag måste säga att jag tycker synd om de som är anställda av en offentlig organisation och som är bundna av osynliga rep och munkavlar, som inte få vara ärliga mot sej själva eller mot de medmänniskor de träffar och där förmännen har rätt att kläcka ur sej vad som helst utan följder. Jag tycker synd om folket som tror att den litenhet de lever i är det bästa och en idyll. Jag undrar hur det kommer att gå för min barndomsö... man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Tyvärr så är det. Jag tänker inte gå vidare gå in på det, men det tar en resa bort för att öppna ögonen. Att få ett perspektiv på vad som skett omkring och ha något att jämföra med.
Nej jag är inte bitter på ön, men jag är glad att jag är borta därifrån, att jag vågat ta steget bort och öppnat ögonen. Ön är bra där den är tillräckligt långt bort men ändå tillräckligt nära för korta snabba besök för att bli påmind om vad jag haft och vad jag har. Jag vet varifrån jag kommit och jag vet var jag är.
Lyssnar på Oscar Ohlis sommarprat; han beskriver mycket det som jag känner och som säkert vem som helst skulle kunna känna igen sej i trots han beskriver den Österbottniska landsbygden. Om normer och roller, vad som är accepterat på landet och hur man ska vara för att "vara lycklig".
Jag är lycklig nu, men fortsättningsvis så skuggar mitt förflutna. Jag saknar delar av mitt förra liv men ändå inte tillräckligt för att må dåligt av det eller ha en önskan att återvända. Ön och jag hör inte ihop. Ön är nu en turistort även för mej, den jag besöker några gånger per år och där förfäderna ligger begravda. Men nu är hemma här på slätten.
Home is where your heart is.

ett uttjatat ämne....

...men vi måste prata. Men det är svårt när ingen lyssnar eller ingen pratar samma språk.
Jag är irriterad idag, på allt , på alla och mest på mej själv som blir irriterad på små bagateller. Men för det första; flytta inte på samma gård som dina sk svärföräldrar som inte förstår det där med att prata och ännu mindre att lyssna. Alltså jag håller på att gå i taket med deras funderingar. Jag accepterar det att dom går in och ut i mitt hem hur som de tycker, de sköter ju om våra hundar. Men om jag säger att jag inte har flera mattor att tvätta så har jag inte och jag sköter dom själv. Och att potatisen frusit, okej, så... jag äter inte potatis i större mängde och jag kan köpa den påsen när jag vill ha potatis. Och de här plockande in och ut med alla trädgårdsfigurer, alltså ni sku se, hysteri, och samma inomhus, överfyllt överallt med en massa prydnadssaker. Oj jeezuz.
Nåja nu har jag fått läsa av mej om det så som ni förstår så är jag inte populär i grannas, för jag jobbar ju så mycket också , är det nödvändigt och ska det faktiskt vara sådär. Det har jag också fått förklara att fulltid är fulltid. och jag tycker om att jobba. Och att c 90 minuter per dag går till arbetesväg så har jag frivilligt valt, vill inte jobba  åldringsvård i Pörtom, inte än i alla fall.


Följande irritationsmoment; att 10 st jästhuvun får sitta och bestämma att min dotters kärlek inte är jämnställd normsamhällets kärlek. När kärleken slår till ser det inte på vad du har mellan benen utan vad ditt hjärta känner. Nåja det blir riksdagen i höst så hoppas att det sker ändring då.  Vi fortsätter kämpa. Kärlek är en mänsklig rättighet. Nu när jag kommer på snabbvisit till ön så skall jag hämta pride örhängen från Silverfish. Tack Lussi för det !Även de små sakerna gör något. Ser faktiskt fram emot Jeppis pride om en månad för att få träffa likasinnande och få prata om allt som tynger mitt modershjärta just nu. Mest ser jag faktiskt fram emot lunchen med Tom Och Marianne som står bakom den finlandssvenska gruppen "Föräldrar till HBT-barn". För ingen an ta ifrån mej min kärlek till mitt barn och min önskan att   hon skall finna lycka och kärlek i livet, hittills har hen ju inet haft det lätt, mobbning etc som framkommit. Hen bloggar öppet om detta och pissar många rakt i ögonen om de rätta skulle läsa.


