Jag avundas

Jag avundas människor som kan ta konflikter. Jag avundas människor som inte gräver ner sej för minsta lilla och tror att varje god sak en människa säjer om en har en baktanke. Jag avundas lyckliga familjer. För trots jag har det bra så avundas jag andra. De allra flesta gör det väl egentligen. Idag avundas jag även dom som har en snopp för det verkar som dom automatiskt kommer lättare undan i vardagen än vi med en snippa. För iallafall på landsbygden är det snippafolket som gör det dubbla jobbet. Först jobbar vi fulla dagar oftast med att sköta om andra människor saker eller vara andra till lags och när vi kommer hem så förväntas det att vi fortsätter. Som ni märker så fungerar för tillfället inte vår jämnställdhet här hemma. Så jag kan bara säja skönt att jag får jobba många kvällsturer nu före julen och dessutom juljobb. För jag har gjort mitt julstök nu. Aldrig tidigare har julklapparna varit klara, mindre än någonsin i mängd och skickade dit de ska. Städat så det är bara någon svängom med dammsugaren till och dammtrasan. Maten tänker jag inte ta så stor stress för ens. För eftersom jag inte är någon julmänniska så tänker jag inte försöka vara det heller. Det som jag skall köpa ännu är en chokoask till mej själv för det är vad jag önskar varje jul plus en bok och blir oftast utan så nu köper jag den själv.
Vi hade en vacker vinter som nu har regnat bort. Det är lika mörkt ute som i mitt sinne för tillfället. Men det ljusnar väl även det såsom när vintersolståndet kommer och dagarna blir längre. Vissa glädjeämnen har jag ändå. Fått längre vikariat och min dotter har bytt bort sin långa matte och med det verkar det som hon mår bättre. Vi har ju haft ett turbulent år så inte undra på att vi är trötta. Men det verkar ju ordna sej för ovanför molnen är himlen alltid blå.....
Angående min fjäril i halsen så sköts den nu via centralsjukhuset och den ska nu sättas och vila i 18 månader. Det betyder med andra ord att jag ska äta medicin istället som både kör upp och kör ner produktion gör att nå en balans.
Har dessutom börjat jobba o treskift igen så jag har natt-turer varje lista, känns helt bra det också bara hunddagis skulle förstå att inte släppa in hundarna så tidigt om dom engång tagit dom dit, då kan dom lika bra ligga hemma och sova med mej.
Så jag är en människa som avundas andra människor och det gör mej till en människa. Läser en så bra bok nu om detta; Annika Borgs bok: Det är ingen fara, du är människa. Jag rekommenderar den varmt åt er som är som jag, som alltid verkar tro att andra har det bättre och känner avund.

Jämnställdhet och uppfostran.

Så här i juletid så är det ju leksakskatalogernas tid. Det har varit diskussioner i media om att de är för könsinriktade. Pojkar är blå och leker annat än hushållslekar och flickors sidor är rosa och där leker man hem och mamma. Dessutom kommer det ut undersökningar att finlandssvenska par lyckligare än finskatalande och ändå ökar singlarnas antal. Så min dagens fråga är: Hur uppfostrar vi våra söner och döttrar ?
Jag har bara uppfostrat en dotter i jämnställdhetens tecken. Mannen i huset kan byka, stryka, städa, laga mat och så vidare och kvinnan kan sköta utesysslor och i vilket fall som helst så ska det inte tas för givet att det är kvinnan som skall sköta allt i hushållet utan att diskutera det med sin partner.
Jag undrar om jag skulle kört samma linje för en son ? För tänk om det är så att det finns så många singlar och olyckliga parförhållanden pga det att söner helatiden curlats mer hemifrån och de då i slutänden söker en mor, hushållerska och städerska och inte en jämnställd partner ? och döttrarna blivit uppfostrade i jämnställdhetens tecken. Då skär sej ju den ekvationen. Flickan förväntar sej ett jämnställt förhållande där man delar på vardagens sysslor men pojken är van att maten kommer på bordet utan något extra, tvätten kommer ren in i skåpet utan personlig ansträngning osv.
Ja det här har jag gått och funderat på några dagar sedan jag retade upp mej på min sambo som har en mycket uppassande mor. Han vet mina åsikter och vi har en klar fördelning; han sköter allt med bilar och tekniskt och dammsuger och tvättar golv när han märker att jag inte hunnit med pga jobbet. Dessutom tvättar hamn själv sina arbetskläder och övriga kläder ser han till att komma i smutskorgen för annars blir dom inte tvättade. Jag sköter maten och mathandlingen, tankar bilar v.b och sköter trädgårdslanden samt de större städningarna som även inkluderar dammtorkning. Och det här funkar för oss. Som tur är så är inte S. kräsen med maten så jag som inte är en mästerkock klarar det bra. För jag gillar inte ens att laga mat. Det här systemet har vi arbetat fram när vi lärt känna varandra och vet var vi har varandra. Dessutom så är jag av en generation som ännu hade större skillnader på vad som hör till mannen och vad till kvinnan men nu är ju den tiden förbi. Så om våra barn inte hittar någon partner så kanske vi skall se tillbaka på vårt sätt att uppfostra barn i en tidsenlig anda.

För övrigt så har julen kommit av sej, vi hade några vackra vinterdagar men nu är det igen regnigt och många plusgrader. Halt så tusan också. Julen kommer och julen går men vardagen består.
Om c. 2 veckor skall jag till endokrinolog på sjukhuset för min hypertyreos. Ska bli skönt att få veta lite mera om vad som händer och vad som orsakat detta och vad det kan göra i framtiden. Tack vare medicineringen så mår jag bättre men inte är jag som förut.

