Vad håller oss kvar och vad får oss att gå....

Dagens funderingar:
Vad är det som gör att vi stannar kvar i dåliga förhållanden  så som parrelationer, arbeten, hus... och vd är det slutligen som gör att vi går ? Och den dagen vi skall lämna detta jordeliv, vad är det vi väntar på i det e. lidandet vi befinner oss i före vi kan släppa taget och gå....
Bilden är min dotters fars grav. Vi var och tände ljus igår när det var allhelgona... Jag älskade honom mycket men jag måste göra valet att överleva själv med vår dotter eller att vi alla skulle gå under. så jag gick... han var sjuk redan före vi träffades, men hade en bra period just då. När jag började vänta så kom sakta de schizofrena funderingarna smygande tillbaka. Tänkte att det blir nog bra när barnet är fött men...det blev inte så. I ett halvår kämpade vi på men sedan så lämnade jag honom. Många gånger funderar jag nog vad det skulle ha blivit om jag stannat ? Skulle jag ha kunnat förebygga allt de som sedan skedde eller ... iallafall så är han borta nu. Men i mitt hjärta finns det alltid en vrå för honom. Men snabb i vändningarna som jag är så hitta jag en annan, eller blev hittad. Trodde att nu fann jag den trygghet och normalt familje liv som jag saknat och velat ha... men pyttsan dit for det också. Nå här gjorde jag ju den dumheten att jag gick med på äktenskap. Nåja det som har varit där så har varit. Men iallafall så hoppas jag och önskar att ingen ska få budet om skilsmässa på e-post under en vaknatt på jobb. Och sedan bli utstädad i en jäkla fart. Finns så många glansbildsfamiljer på vår ö där fasaden putsad men hur mycket smuts och rådd bakom ytan som hellst. Det är bara det att till slut går inte längre skåpdörren fast och ytan slits....nåjaa efter skilsmässan så rusar jag vidare på jakt efter lyckan..och finne via nätet min nuvarande vän som jag tar det långsamt med oc det känns bra. Hoppas att jag nu har den ro att jag stannar. Men jag är äldre och nu har jag en vän som jag kan skratta och gråta med, prata med utan att fundera. Som lyssnar och finns till, fast han då är 370 km borta så känns han alltid nära. Jag hoppas att jag inte flera gånger ska behöva fundera på: Should I stay or should I go.
Ja och när döden knackar på. Det var de dödas dag igår. De som lämnat oss för tidigt eller pga ohälsa. Men vägen till att få somna in och finna ro är inte alltid lätt. Döden har många ansikten. Jobbat inom långvården nu sedan 1991 och sett många farväl. Vissa långdragna , fyllda av smärta och sorg, lidande. Andra som bara lugnt somnat in. Vad är det som gör att vi släpper greppet och låter livet försvinna ur oss ? När en nära människa lämnade denna värld satt hennes väninna bredvid och höll hennes hand och följde henne på vägen. Hon berättade det så vackert; den blåa hästen som kom och hämtade hem. När hon gått över gränsen så var hon en av de vackraste människor jag sett som lämnat jordelivet. Friden speglade sej i hennes ansikte och jag såg att nu har hon det bra. Det var en vacker gränsöverskridning. Jag brukar säja att Helvetet är en plats på joreden, vi kan bara komma till ett bättre ställe. Jag hör inte till kyrkan så jag tror inte på himmelriket. Men jag tror på nånting, kanske på Nangijala eller Nangilima.... och dessutom tror jag att de som vi mistat och saknat vakar över oss och dom kommer ibland och kollar läget. Det känns tryggt.
När vi går ur något levande blir det alltid saker kvar som vi saknar. Jag saknar ibland mina f.d svägerskor. Håller på sådär sakta att återuppta kontakten med dem för de är bägge härliga kvinnor men som jag pga min bearbetning efter skilsmässan inte klarade av att hålla kvar kontakten till. Jag måste bryta allt med det som var för att få jobba igenom det i lugn och ro, det har tagit nästan fem år. Det säjs ju annars att bearbeta en skilsmässa tar 5 år ungefär.
Nu när jag planerar min utflyttning så finns det också många saker jag kommer att sakna, men jag vet ju att mycket blir kvar och jag kapar ju inte av banden totalt. Men det jag saknar får mej att gå. Ja det är invecklat. De flesta av oss har säkert suttit i samma dilemma många gånger. Kanske följt någon på vägen, kanske stannat kvar i brist på mod och stöd av omgivningen.
Ja när jag började skriva idag så kände jag att idag är jag djup. Har än en gång sett lidandet i vitögat och funderat och förbannat det/den som utsätter levande människor för sådan tortyr och pina.
Hoppas iallafall på en bättre värld där vi alla ska få ha det bra. Där samarbetet fungerar. Där jämnlikhet råder och ingen blir lämnad utanför. Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra och acceptera varandras olikheter. Det här är också min egen utmaning i livet. Att sluta döma på förhand och bättre kunna förlåta och glömma och ta emot den hand som erbjuder hjälp och stöd när jag behöver och också vara den som kan ge det.
Det här var min söndags predikan. !

den här texten är tagen från en bok som heter: Fotspår om hiv och att leva. Skriven av Steve Sjöquist. en mycket fin bok med mycket tänkvärda texter.