Om cancern som kom på besök så kan jag väl berätta att operationen gick bra enligt kirurgen. S ser på fotboll dygnet runt och idag får han börja lyfta lite mera. Allt funkar så som det ska så här nära operationen. Köra traktor får han inte ännu så lite oroligt är det tidvist när han blir rastlös av att inte ha något att göra. I augusti vet vi mera men nu så verkar allt bra.  Han är ju inte heller van att prata så jag drar ord ur honom, svar på frågor och accepterar inte en axelryckning eller ett mmm... även vi måste prata.


Sommaren är här enligt kalendern och ute lyser solen, lätt vind men kanske inte så varmt. Sådär 12-13 grader. Det lär vara de starka tsunamina som varit som flyttat på jordklotets poler som gör att vi inte längre är på samma plats som förut. Och kanske hårsprayet som vi impregnerat oss i på 80 talet som gjort ozonet svagt och att El Nino går i cykler och att i år är ett aktivt år. Vi kan ju inte ta tillbaka vad vi gjort men vi kan ju försöka lämna en bättre värld till de efter oss eller hur ? Lite fundera på våra val och göranden.... en cent är början på en miljon så kanske vi borde tänka på samma sätt om vår miljö och värld.


Uttjatade ämnen jag skrev av mej om...svärföräldrar....kärlek.....cancer ....och miljö. Men det var dagens irritationsämnen.

tomhet.....

...det är vad jag känner nu. Tomhet, ensamhet och en enorm utmattning. Skulle vilja sova och vakna upp när allt är över. Operationen gick bra enligt kirurgen och allt ser bra ut. Men ändå känns det att nu har den där växten kommit emellan oss. Eller egentligen tror jag att det känns så idag för vi är båda trötta. ingen av oss har sovit ordentligt och andra dagen efter operationen är alltid värst. Och inte gör det ju det bättre att jag har en så stark yrkespersonlighet att jag har så svårt att koppla bort den när jag nu besöker honom som anhörig. Oj vad skönt det skulle vara om man kunde få byta hjärna när man lämnar jobbet.
Birk saknar sin husse också och Ella likaså. Det är ett tyst, stort och tomt hus. Allt går på sparlåga. Imorgon är jag ledig från jobbet och ska då försöka få lite liv i mej. Tomtplantorna skall planteras om iallafall och så måste jag dammsuga och fixa lite här hemma före jag åker till stan och hälsar på. Skall föra grönsaker till dottern också. Är med i en matring och köper direkt biodynamiska och luomu frukt och grönsaker från Solsidans trädgård här i Pörtom.
Ibland tänker jag på allt som hänt nu under de sista veckorna. Ibland så fattar jag inte ännu och jag minns egentligen inte vad som jag gjort eller sagt alla gånger. Allt känns som inbäddat i en dimma. Men det kanske är så det skall vara. Gråter gör vi båda fortsättningsvis. Vi sörjer nånting och jag vet inte ens vad. Orden stockar sej i våra halsar och ögonen tåras, vi behöver bara se på varandra ibland så räcker det. Kanske det först var rädslan att förlora varandra och nu lättnaden att det hittills gått så bra. Vad som händer sen vet jag inte. Om vardagen kommer tillbaka så som den var eller om v blir bättre eller sämre tillsammans. Jag har nångång sagt att jag alltid har en flyktplan, en plan B om något går fel. Nu vill jag inte ha en plan b mera. Jag vill ha en plan A som varar för evigt.
Kanske jag blivit självisk, börjat leva mera för mej och tänka på mej. Satt mej för högt upp på listan och glömt bort dom andra. Så kanske det här är mitt straff. Det var ännu inte min tid där jag är huvudrollen i mitt liv. Det är ännu meningen att jag skall finnas till för nån annan för att hen skall klara av huvudrollen i sitt liv. Jag vet inte....jag skriver tomt mina tankar nu så att jag skall få perspektiv på det hela. Ibland hälper det skrivna ordet.
Egentligen borde jag göra nåt att äta till mej, men när det inte smakar...lustar inte att göra mat till bara mej.... men kanske jag gör det iallafall...spenatplättar från Lidl får duga...Bon appetit.

Det närmar sej...

