Att vara ensam hemma är nog värre än ensamhet. Har ni tänkt annars vilken stor skillnad det är på ensam och ensamhet ? Jag gillar inte att vara ensam i en höghuslägenhet, är hellre ensam i ett stort hus i skogen. Vet inte varför men det bara känns så. Känner mej mera utsatt ensam i ett höghus, där det iallafall ibland hålls ganska bra koll på vad andra gör. Inte vet jag vilka galningar det kan bo här med sjuka tankar (fast till en del så vet jag) och vad som det kan flyga i någons huvud när brännvinet åker in och förnuftet ut. Iallafall så kommer min kära blivande sambo ikväll, fast han inte skulle komma, så nu känner jag mej trygg igen. Men jag lider inte av ensamhet för jag trivs för mej själv Med det här så glider mina tankar in på identitet. Som ensam hemma känner jag mej svag och utsatt, men som mamma med barn i huset är jag som en lejonhona och beskyddar allt jag bara kan med klor och tänder. Fan den som hoppar på mej då. Tänk hur många identiteter vi har ioss egentligen. Schizofrena, men friska så länge vi kan skilja dem åt. Som jag, det finns en hel ramsa med olika saker som jag är: dotter, mamma, kvinna , sjukskötare, anhörig, frånskild, särbo.... ja kan säkert komma på ännu flera. Vissa av mina identiteter är starkare än andra. Min mamma och sjukkskötaridentitet är väl dom som jag upplever starkast. Ofta glömmer jag bort min egen jag-identitet, den som väl då borde samla alla mina jag till en helhet. Och på tal om detta, då att jag ska flytta. Min farbrors reaktion: Vem ska ta hand om mej nu när jag någongång kommer in på bädden ? För det första, jag hoppas och önskar att han inte skall behöva lägga sej på bädden, för det andra; det är just dethär jag vill bort från, att ta hand om mina egna och vänner i min yrkesidentitet. Och för det tredje; att inte bli tillfrågad i butiker eller på torget: du som är där på bädden, hur är det med den och den och i följande andetag men jag vet ju att du inte får berätta men för mej, jag vet ju ändå..... det är så irriterande. Jag är ganska olika i min roll som proffessionell och privat. Och det är jag som privat som vill vara den som tar hand om och ser till att mina egna skall få den vård de är berättigade till, inte mitt proffessionella jag för där så är jag bunden av organisationens verksamhet. Men ingen kan binda mej att vara en "besvärlig" anhörig.... Jag hjälper gärna min familj och min släktingar när dom behöver och det blir så mycket lättare att flytta bort och göra det från annan ort. Eller iallafall att inte jobba inom den organisation som skall ge den hjälp och stöd som behövs. Jag tror att jobba igen på en ort där jag inte känner till alla släkten och liknande gör det lättare att arbeta också. Blir inte inblandad i allt och vet inte vad som hänt förut utan jag börjar från noll och tar det som den människa det handlar om berättar för mej, sen är ju sanningen den att det alltid kommer en drös med information från anhöriga och bekanta också i många fall.
Ja det här är den identitetskris som jag ibland har. Men ikväll så får jag vara lite flickvän i min roll, men är jag en flickvän mera när jag nu nästan är 40.... ska bli skönt iallafall att "pojkvännen" tar sej tid och kommer och hälsar på. Annars så skulle vi knappast ha setts på hela november....inte alltid så lätt med kärlek på avstånd men det går. Och en positiv sak är ju den att vi lärt känna varandra på ett ganska intressant sätt för vi har pratat så mycket och berättat för varandra allt möjligt. Pratat så mycket mera med honom än med någon av mina fd som jag såg alla dagar... men hur det går när vi blir sambos så är ju sen följande utmaning. Då skall jag igen få en ny identitet att hitta mej i. Blir mycket som blir nytt sen... men jag ser positivt på det hela och det gör att jag tror att allt går bra. Och vi älskar ju varandra, då kan vi också ta motgångarna och uppförsbackarna tillsammans.
Solen lyser och vackert väder så det blir ut i skogen med hunden och sedan väntar arbetsdagen.
Ha en bra fredag allihopa !
Identiteten byggs upp av en massa pusselbitar , så är det väl?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar