De tre svåra orden.

Tänk vad dessa tre ord är svåra att säja och så sköna att höra. När man hör dessa ord så värmer det i hjärtat och de förgyller ens dag. Jag hör alla dagar att jag är älskad och jag berättar varje dag för dem jag älskar att jag gör det. Det är en ritual i vårt hem. Att berätta att jag älskar så bekräftar jag att jag behöver dessa människor och att dom är viktiga för mej.
Efter Protu-lägret i somras blev det ännu viktigare med denna bekräftan mellan min dotter och mig. Att vi älskar varandra som mor och dotter. Och med S. så gäller samma sak. Kärleken är inget att leka med och ta för givet. Inte att jag menar att det skall gå till överdrift men att visa att man brys sej ärligt och på riktigt, då ska man säga det.
Är det måntro på grund av att att man inte längre respekterar varandra och ger varandra utrymme att vara den man är som så många sklilsmässor kommer till och parförhållanden brister. Vi skall inte gå och förändra varandra utan älska varandra som den människa man är. Med fel och brister. Kanske borde alla sätta en stund om dagen att tänka på de bra stunderna man har och har haft tillsammans och inte alltid reta upp sej på nuet. Vad var det som gjorde att jag förälskade mej i denhär personen och valde att leva mitt liv tillsammans med denna människa.

Min profet och guru  Kahlil Gibran säjer om äktenskapet:

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vra likt ett öppet hav mellan era
själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte
ur samma bägare.
Ge varandra bröd, men ät nte av samma
stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt
var och en av er få vara ensam.
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när
de vibrerar av samma musik.

Gr era hjärtan, men inte i varandras försvar.
Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda.
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

Fast detta är om äktenskapet så tror jag att i dagens värld så handlar det om parförhållandet. Och det är mycket kloka ord. Kärlek är det end som växer ju mer vi slösar med den men den kvävs lätt om den inte får näring. Så älska varandra och er själva och våga visa det och bekräfta det för dem som ni känner så för !

Inspirationstorka..

Har haft inspirationstorka å att blogga. Men idag när jag slutat jobba för dagen och var ut med Ella på promenad och såg på havet som var gråbrunt idag. Snön vit. Bojarna röda och det var egentligen enda färgklickarna det. I Dalsbruk finns det inte färg...finns blek gult och grå-vitt... men ingen uppiggande färg. Något som lyser upp. så bra att det blir jul och människor börjar pryda hus och trädgårdar så lättar det trist och gråa. När jag kom hem så började jag plocka fram lite jul saker och städa och fixa. Vi ska vara ensamma på lillajul. Jag jobbar hela helgen så. Nå då i någon gömma så hitta jag min gamla diktbok som jag samlat dikter i under tonåren och då hitta jag en dikt som jag klippt ut någonstans ifrån och tycker den passa så bra in idag.

                                       Jag sitter vid mitt fönster
                                       och tittar ut på världen.
                                       Gråa höghus mot en grå himmel.
                                       Människor
                                       de går förbi varandra utan att se,
                                       utan att bry sej om.
                                       De speglar sig i vattenpölarna på trottoaren.
                                       Jag vill resa mig , högt över alla andra
                                       och skrika: Öppna era ögon !
                                        Se på er värld !
                                        Men de gråa molnen trycker ner mig.
                                       Jag förblir sittande, stirrar utan att se,
                                       utan att bry sig om.
                                                                              Bara jag

Den här dikten säger mycket om hur jag känt mej de sista dagarna. Utan inspiration men med en gnista som picklat på i mej som skulle vilja ställa mej upp och skrika rakt ut över den passiva livstil vi lever i. När vi tar allt för givet...ser så mycket som självklarhet. Bara att se på omgivningen. Dalsbruk är dött. Med fabriken så finns det just ingen akivitet kvar. Inte ser jag just några människor när jag går till arbete eller kommer därifrån. Butiker till salu. Tomma krogar. Sommarsäsongen slut. Inga turister. Men många har säkert hoppet kvar. Lever för de få sommarmånaderna då byn lever upp.
Mentalvårdbyrån får säkert mera jobb. Kanske fastighetsförmedlare också. Sedan så är kommunen som den största arbetsgivaren kanske inte en så bra arbetsgivare. Känns ibland som om vi som jobbar på golvey bara är till besvär. Nej jag är redo att flytta härifrån och börja pånytt. Måste nu försöka hitta orken att göra det bästa av det sista halvåret här. Och fundera ordentligt på var jag vill jobba i framtiden. 

Mitt julköksfönster.

mina favoriter

 vår julkarusell

För att pigga upp mej och för att påsen med tomtar gick sönder, så plockade jag fram tomtar. Som ni ser finns det en del. Dom ska nog inte alla stå sådär samlat utan spridas ut. Men dom gjorde mej glad.
Och så gjorde jag pepparkaksdeg efter Astas recept. Dom blir så goda om det lyckas. Smälter nästan i munnen.  Gillar julen men inte julstressen och köphysterin. Är det annars acceptabelt att köpa julklappar på loppis och second hand ? Eller är det ett måste på att allt skall vara nytt ? Ibalnd så hittar man ju så fina saker som känns så rätt för någon viss, nog är det väl okej då ? Jag tycker så iallafall och har köpt second hand julklappar och hoppas hitta flera. För det är ju tanken som räknas !