Operationsdagen närmar sej och jag är nervös över så småsaker som att måsta vara ensam. Det blir förta gången nu som jag skall vara ensam här i huset.
semester har jag nu och gjort allt för att försöka håla tankarna borta på alla om och tänk om. Men fortsättningsvis har jag lätt att ta till tårarna, plötsligt så bara kommer dom. Dessutom känns det som min roll ändrar, nu ska jag börja ta hand om min sambo på ett annat plan än tidigare. De preoperativa förberedelserna och att ha koll på allt. Och däremellan skall jag hålla ihop mej själv också. För tillfället har jag inte ro med något för någon längre stund. Hoppar hit och dit och gör lite här och lite där. Dessutom denna sommarvärme som kom  redan gör det inte bättre. Men allt kan man inte få som man vill.
När jag börja den här bloggen skulle jag skriva om min flytt hit. Det blev nog mycket annat också. Jag ar snart varit här ett år nu och fått vara lycklig. Inte så många orosmoln på himlen. Jobbet funkat och jag funkat. Det är det jag ska fortsätta på nu. Fortsätta leva. Se positivt framåt att allt kommer att bli bra, för det måste det. Jag är inte redo för mera avsked ännu. Hörs själviskt men så är det. Vi ska leva och bygga upp det gemensamma vi drömmer om fast det blir ett litet uppehåll.
Lev väl !

Ingen välkommen gäst...

För några veckor sedan fundera jag på hur lycklig jag egentligen nu var. Jobbet är fixat och jag trivdes och mitt förhållande var bra. Min dotter verkade också ha det bra. Jag tyckte att jag äntligen fick lite tid och plats för mej själv. Jag var tillfreds med tillvaron och njöt av tanken på den kommande korta semestern i maj och den sedan påföljande i augusti. Visst fast det små moln på himlen som skymde solen men inget oöverkomligt tyckte jag då.
Förra veckan ökade molnen, min älskade sambo  var på biopsitagning från prostatan pga förhöjda PSA värden. Som vårdare så hade jag tagit reda på orsaker till detta och kommit fram till att det nog handlar om inflammation. Urologen sa att prostatan hade en förhårdnad men inget att oroa sej för. provbitarna togs på måndagen, svar skulle komma på posten....på torsdagen ringde läkaren....det är cancer. Vi grät båda, diskuterade alternativen, operation , strålning , vad händer....i måndag skall han åka på nytt till sjukhuset och diskutera vårdlinjen med läkaren. Jag ska jobba så finns i alla fall i samma hus. Har en lång arbetsvecka och nu vet jag inte hur den ser ut här hemma heller, vad är tidtabellen ??
Min lyckomatta drogs under fötterna på mej och ännu känns det tomt mörkt och kaos. En 46- åring ska inte få cancer, i alla fall inte i prostatan , det är gamla gubbars sjukdom. Jag har skött patienter som ligger inför döden i prostata cancer, jag har skött yngre människor i andra cancerformer.
Så in i vårt lyckliga liv kom en oväntad och ovälkommen gäst, ingen man frivilligt tar på besök.
Min sambo tar det lugnare än mej medan jag är helt, nästan i alla fall, förstörd. jag önskar mej lite av hans lugn.
Så jag uppmanar er mina vänner; är du en man ta ditt Psa värde och ni kvinnor; skicka era män på koll i tid.....
Efter i måndag vet jag mera, vad som händer men ännu känns det som jag trevar i  mörker för jag vill inte mista min bästa vän. Och som vanligt förstorar jag allt men jag vill vara beredd på det värsta....
Kanske bra att jag just läst Kristian Gidlunds bok....men han hade magcancer den har en högre dödlighetsprocent än prostatacancer. Så kanske allt blir bra....en liten operation och så är den borta....det är det jag hoppas och önskar, och troligtvis lite strålbehandling till....
Så nu ber jag till alla gudinnor och gudar och andra väsen som kan hjälpa oss igenom det här; Ge oss styrka att gå igenom dethär utan att förlora varandra !

Om livet och döden....

Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort
Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort
                                          KENT 999


De där raderna som avslutar Kents låt 999 satte mej att fundera på livet och tänker man på livet så kommer döden automatiskt med. Det enda du vet när du föds är att du en dag skall dö. Allt däremellan väljer du själv vad du gör med, oftast i alla fall.
Okej ni som lite känner mej vet att jag kör ner i träsket emellanåt och ser allt ganska svart, detta handlar inte om mitt eget illabefinnande eller depression eller något sånt, utan helt enkelt om vad jag gjort med mitt liv och det som kommer emot en dag, döden.
Jag har alltid haft stora planer med mitt liv, eller drömmar om vad jag skulle vilja göra men hemskt lite har jag gjort. Känns ibland som åren runnit som sand mellan fingrarna. Istället för att kasta mej ut i det oväntade stora äventyren så har jag gjort det som förväntats av en kvinna i detta land. Och det är där som "dom vägs upp av 999 värre saker jag redan gjort". De här fyra raderna som den underbara Jocke Berg skrivit har gett mej en käftsmäll.
Före jag fyller 50 borde jag ha allt under kontroll. Kaoset borde lägga sej då. Jobbet är fixat nu, fastanställning fixat, skulderna borde vara bortbetalda, dottern vuxen och har sitt liv så som hon önskar, hoppas jag , så då borde ju allt vara bra. Om 9 år....
Men om jag blir sjuk, om livet fortsätter rinna ur händerna. Sjukdomsrisken ökar med åldern, redan nu funderar jag mycket på min sköldkörtel som ej går i balans och som känns större för var dag, tänk om något elakt växer där ? Jag är inte rädd att dö, men rädd för det som kan hända före. Bli beroende helt av andra, jag som inte ens nu kan begära hjälp utan biter ihop och kör på som en ångvält. Men därför vill ag leva i alla fall till 50 för då lämnar jag inte någon skuldbörda till de efterlevande, då är det bara jag som går. Men jag vill inte bli liggande å nåt sjukhus eller annan anstalt och vara beroende av andra. Jag vill inte se människor, de jag älskar mest, må dåligt vid min säng. Nu målar jag ju upp det värsta men det är sådan jag är. Kanske jag får leva frisk och kry som en krutgumma och sedan dö knall och fall hemma i gungstolen med katten i famnen. Men om.....
Och det som skrämmer som jag ännu inte gått igenom är att förlora mina föräldrar, att någon av dem inte finns mera, och då kommer skuldkänslorna fram, varför flyttade jag bort och lämnade dom kvar... Men jag var självisk och tänkte på min egen lycka och välmående då. En av de 999 värre saker...


Sådana här tankar föds ofta när jag lyssnar på musik med texter som verkligen berör. På fejan nu så cirkulerar det om att lägga upp 10 låtar som berört dej i livet. Om man tar sej tid och gör det så får man säkert fram sin livshistoria ganska så bra.


Läs annars Kristian Gidlunds bok; I min kropp, se på honom i Jills veranda och lyssna på hans sommarprat. Det vidgar otroligt ens vyer på livet och döden......

Fixa till det.

Ja ibland så måste man bara fixa till det för att orka med vardagen, börja prioritera och fundera lite över vad man håller på med och så löper allt bättre.
Lite mera fundera på vad kroppen behöver och lyssna lite mera på sitt inre. Jakten på att hitta sitt inre jag kanske.
Mycket händer, sökt en fast tjänst och skall på intervju igen snart. Sökt studieplats till Novia för att uppgradera mej till YH sjukskötare. Borde göra ett jobb på svenska angående Duodopa. Och så vill jag ju odla lite också så chili och paprika plantor på kommande. Dessutom har ju vädret varit så vackert så det bara spritter i mej. Eller som någon av Astrid Lindgrens personer sa; Känner livet i mej.


I min roll som öppen HBT mamma så är jag nog lite vilsen ännu. Talar inte så mycket om det utan funderar väl det mera. Men har i alla fall begärt ledigt, eller önskat för att både få delta i Jeppis Pride och helsinki pride, i alla fall för någon dag. Om inte för annat så för att få träffa andra HBT föräldrar.


Snart har ag varit ett år Österbottning, tänk vad tiden går fort. Jag trivs och ångrar ingenting. Kanske det som jag mest har illa att vara för är att jag inte tillräckligt ofta besöker ön och mamma och pappa. Men ännu känns det att jag är lyckligare här och mår bättre. Trots min sköldkörtel som ännu inte vill lägga sej och vila. Men det ordnar sej säkert också.
Under sommaren när jag får semester så då skall jag nog åka dit. Kanske låna en stuga. Semester har jag i augusti och en vecka i maj. Det känns okej. Lovat hjälpa en väninna med att ta hennes man hem till deras ö också.