Jul är jul. För vissa är den kristna aspekten den som gäller, de riktigt radikala anser att icke-troende människor inte skall ha rätt att fira jul eftersom vi inte tror på gud och jesus, det är ju jesus födelsedag och han ska firas. Men hur många är det egentligen som ser det som det ? Visst kyrkorna fylls men är det för att känna sej som en god kristen det att iallafall en gång i året besöka kyrkan och få syndernas förlåtelse... för mej är julen en lugnets tid. Tid för mej själv, få mysa. Inte stressa runt utan bara vara. På grund av jobbet så har jag jobbat många jular. Men inget fel på det heller. Friden på avdelningen när allt är klart är påtaglig. Ha en julmusik skiva på och spela sakta i bakgrunden. Patienterna ofta ganska så nöjda med att bara få vara ifred dom också..  jag gillar ordet julfrid. Det är mitt julord. Vad är ert ???

Kemiskt beroende..

Idag är det söndag. Julfest tider. Hur många har vaknat med bak-fylla, moralfylla och allmänt illabefinnade ? Hur många tagit sej en återställare ? Det är igen den tiden på året där risken för att bli alkoholberoende eller bli lidande pga alkoholintagets föjder är större än vanligt. Var går gränsen på missbruk och ett friskt alkoholbruk ? Mitt problem med spriten ligger där att det blir gammalt i skåpet. Jag har säkert kunnat klassas till en missbrukare i riskzon för att insjukna i alkoholism i mina unga år. Men det blev inte så. Mång misstag har jag gjort unde påverkan och mycket har jag blivit utnyttjad. Många svarta luckor. Så idag är jag glad över min dotter som är absolutist. Stolt över att min sprit blir gammal och har bestämt mej för att 2013 skall bli ett vitt år för mej. Dessutom att se relativt unga peroner som redan har alkholdemens, skador i fötterna så att de inte kan gå ordentligt och pga sin förstörda hjärna inte minns att det är alkholen som gjort deras liv till det som det är. Var på en föreläsning där det berättades att i Finland finns det en halvmiljon storanvändare av alkohol. Då är barn borträknade samt hospitaliserade... alla dessa kommer att få skador som vi betalar för.... de är inga små summor det handlar om. Att rehabilitera en alkoholist så kräver dubbel mera än en som inte är det. För alkoholism i sej en sjukdom som skall behandlas och om man då inte själv förstår att man är en storförbrukare med problem....voi voi. Kanske vi alla borde gå in p och kolla vår ärliga förbrukning utan lögner. Det går att göra www.paihdelinkki.fi/testaa/audit där får vi en ganska bra bild av det hela.

Det att dricka alkohol och missbruka leder till så mycket problem. Barn med alkohol skador ökar när mammor druckit under graviditeten. Socialen ser mer och mer barn alkoholpåverkade i samhället. Och många butiker lever på ölförsäljningen...vart är vår värld på väg ? kan vi inte ha roligt utan alkohol ?

Usch jag blir så ledsen av det hela...jag har inte utbildat mej till att vårda människor som själv orsakat sina åkommer med att missbruka. Enda positiva med tobaken är väl i sin tur att de som röker är snabbast uppe ur sängen på ett sjukhus eller BB. Jag är som sagt frustrerad idag över dessa två skadliga ämnen som jag möter i min vardag med mina paitenter  på mitt jobb. Vi är ganska duktiga på alkoholdemens på Kimitoön tror jag. Ganska många förvaras redan på olika anstalter. Dessutom har jag fått "elaka ögon" ...känner igen en alkogångstil... och så många fixa människor som förstört sej själva sina liv och även andras liv pga detta. Alkoholister är skickliga att gömma och dölja men när muren spricker och faller... då är det kanske försent.
Så när jag blir 40 år nästa år som jag tänkt fira med pulkåkning och ärtsoppa så då blir det ett vitt party... ingen punch till ärtsoppan inte. 
Tycker om kampanjen "anna lapsille raitis joulu" mera info finns på nätet...jag tycker att alla barn skall få en nykter jul i en trygg miljö med sina viktiga människor.

Ensam förälder, vardagshjälte ?

Igår blev en vän mamma för första gången. En stor flocka på 4500 g så föddes med kejsarsnittt ill en lycklig och presentbel samt samhällsvänlig familj där det ingår mamma och pappa och villa och Ford och hund. Fasta jobb och allt enligt en samhällsnorm som anses normal och bra. Då kan man ju frånse det att barnet kom ett år för tidigt, det ingick inte i planerna nu att bli gravid. Men om man litar på säkra perioder så .... finns inga säkra perioder. Det är en av de saker som jag lärt mej och en av de sanningar som Anna Wahlgren (den skandal omsusade mamman och uppfostringsgurun) också kommit till. Jag är iallafall glad att allt gått bra för min vän och hoppas att hon får en bra vardag med sin nya roll som mamma och hoppas och önskar att hon får det stöd och den avlastning som hon säkert behöver av dotterns far.

Med alla dessa funderingar om att bli mamma och allt som händer då samt det att jag håller på och läser boken om ensam föräldrar: VARDAGSHJÄLTE 24/7 så blev jag och fundera på min egen roll som förälder och ensam mamma och fostrare. Jag tycker jag klarat mej bra med tanke på vårt turbulenta liv. Min dotter var inget planerat barn men vi visste vad vi gjorde och att jag inte använde preventivmedel så det fanns aldrig en tanke på att inte fullgöra projektet. Barnets far förändrades redan medan jag väntade. Hans psyke höll inte. Rädd för det ansvar och skyldigheter och plikter som hör ihop med att bli förälder, så drog mycket av allt ensam. Han var med vid förlossningen men sen försvann han för ett antal dagar tills jag fick komma hem. På BB så omges man oftast av nya familjer som bildats. Jag minns att jag var ganska ensam. Inget tal om familjerum för oss inte. Mjölken räckte inte till och på baby-friendly hospital så ges inte det tillägg först som sista utväg. Det ledde till att min dotters vikt minskade med 450 g och hon blev gul. Ont i magen hade hon också. Till sist så kom det en mänsklig barnskötare en natt och gav henne ersättning. Flickan var ju hungrig stackarn. Efter det så fick hon bägge.

Alla rådgivningsbesök har jag gjort ensam. Trots jag levt i parförhållande. Vet ni hur det känns att förklara att det var jag som skötte allt (med hjälp av vita lögner) ... redan då. Nå det sluatde som det slutade. Sen när jag levde som ensam mamma så var det lättare men då var tryggheten mindre. Då skulle jag stå för allt ensam, visst fick jag underhållstöd men han räknades som utan inkomster så det blev mini på allt. Som ensam står jag för alla inkomster och utgifter själv... som tur är jag utbildd i en branch där det finns jobb. Men tre-skiftesjobb och ensam mamma. Dagvård för nattskift ? Nejdå... så barnets mommo och moffa så fått ställa upp i vått och torrt så en bra sak att stanna kvar här då var här   fanns ett stöd av familjen. Men föstår bra alla som flyttat mot städer efter jobb och lämnat stor del av släkt och vänner bakom sej. Blir du sedan ensam med ett barn... och inte känner till eller är den som kan ta för dej och kräva, då är du ensam. Inte är du så attraktiv för ett jobb heller om det framkommer att du är ensam mamma. Och när du längtar efter ett nytt förhållande, alla karlar i vårt samhälle vill inte ha en annas unge på sin nacke. Jag gifte mej med en som gärna blev en pappa figur. Men blev han någonsin en pappa för min dotter. Då när det passade honom jo. Men annars så vet jag inte. Gav väl kanske aldrig en riktig chans heller men jag lyssnade mera på mitt barn och hennes upplevelser än hörde hans åsikter. Kanske där en stor orsak till vår skilsmässa men jag skulle inte ha gjort på annat sätt nu heller, så ångrar ingenting.

Visst har det varit jobbigt och tungt. Har inte haft ensamma veckoslut eller annat för min dotter har inte haft någon att vara hos. Men vi har klarat oss. I vår går hon  nu ut grundskolan och vill flytta till ett eget hem. Jag förstår henne. Som hon säjer: vi har varit tillsammans alla dagar, dygnet runt, nu vill jag prova vara själv.  Jag tycker att jag är en vardagshjälte 24/7 och det finns många andra med mej som är det. Men en vardagshjälte finns var som hellst och du kan faktiskt vara ensam i ett förhållande också. Jag tror att ganska många känner sej ensamma fast man är två.  Nuförtiden känner jag mej inte så ofta så ensam innerst inne, för jag vet att jag har en "me-person" en människa som är min och som finns där fast han är 368 km bort. Och jag har min dotter. Jag vet att många ibland retar up sej på mej när jag påtalar om att ge den andra föräldern en chans och att försöka frångå sina princier ibland och att tänka på barnet och inte på sej själv. Skulle någon då ha sagt det till mej så skulle jag nog blivit arg, ledsen och besviken. Först. Men om jag sedan funderat på saken så skulle jag säkert sett innebörden i det hela. Att vara förälder i vilken form som hellst så handlar om att ge och ta. Mötas på mitten. Som förälder så ska man väl inte vara självisk ? Eller ? Kanske lite men inte så att barnet skadas. Bak på boken står det såhär :"Ensam föräldrarna syns främst som problemfall i artiklar om barnfattigdom och ökade klassklyftor." Kärnfamiljen ändras och samhället stampar på stället det är väl där som problemet finns.  I boken finns det också ensamma pappor som skriver. Dom glöms ofta bort. Min dotters kusiner är uppväxta med sin pappa. Mamman ansåg att hon inte klarade av mamma rollen på heltid. Och pojkarna har det bra.

En sak som slog mej nu om ensam mamma... när vi gick igenom "konstbefruktningsförsöken" med min man som är steril så var han endast med på det första försöket. När det inte lyckades så var det självklart att vi skulle prova igen.... men jag åkte ensam och gjorde det... och betalade och stod ensam när mensen kom. Då ville jag inte vara ensam...men var skammen så stor för min man att han inte ens kunde trösta mej när det gick fel...vi pratade aldrig om det. Vi pratde egentligen hemskt lite. Fanns väl bara så känsliga områden som var svåra att prata om och med ett barn i huset så kanske ännu svårare.  Men i det ögonblicket när du blir inseminerad av en obsteriker så blir känslan att nu växer något i mej. Före har man ju gjort allt, kollat tempen kollat test för ägglossning, stuckit hormoner så att allt ska vara optimalt.... och så står du vid strykbrädan en kväll med blodet rinnande mellan benen... så då var jag också ensam i förhållandet. Ensam när man är två. Det känner jag mej nästan expert på.

 min hand håller min hand... då är jag inte ensam. men en vardagshjälte är jag och en stolt, lycklig och ensam mamma. Som borde ha så som Cecilia Torudd säjer : Muskler pitt och hår på bröstet borde ensamma mammor ha (för att vara accepterade)

Teater och te.

Jag gillar teater och iår har det blivit rätt så mycket av den varan.  Ännu iår skall jag hinna se på Next to Normal på Wasa teater, för jag ska få vara långledig över jul. Men den kan bli jobbig att se pga vissa omständigheter men det går säkert bra.

Här är vad jag har sett.     Ett riktigt fynd   den rekommenderar jag varmt.

 

 

 Hair på Åst var också super. Hoppas jag har möjlighet att gå och se den en gång till. Världen har inte ändrat så mycket.... värderingar oc fördomar är långt de samma....

Next to normal har jag ännu inte sett.

 Kristina från Duvemåla blev jag lite besviken på.