Det är ju det med mej att jag trivs bra på jobb. Redan två dagar i rad ledigt känns nästan jobbigt. Därför jobbar jag extra det jag kan, och behöver det för pengarnas skull också för den delen.


Nä nu är det färdigt svamlat...kommer inget klokt ur mej idag verkar det som.

Det vackraste

Vilken del av dej själv är du mest nöjd med ? i mitt eget fall måste jag säja att jag gillar mina ögon bäst. Jag anser att jag har fina ögon. Inte på grund av färg eller utformning. Nej för att de visar mitt ärliga jag. De är själens speglar sägs det och i mitt fall tror jag det stämmer. Ögonen meddelar det som inte munnen gör. Så människor som undviker att se en i ögonen när man talar så undviker sanningen. Eller i alla fall en del av den. Jag tar fast mej själv många gånger om angående detta. Talar jag om saker som jag inte riktigt känner mej bekväm med så tar jag inte heller ögonkontakt. Min dotters far var specialist på detta. När han menade vad han sa så såg han en i ögonen och annars vände han bort blicken. Färgskiftningarna var också mycket talande. För ögonens färg ändrar beroende på sinnesstämningen och humöret likaså ljusglimten i ögonen som ibland är klarare och ibland svagare och ibland helt släckt. Jag gillar ögon.





Som Tyra säger i TopModel: Smize så bilr du så mycket vackrare. Ögonen är själens spegel !

Äta sova dö

Ja det finns ju filmer som Äta sova dö och Eat pray love. Om jag skulle sätta namn på mitt liv nu så skulle i alla fall inte sova ingå känns det som. Äta -jo, dö-jo en dag, kärlek- jovisst , pray-jag ber inte till någon högre makt men kanske jag borde börja för att få någon ordning på allt.  Jag började ju min förändring för ett år sedan. flyttade, bytte jobb. Men nu känns det igen som jag jobbar, jobbar, jobbar, går ut med hundar, kör till och från jobb, gör mat, diskar och plockar och sover någon timme. När jag är ledig så gör jag ingen allt möjligt men hittar ingen glädje i det jag gör. Så för att få någon utmaning så söker jag grupper via nätet, sökt in att studera YH kompetens, skall göra en grej på jobb och så har jag sökt om en fast befattning. Men ändå känns det som allt cirkulerar kring jobbet. Jag lever för mittt jobb, jag är mitt jobb och frivilligt har jag valt det. Varför ? För att det är en trygghet. För på jobbet vet jag vem jag är och vad jag gör i min roll som sjukskötare. Jag får svar på frågor via fakta. Jag tvivlar inte och funderar mycket mindre.  Den dagen jag går i pension så då dör jag säkert för vad har jag sedan att leva för om jag inte hittat fram till mej själv då . Eller kanske jag då studerat vidare så långt att jag kan sätta mej ner och skriva mina memoarer om ett ganska så händelserikt liv både privat och professionellt. Kanske jag också då har funnit ro i ett tempel i Indien, ätit pizza i Neapel och hittat ro på Bali som Julia Roberts i Eat, Pray &Love.

mot regnbågen.....

 Jag lider av blogg torka. Har egentligen inget att skriva om. Eller egentligen har jag mycket att skriva om men jag vet inte om jag är tillräckligt modig. Kanske jag börjar en ny blogg där jag bearbetar den rädslan. Jag trodde jag skulle vara redo att skriva och berätta för er, men ännu är jag inte tillräckligt mogen att skriva om det jag vill för er. För jag är er rädd för er och möta er sedan i något skede. Så kanske jag gör det anonymt i ett annat forum i en annan tid.


Annars kan jag skriva om rävarnas ylande om natten i grannens rävhus. Vad ylar dom för ? Av rädsla, eller av olycka ? Lika inklämda i sin lilla bur såsom vi människor är i våra rädslor och normer.
Eller så kan jag skriva om våren som ville komma för tidigt. När Finland gick i krig sist ville våren aldrig komma. Och jag kan skriva om rädslan för Putins Ryssland, för den skrämmer mej också. Om gubbarna i vår riksdag som inte förstår att kärleken inte kan styras. Jag är stolt för en biskop som är redo att ge ifrån vigselrätten för att alla ska få bekräfta sin kärlek på samma sätt.
Ja jag kan skriva om hur många rädslor som helst som jag bär på men ändå så är jag rädd för era reaktioner. För jag är konflikträdd och är en överkänslig sensitiv människa. så jag sitter här, med gåten i min hals eller en klump i alla fall och den är inte min sköldkörtel och kämpar med mej själv för att kunna sätta fingrarna på de tangenter som skulle leda till att avskriva mej min rädsla.
För som Håkan sjunger: Man måste genom skam.
                                        Man måste genom drömmar
                                        Man måste dö några gånger innan man kan leva
                                                          (Håkan Hellström)


Men nu kommer det; jag kommer ut ur skåpet nu; jag är en regnbågsmamma eller HBT-förälder. Jag skäms inte för det men jag skäms för det samhälle vi lever i med dess fördomar. Nu vet ni. Jag följer Tom och Marianne Eklunds råd, kom ut som förälder när det är okej för ditt barn. Lyssna på familjeliv från förra lördagen så vet ni vem jag talar om. Och en sak kan jag säja er, denhär processen med allt som att vara bt förlder för med sej så är en lång resa men nu känner jag att jag tog det första stora steget på den stigen. På min stig mot regnbågen.......


Hit siktar jag ! Måste bearbeta mej själv och mina rädslor !

Trodde ni jag var död ....

Ja det har gått länge sedan sist. Nästan en månad. Det har varit jul och nyår och trettondag och nu äntligen är alla helger över. Och jag lever och mår bra. Ingen större julångest, men nog en stor brist på D-vitamin och eufori pga detta vansinniga blöta och mörka väder som vakar över oss men som nu kanske ser ut att lite ändra. För man ska inte kunna tvätta bilen ute den 8 januari och springa ute med bara t-skjorta och barfota i tofflor. Nej nu ska det vara vinter och snö. Jag borde ju egentligen inte klaga för det har ju varit jättefina körväder på jobb och bensinsnålt när det varit varmt. Men ändå...

                                             Pörtom skogen 8.1 2014

                                               Vasa 9.12 2013

Som ni ser, vilken skillnad. Då var det vinter i december i fjol. Härligt vackert, så nu är min högsta önskan att vinter kommer tillbaka. Att farbror Frost och kung Vinter äntligen kan köra bort gumman Tö för en tid. Ni har ju alla läst Elsa Beskows saga om Pelles skidutfärd så ni vet vad jag talar om. En sak till som gör att jag vill ha vinter  och snö; renare hundar nu är det ett förbaskat duschas och så tror jag jag får en gladare sambo för det är vått och mjukt i skogen.... Men nog om vädret. Skall iallafall köp mera D-vitamin idag när jag far in till stan.
Vad har jag annars gjort då denna tid. Sett på underbara FORK-electro vocal circus på stadsteatern. Dom är underbara, rekommenderar varmt att se dem om ni har möjlighet men nu turnerar dom i Tyskland igen.
Min dotter skrev en mycket fin insändare på Vbl om Pisa- resultatet. Hon skrev ju Pisa så det var ju kalla fakta. Min syster har varit på Hbl som lycklig inflyttare i Mariehamn, ni vet dett som cirkulerat i tidningarna var ditt hjärta finns, om finlanddssvenskars flyttningstendens. Mitt hjärta ligger enligt det i Närpes och Vasa och sant är väl det. Jag längtar inte tillbaka. Fortsättningsvis när jag kör över bron till ön så kommer ångestens strypsnara runt halsen, för ännu tynger de negativa händelserna mera än de positiva mej mer. Men en dag blir säkert det också bättre.
På jobbet går det bra. Fick motiveringsbelöning  vid årsskiftet och förlängt vikariat med uppmaning att söka befattning när det blir ledigt på våren. Gör nattskift med nu och det är väl inte det bästa för mej som iallafall nu lite svängt dygnet men det går.Så vad kan man säja annat än det fortsättningsvis går bra och 2013 gjorde jag det som jag tänkte så för 2014 så har jag inte satt några stora förväntningar och mål. Ska försöka leva bara.                                                                                                                                                                                            

Fork "Final countdown" med hairissue,,,,, nu har Kasper okså rakat av sej frillan.