 

Så det är mitt teaterintresse. Och så ska jag ju se på revy igen nästa år också !

Blir inget djupare idag för nu ska jag njuta av en kopp med te; fick på posten idag... prova någongång eller kom och hälsa på !

Jag gillar..

Ja jag skriver också. Såsom Sylvia Plath gjorde. En fantastisk författare som inte alltid hade det så lätt och försökte skriva sej ur sitt illabefinnande. Jag gillar författare som skriver om sitt eget liv eller skriver på ett sätt som berör. Jag gillar Claes Anderssons dikter också. Liksom Tommy Tabermanns. Och Edith Södergran hr jag älskat sen barnsben. Konst ä jag svag för. Älskar at gå på konstgallerier och utställningar. Jag gillar saker som berör. Musik, film, teater, litteratur. Jag gillar människor också som berör och som lämnar ett fotspår. Omgivningen/samhället är ibland så inställt på det materiella och räkar välbefinnande i en materiell status. För mej är inte saker så viktiga. Jag gillar gamla ärvda saker. Att hitta en bok på ett loppis, eller en skiva eller en film. Jag behöver inte det nyaste och finaste tekniken. Jag är ganska nöjd så som jag har det nu, och så som jag kommer att få det. Så jag gillar läget. Men det finns också mycket som jag inte gillar. Men det skriver jag om en annan dag.
Men jag gillar att skriva där har jag som Sylvia en röst som vill ut. Ibland skriker den högre och då blir det mycket och ibland så retas den bara lite och då blir det lite mindre och mindre djupa saker. Mång gånger så vill jag skriva för att beröra och väcka tankar. Och ibland så skriver jag som tröst för mej sälv, det är skönt att läa sin egen text för då ser jag på min situation som just då med ett annat perspektiv. Det gör gott.
Den här dikten av Brita af Geijerstam passar mej ganska bra just nu :

Förvänta dig intet.
Förväntningen
tar död på det mesta.

Värna om din dag.

Om kommande dagar
vet du intet.

 Frida Kahlo är oxå en favorit

Denhäär utställningen såg jag.

och ljuvliga Tove...

det verkar absolut som jag har en förkärlek till kvinnliga  konstnärer och artister.... men jag är nog en liten feminist..mer om det en annan gång.

Höghus liv...

 

Ja höghusliv... Det är ganska intressant. Du vet mycket om dina grannar utan att dom vet om det. Om alla karlar skulle veta hur mycket man får reda på av deras nattliga wc-besök... det hörs ganska så bra isåna här hus... Bilderna är utsikten från köket och från balkongen...När jag flyttar så är det nog balkongutsikten över Bruksviken jag kommer att sakna. Men istället så får jag ett egnahemshus, utan grannar sm smäller i dörrarna och kissar på nätterna. Nej jag har inget emot att bo i höghus egentligen, men jag undrar om det är något  som kommer med åren som gör att jag börjar sakna en egen trädgård och mera avskildhet ? Fast avskilt och avskilt. Jag flyttar inte till urskogen utan där finns människor och hus runtomkring. Men det är ändå ett egnahemshus med "svärmor och svärfar" på samma gård.  Men dom är så trevilga och inte alls påträngande. Mycket trevliga.  Så mycket är det som blir annorlunda. Drömmer om min egen lilla örtgård. Solrosor och kaprifol. och hönor..jag har ju en så stor svaghet för djur så. Till gården hör också ett fähus...tidigare så hade S. föräldrar biffdjur.Så när jag vet det så börjar min drömvärld att flyga... häst, får, en get... men jag har sagt till S. att han måste stoppa mej och inte gå med i alla mina infall. Det räcker bra med hundarna iallafall med det att vi båda jobbar.Men en häst skulle jag så vilja ha igen. Det som jag saknar mest av min skilsmässa är förlusten av stallet och möjligheten att hålla hästarna som vi hade då. Men dom har det bra nu, det vet jag. Nuförtiden brukar jag skämta att en ny häst blir det som pensionärssysselsättning sen. Finns alltid ridskolor som man kan åka till och riktigt nära s. så finns där ett ställe ckså där dom har hästar så jag får väl göra mej bekant. Det som gör att jag trivs med stallsarbete och liknande är väl den att det är motsatsen till det rena i jobbet som sjukskötare. Tvätta händer, sprita händer men i ett stall så får jag bli skitin och bara vara. Och ett djur lyssnar så bra. Oj vad Uddis och Zebbe fick veta om mej och mina problem. och trösta mej och fick ta emot tårar. Nämen nu for jag helt från ämnet men i höghus så har jag ingen möjlighet till detta, men nu skall jag flytta så att jag kanske får den möjligheten igen. Vet ju inte vad framtiden för med sej och skönt är det.

Annars så har ju denhär dagen igen varit en dyster novmberdag. I TV har det börjat komma julreklam men inte får jag ännu någon julfiilis inte. men kanske snart. Det brukar bli sen när vi börjar lite plocka fram till lilla-jul. Stora julen skall vi vara hos S. iår. Som dottern sa: Du behöver öva... 

Och följande utmaning är ju sen då att göra vegetarisk  julmat... men som tur är så äter vi fisk (bara den är på WWF:s gröna lista) och så finns det soya-korv. Så vi klarar det. Har aldrig varit så förtjust i julmat.

 

Men höghus liv. Det kan vara himmel eller helvete eller något däremellan och kan ändra fån dag till dag från timme till timme.

Men inte är väl vardagen i ett egnahemshus heller någon dans på rosor...

Måndags funderingar.

Satt igår och såg på film och fundera allmänt på allt möjligt. Dagen var så grå och mörk. Jag vakna först vid halv elva och fatta inte att klockan var så mycket för det var så mörkt och dystert. Flickan min   är sjuk. Har en ordentlig flunsa så det blev en mycket lugn dag. Som sagt såg på en kärleksfilm och tårarna rann. Kärlek är en mycket komplicerad grej. Den skrämmer skiten ur en men ändå så kan jag inte vara utan...då tänker jag nu på den kärlek jag känner för s.
Jag är en intensiv människa som går in i allt på 100% men är dålig på att slutföra saker. Om jag skulle vara i en projektgrupp så skulle jag vara en ypperlig ide´kläckare.
Men nu. I detta förhållande. Första gången som det har tagit så lång tid förren det blivit något mera. Jag har alltså dejtat nu i 4 år. Med 370 km emellan oss. Så skulle jag nu börja räkna ihop hela dagar vi varit tillsammans så blir det inte många. Men det känns rätt, att vi känner varandra  men ändå så skrämmer denna sommar förändring lite. Att flytta tillsammans och se varandra alla dagar. Det blir nog en anpassning för oss båda. Han har ju också nu levt ungkarlsliv så länge. Ja, önskar och hoppas av hela mitt hjärta att det går bra. Iallafall så är ett säkert och det är det att håller det inte så då får karlarna vara för mej ! men jag vill bli gammal och grå med S. på de Österbottniska slättarena med utsikt på R8. (och bilden blev på fel ställe men orkar inte flytta på den )
Det här var då söndagens funderingar. Kärleken den kärleken.

I dag så var det vackert väder. Slutade jobbet tidigare så blev att pyssla lite hemma. Det betyder att torka damm. Det är absolut inte min grej. Skulle absolut inte trivas som hemmafru med enda uppgift att hålla hushållet i skick. är nog född utan den ordningsgenen. Sätt mej i ett stall och städa så går det bra. Då är jag närmast kinkig. Likaså på jobb där ska det vara ordning, men hemma... suck och stön att städa och hålla undan. Är jättedålig på att plocka undan och hålla snyggt, men försöker mitt bästa.  Som tur är flickan min sån som vill ha ordning så måste ju hålla undan för hennes skull. Men kanske det kommer det ännu också.. att hålla ordning och reda. Att gilla att torka damm, men jag gillar att stryka... så alla har vi väl våra starka sidor i hushållssysslor. Några bilder av alla mina dammsamlare, eller några... och dom bilderna kom också fel.....
Nä nu skall jag chatta lite med vännen där på slätterna. Blev en mild variant av vardagen...

Om ensamhet en lördag kväll

Hade skrivit ett helt inlägg och så klämde jag fel och så försvann allt... suck. Så nu så är det då version två..
Jag känner mej ensam ikväll. Efter en dag omgiven av människor så sitter jag nu här ensam framför datorn vid mitt köksbord.

Har varit på loppis på Lalla Vinde och försökt bli av med allt möjligt som jag samlat på mej under åren. Blev inte så stor försäljning. Kanske pga den minimala marknadsföringen av Lalla men kanske var det så också att det var Kimitoöborna som svek. Lalla Vinde hålls ju igång av nyinflyttade finsktalande gröna Kimitoöbor... såna är ju konstiga... enl. vissa. På Lalla Vinde så får du inte heller vanlig Cocis och annan dricka och köpta feta wienerbröd utan hemlagade tårtor, bröd och kex. Samt specialkaffen och så har dom ett underbart utbud på te och andra jättegoda läskedrycker. Dessutom luomu, fairetrade och närproducerat. Jag gillar Lallas koncept och de människor som finns där i andelslaget så verkar vara fina människor med ett rikt liv. Är lite avundsjuk på dem men kanske det blir så att "ny-kimitoöbor" söker sej tillsammans och är starka så. För är vi ingrodda kimitoöbor öppna att ta emot nya i vår gemenskap ifall dom inte har samma värderingar som vi ?
Nåja iallafall. Efter detta så kom min systerson på besök. Som vanligt var han ute efter nånting...han har fått en lägenhet i Tölö nu och behöver möbler. Lovat att han nog ska få sen när jag flyttar men kanske något så skulle han redan få tyckte han. Nåja jag har ett köksbord med stolar i källaren som han ska få. Men hur ska det komma till stan då ? Joo moffa skulle ju kunna hämta... i sin lilla bil !!  Han kan väl ordna en bil och hämta själv. Han har en mor och en far också... men hans mor; min syster så tycker igen att hon gjort sitt. Det är isdrottningen det... vi kommer inte överens. Vi har inget gemensamt mera, men jag saknar en syster eller någon som jag kan prata med. Inte behöver det vara en syster, men någon. Kanske jag hittar en sån vän i österbotten. Hoppas så. Har så dåliga erfarenheter och har så många gånger blivit för sviken av människor jag tror att varit mina vänner så att få mitt förtroende kräver tid. Som tur är så har jag några så goda arbetskamrater som jag kan prata mycket med och så min kusin, han är som min bror. Jag hade en sån väninna när jag blev ensamstående mamma. Men hon flyttade bort sen och jag gifte mej så... har den tendensen att när jag blivit kär så har allt annat fått bli. Men ikväll så känner jag mej ensam....

Jonas Gardell har skrivit musik också och gett ut en skiva. Här är en text jag vill dela med mej:

Det finns dom som gjort dig illa

Det finns dom som inget vet

Det finns dom som gjort en grej av

Att skrika ut din hemlighet

Det finns dom som stal din stolthet

Det finns dom som tog ditt mod

Och dom som ingenting förstod

 

Dig som ingen känner

Dig som ingen ser

Du som saknar vänner

Och knappt vill andas mer

Hör på mig min kära

Hur ska jag få dig att förstå

Du måste resa dig och gå

 

Du är inte ensam

Det finns nån som går med dig

Han vill att du ska veta

Att han har det som du

Som du

 

Vägen tom och öde

Gryningsljuset klart

Du står vid busshållplatsen

Och bussen kommer snart

Nu lämnar du allt gammalt

Här tar din barndom slut

Nu tar du steget ut

 

Och när du sen har rest dig

Vänd dig inte om

Finns ingen väg tillbaka

Varifrån du kom

Allt dom ville ge dig

har du rivit och förstört

Allt dom hade att säga

har du redan hört

 

Du är inte ensam

Det finns dom som föjer dig

Dom vet hur det är

För dom har själva varit där

 

Det finns nåd för nya världar

Mycket större än den här

Nya skapelser och tider,

Nåd för allt som blir och är

Och alla deras lögner

Betyder ingenting

Tro mig när jag säger

Skammen var aldrig din

 

Du är inte ensam

Det finns dom som går med dig

Du är aldrig ensam

Det finns dom som följer dig

Du är inte ensam

Det finns dom som vet hur det är

Du är aldrig ensam

dom har själva varit där

 

och när du har rest dig

Vänd dig inte om

Finns ingen väg tillbaka

Varifrån du kom

 

Den här sången och texten så älskar jag. Den är en av mina styrkemantror när jag är nere och behöver få en bekräftelse på att jag duger som jag är och att jag inte är ensam. Så tack Jonas än en gång !

 

Så nu har jag nya ideer till att skriva i min blogg om. Syskonkärlek och så min tro som jag sagt att jag ska behandla... för i cybervärlden är jag ju inte ensam, nån läser ju iallafall vad jag funderar på...

Pörtom och närpesiska :D

Nu har jag varit så allvarlig så länge så nu blir det Närpes. Första bilden är lokalin för Pörtom Uf där jag kommer att bli aktiv om jag gissar rätt och den andra bilden är från revyn i vintras. Dom gör skitroliga revyer där. Och visst passar jag bra in där.... jag liknar dom ju redan !

Och lite Närpesdialekt:Pöschan je så föneem så di kallar frasagröitin fö kreem.  
Närpesdialekten är rolig men fortsättningsvis så kan nog S. sälja mej när han riktigt börjar på som värst men innevånare från Närpes kan nog tala svenska också riktigt begripligt !

En sak till som är bra med Närpes/Pörtom, dom har bra hostmedicin. Pörtom hostmixtur och sedan den som finns på bilden ovanför.

Så jag kommer att klara mej bra ! Föreningsliv och hostmedicin och mest av allt ..... mycket käääärleeek !
Ni sku annars veta hur fint det är att komma körande mot Närpes när ljusen från växthusen lyser upp himlen... det är så fint och ett så välkommande varmt ljus. Måste fota det något slag så ska ni få se !

Fördomar, tolerans ....

Idag vet jag inte vad jag vill skriva om men känner att jag måste skriva. Skriva för mej själv för att få ut saker som känns att behöver få komma ur mej. Saker jag går och funderar på som på något sätt tynger på.

Funderat mycket på detta med fördomar senaste tiden. Jag har fördomar och jag har fördomar som jag inte skulle vilja ha. Men det är svårt att bli av med dem. Mycket av mina fördomar har att göra med min barndom och uppväxt tror jag. Vissa har kommit till i vuxen ålder. Det som mest stör mej med mina fördomar att jag har fördomar mot människor i min närhet och kanske många gånger så grundar sej fördomarna i någon sorts avundsjuka. Till på köpet är jag en sån principmänniska som dessutom kan vara ganska envis i vissa åsikter att det är ännu svårare att bli av med fördomarna jag bär på. Dom vanliga fördomar som väl många har är pga människors hudfärg, sexuell läggning, religion, etiskt ursprung, samhällsklass, politisk läggning,språk.. jag har inte så stora problem med dessa egentligen men det är väl just därför för att jag tror att kanske majoriteten av människors fördomar finns här. Kan bli så arg när någon kallar alla som är invandrare för t.ex turkar. I Finland har vi inte många flyktingar från Turkiet tror jag. Men det verkar ibland som ordet turk blivit ett skällsord. Vissa finsktalande har fördomar mot oss finlandssvenskar också: hurrit... de drar alla över samma kam och det är ju där som felet ligger. Man dömer en hel grupp individer trots att det är en liten promille av denna grupp som man kanske har problem med.  Skulle man låta förnuftet komma till tals och lite fundera på vad man ibland häver ur sej eller funderar på så skulle det kanske finnas mindre fördomar.

William Somerset Maugham har sagt: Tolerans är ett annat ord för likgiltighet.

Är det så att har man fördomar och inte gör något för att bli av med dem eller acceptera dom och leva med dom är man då likgiltig ? Då tolererar man väl också det samhälle som vi lever i som är fyllt med alla slag av fördomar...

Jag tror att jag själv skulle ha lättare med möten här i livet om jag skulle ha mindre fördomar. Men eftesom jag vet om många av dem och har acceptetat dem men inte godkännt dem så är jag medveten om att jag måste bearbeta dem och hoppeligen få dem att försvinna. Jag får ta lite i taget det vet jag. Har börjat i den ändan som har med politik att göra... måste ändra mina fördomar mot vissa politiska partier. Speciellt med det att jag faktiskt ska flytta till en mycket extremt finlandssvensk kommun.(är det en fördom ??)  Så jag har politiska fördomar ja...det är en av dom lindriga tycker jag. Men det är lätt ha fördomar på politisk grund. Det ses ju alla dagar i medierna.  Andra fördomar som jag har tänker jag inte skriva ut. (är inte beredd att bli dömd av andra pga av dem) Det räcker att jag är medveten om att jag har fördomar som jag måste bearbeta och jobba bort. Ingen människa är helt utan fördomar tror jag. Alla har säkert något som inte passar in i ens tankevärld och omvärld och då dömer vi .. sådana är vi människor. Vi dömer så lätt andra utan att ta oss en titt i spegeln själv först.

 

Men om vi accepterar oss själv med våra fel och brister så kanske vi då redan är en lång bit på väg mot en mera tolerant och fördomsfri värld...

 

men kanske jag inte tappade röda tråden idag heller....

 

Farsdag -- för vem ?

Idag är det då farsdag.  Jag har uppvaktat min far med årets skolfotografi av dottern och ett kort och så blev jag bjuden på tårta. Bra så. Han är min far och behöver säkert ha en dag för att få sin papparoll bekräftad eller...
Det finns ju så många som inte är pappa, eller har en pappa som man vill komma ihåg. Och vad är en pappa ? Det har ju varit mansveckan nu som synat mannen i sömmarna. och veckan tar slut i farsdagen. Reklam om att komma ihåg pappa med kalsonger, böcker, rakvatten... På dagens Turunsanomat var där om hurudan blomma du skulle föra till pappa beroende på hans personlighet. Men tänk på alla dom då som inte är pappor. Vissa har valt det frivilligt andra inte. Min S. till exempel. Han kommer aldrig att fira en farsdag själv. Han blir aldrig pappa. Han blir inte ens en plastpappa till min dotter, för dom har hon fått nog av säjer hon. Och han är inte ute efter det heller. För det finns ju pappor av alla slag: plastpappor, lego-pappor, styvpappor, svär-far, morfar, farfar och så alla spermadonatorer... men när skall dom få en dag då som inte är pappor (eller mammor för den delen) Borde inte dom få ha en :de barnlösas dag eller de barnfria vuxnas dag ? Jag kan komma ihåg min pappa vilken dag som helst med en gåva om jag tycker, det behövs inte sättas en dag för det. Och alla som är pappor är ju inte ens värda att få delta i denna lovsång kring farsdagen.  Samma gäller nog kring morsdagen också. För i vilket fall som helst så är det barnens trygghet som går först. För att vara pappa så behöver du ha reproducerat dej.Och erkänner du att du gjort det så är du en betalande pappa iallafall, på ett eller annat sätt. Där är den lätta delen.Men att sedan vara pappa så där finns det nog att bita i.
Jag har varit lycklig i att ha en pappa som funnits till och varit en bra pappa. Min dotter i sin tur har nog inte haft lika bra. Och det är något som jag ofta haft väldigt svårt med. Att jag inte hittat en sån karl som varit en bra pappa till henne. Men hon har klarat sej, mycket tack vare sin morfar och visst den som fanns närvarande en stor del av hennes barndom så har väl gjort sitt men någon direkt bra farsfigur var han nog inte. Han var mest ett stort barn själv. Jag står för detta och därför kan jag skriva ut det. Gått i terapi i 4 år för att kunna säja det rakt ut och inte bara söka felen i mej själv. En sak till som är min åsikt så är den att ett barns tillit kan inte köpas..... eller mutas.... En pappa eller den som innehar papparollen skall älska ett barn villkorslöst och alltid finnas där för barnet.Dra gränser, ställa upp, vara vuxen och FINNAS TILL. (också när ett barn gör fel, vi lär oss via våra misstag)
Med alla mina funderingar kring pappor och män såhar jag också kommit fram till den åsikten att 2 pappor är bättre än ingen.  2 mammor är också bättre. 2 vuxna ansvarsfulla människor är bättre än ingen. Och inte behöver man alltid vara två. Ensam mamma eller pappa klarar sej också riktigt bra, men då är utmaningen och ansvaret dubbelt. Ensam är inte alltid stark. Så alla ensamstående föräldrar borde få ha en egen dag. Nu är det iförsta hand de ensamma som då inte har delad vårdnad eller liknande utan som faktiskt är ensamma med sitt/sina barn och drar hela lasset ensamma. Vårt samhälle verkar ibland vara uppbyggt enligt 3V system: Volvo, villa, vovve + mamma och pappa och då skall mamma vara en kvinna och pappa en man. Så var är felet här då :

Mark och Jonas: båda pappor, har väl en villa om dom har vovve eller Volvo vet jag inte. Men dom firar iallafall farsdag idag bägge två med sina barn. Men många anser ju att detta är fel. Inte jag. Dessa barn har också två mammor som älskar sina barn och varandra om jag förstått rätt. Så vilken rikedom dessa barn har.

Jag har mång kritiska idee´r kring föräldraskap och uppfostran. Jag är faktiskt utbildad fosterförälder också så fått stor uppfattning om föräldraskap där via trots att jag ännu blivit en fostermamma. Dessutom så är jag en ensamstående mamma. Blev det när min dotter var 6 månader. Och trots att jag var gift och levde med en man i nästan 10 år så kände jag mej alltid som ensam mamma. Kanske jag inte alltid tillät den andra att få ta en papparoll heller, men då när jag gav över för att han skulle få vara pappa så blev oftast jag besviken och likaså barnet. Horribla saker som hon berättat efteråt.

Så farsdagen är till för dem som förtjänat sej av den är min åsikt. Sen har vi alla vår födelsedg som vi kan bli ihågkomna på. Så vi skall noga tänka efter när vi tar på oss rollen som det ena och det andra och dömer det ena och det andra. För islutänden så handlar det om våra barn. Du blir ingen far eller mor förren du har ett barn du tar ansvar för och älskar hela vägen ut.

 

Vill bara dela av mej av Kahlil Gibrans Profeten :

om Barnen.

Era barn är inte era barn.

De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig själv.

De kommer genom er, men inte från er.

Och fastän de finns hos er, tillhör de er ändå inte.

 

Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar.

Ty de har sina egna tankar.

Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar,

Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni

inte kan besöka, inte ens i era drömmar.

Ni kan sträva att efterlikna den, men sök inte

göra dem lika er.

Ty livet vänder inte åter och dröjer vid gårdagen.

Ni är de bågar från vilka era barn flyger som

levande pilar.

Bågskytten ser målet på oändlighetens stig. Och

han böjer er med all sin kraft för att Hans

pilar skall gå snabbt och långt.

Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand;

Ty liksom Han älskar pilen som flyger, älskar Han även den båge  som är stadig.

 

 

Jag rekommenderar er alla att ta del av denna bok: Profeten av Kahlil Gibran. Den har gett mej mycket visdom, tröst och stöd på vägen.  

 

 

Någon dag skall ni också få ta del av mina tankar kring mina tankar om religon och att tro....

 

 

Ensam - identitet......

Det  var svårt att få en bra rubrik idag.  Den ena saken är  då att jag nu är ensam hemma med djuren medan junior är på kulturkarnevalen i Karis. Nå jag måste vänja mej för snart så lämnar hon boet sådär nästan iallafall. Och det andra som tankarna gått till de sista dagarna är dethär med hur jag identifierar mej,
Att vara ensam hemma är nog värre än ensamhet. Har ni tänkt annars vilken stor skillnad det är på ensam och ensamhet ? Jag gillar inte att  vara ensam i en höghuslägenhet, är hellre ensam i ett stort hus i skogen. Vet inte varför men det bara känns så. Känner mej mera utsatt ensam i ett höghus, där det iallafall ibland hålls ganska bra koll på vad andra gör. Inte vet jag vilka galningar det kan bo här med sjuka tankar (fast till en del så vet jag) och vad som det kan flyga i någons huvud när brännvinet åker in och förnuftet ut. Iallafall så kommer min kära blivande sambo ikväll, fast han inte skulle komma, så nu känner jag mej trygg igen. Men jag lider inte av ensamhet för jag trivs för mej själv Med det här så glider mina tankar in på identitet. Som ensam hemma känner jag mej svag och utsatt, men som mamma med barn i huset är jag som en lejonhona och beskyddar allt jag bara kan med klor och tänder. Fan den som hoppar på mej då. Tänk hur många identiteter vi har ioss egentligen. Schizofrena, men friska så länge vi kan skilja dem åt.  Som jag, det finns en hel ramsa med olika saker som jag är: dotter, mamma, kvinna , sjukskötare, anhörig, frånskild, särbo.... ja kan säkert komma på ännu flera. Vissa av mina identiteter är starkare än andra. Min mamma och sjukkskötaridentitet är väl dom som jag upplever starkast. Ofta glömmer jag bort min egen jag-identitet, den som väl då borde samla alla mina jag till en helhet. Och på tal om detta,  då att jag ska flytta. Min farbrors reaktion: Vem ska ta hand om mej nu när jag någongång kommer in på bädden ? För det första, jag hoppas och önskar att han inte skall behöva lägga sej på bädden, för det andra; det är just dethär jag vill bort från, att ta hand om mina egna och vänner i min yrkesidentitet. Och för det tredje; att inte bli tillfrågad i butiker eller på torget: du som är där på bädden, hur är det med den och den och i följande andetag men jag vet ju att du inte får berätta men för mej, jag vet ju ändå..... det är så irriterande. Jag är ganska olika i min roll som proffessionell och privat. Och det är jag som privat som vill vara den som tar hand om och ser till att mina egna skall få den vård de är berättigade till, inte mitt proffessionella jag för där så är jag bunden av organisationens verksamhet. Men ingen kan binda mej att vara en "besvärlig" anhörig.... Jag hjälper gärna min familj och min släktingar när dom behöver och det blir så mycket lättare att flytta bort och göra det från annan ort. Eller iallafall att inte jobba inom den organisation som skall ge den hjälp och stöd som behövs. Jag tror att jobba igen på en ort där jag inte känner till alla släkten och liknande gör det lättare att arbeta också. Blir inte inblandad i allt och vet inte vad som hänt förut utan jag börjar från noll och tar det som den människa det handlar om berättar för mej, sen är ju sanningen den att det alltid kommer en drös med information från anhöriga och bekanta också i många fall. 
Ja det här är den identitetskris som jag ibland har. Men ikväll så får jag vara lite flickvän i min roll, men är jag en flickvän mera när jag nu nästan är 40.... ska bli skönt iallafall att "pojkvännen" tar sej tid och kommer och hälsar på. Annars så skulle vi knappast ha setts på hela november....inte alltid så lätt med kärlek på avstånd men det går. Och en positiv sak är ju den att vi lärt känna varandra på ett ganska intressant sätt för vi har pratat så mycket och berättat för varandra allt möjligt. Pratat så mycket mera med honom än med någon av mina fd som jag såg alla dagar... men hur det går när vi blir sambos så är ju sen följande utmaning. Då skall jag igen få en ny identitet att hitta mej i.  Blir mycket som blir nytt sen... men jag ser positivt på det hela och det gör att jag tror att allt går bra. Och vi älskar ju varandra, då kan vi också ta motgångarna och uppförsbackarna tillsammans.
Solen lyser och vackert väder så det blir ut i skogen med hunden och sedan väntar arbetsdagen.
Ha en bra fredag allihopa !

Identiteten byggs upp av en massa pusselbitar , så är det väl?