Nu skall jag försöka hitta på något att göra, det finns men inget som känns så lustfyllt ännu ... få se vad dagen för med sej.

Kram på er alla goa vänner !

Det stora vemodet

Så här ser det ut utanför köksfönstret idag morgon och visst är det fint. Världen blir lite ljusare igen efter en mörk november och sinnet borde väl också bli det. Men nej, första julångesten och vemodet pågång och då skriver jag. bloggen legat så gott som nere några veckor för jag har inte haft något att skriva om. Allt har varit lugnt och vardagen lunkat på och förutom min hyperthyreos så har jag mått ganska bra så har inte haft behov av någon terapisession, men med det att det stora vemodet rullar in så vill jag skriva bort den. Ja snön ligger vit på marken för en stund i alla fall. Överallt är det julöppningar och statusuppdateringar om jul. Julklappar och julmusik. Och jag vill bara skrika. Varför så bråttom med julen, var finns stämningen när julen kommer ? Är inte allt då redan uttjatat ?
Visst S. har satt adventsljusstakar för att hålla mörkret borta, vi hade smålampor i fönstren som jag bra skulle ha klarat mej med ännu en månad men det blev såhär. Men igår när S. pappa satt ljus i utegranarna så brast det. Det är för tidigt ! Till lillajul okej men dit är det ännu ett antal dagar. Så allt det körde igång att jag igår kväll grät mej till söms och mådde dåligt. Och det vet jag att jag inte kan skylla på min livade fjäril i halsen. Så nu känns det igen som det lilla envisa barnet inom mej sitter på golvet och skriker: stop stanna jag vill hoppa av. Det känns inte alls bra och jag söker igen alla konster att hålla det borta. Så nu ska jag in till Vasa en sväng efter biljetter till FORK konsert och köpa hydraulolja till Nettan. Och jag vet att jag kommer att bli utsatt för julhysteri eftersom jag måste in i någon affär och handla.
Annars så pågår det ena och andra i mitt liv. Min mammaroll förändrats och det har jag väl accepterat ganska bra. Min dotter mår inte alltid å bra och pga mej så vet hon hur hon kan dölja det men jag kan läsa henne bättre än så. Hon söker sej själv och vill för tillfället inte ha något att göra med det liv som var på ön. Tydligen har mobbning varit en del av hennes liv både av sk skolkamrater och lärare. Visst har jag vetat en del men i sin blogg så kommer mycket fram. Skrämmande att få det konstaterat hur lite jag egentligen vetat om hennes högstadie år. Det är på väg att bli bättre men hon är bränd, det märker jag och dom såren kommer att ta lång tid att läka.
Jag har också blivit konstaterad att jag har överproduktion i min sköldkörtel och skall till sjukhuset för det om några veckor, medicin tar jag redan tre gånger om dagen. Denna lilla fjäril så ger mej hjärtklappningar, min grundkondition i botten och långsammare än vanligt i tankegången, och värk i kroppen plus mycket annat..
För några veckor sedan var jag till ön. Det kändes bra att åka därifrån. Mitt liv är här nu. Mamma och pappa har det bra och katterna likaså. Gamla jobbet så undrar jag vart som är på väg. Rehabiliterande avdelning och ingen som sitter uppe ens vid mattid ? Jag tror att den utbildningen jag nu går i Rehabiliterande arbetssätt skulle sitta bra inom hälsovården på ön. Men i små kretsar som ön är som kommun så tror jag att det långsiktiga seendet inom vården av patienter. Mera ses det på var.
I Hbl var  det en så bra artikel med Hilkka Olkinuora där hon jämför åsnor och människor och anser att åsnorna är klokare :"åsnor är kloka. De funderar noga på vad som lönar sej att göra, överväger alternativ och beslutar sig för det som känns bäst innan de går vidare."

För visst har vi bråttom. Glömmer bort att stanna upp och reflektera på det vi har. Vi sörjer det som var och längtar efter tider som gått och grämer oss över framtiden. Men i det att vi längtar efter förgågna tider vill vi oftast också förändra vår historia. Vi ångrar saker vi kanske gjort och skulle vilja göra om saker. men det är ju vår historia som skapar oss och gör oss till de människor vi är idag. Vissas historia är värre än andras och ibland tänker jag med min historia att inte undra på att jag har blivit den jag är. Men ändå så har jag kommit fram till att jag ångrar ingenting och framtiden får ta den väg den tar för nu sitter jag här med mitt julvemod men ändå har jag det bra.

Nu åker jag till Vasa ! Tjingeling !

Hypothyreos

Ja, efter mitt sista inlägg som jag skrev om min höga puls och allt det så tänkte jag att va fan, lika bra att gå till läkare och kolla saken. Så jag skred till verket. Här i Närpes så ringer man först vårdbedömningen som sedan då ordinerar och ordnar så du kommer till en läkare eller sjukskötare efter behov. Nå jag ringde dit och fick tala med sjukskötare Greta som lyssnade på mej och ordinerade en massa blodprov och Ekg och tid till läkare när blodprovssvaren klara, ör akut sjuk är jag ju inte. Hade ju redan tidigare funderat på sköldkörteln men tänkte ändå att knappast för den har blivit kollad och då har det varit ok. Men i alla fall efter blodprov och ekg som var helt bra då, pulsen bara 77 så besökte jag doktor Jon som direkt kunde säja vad felet var. Min sköldkörtelhormonhalt är åt skogen, så idag blev det mera blodprov och sedan då endera så sköts det vidare på hvc eller så blir det remiss eller konsultation till centralsjukhuset. Så skönt egentligen att veta att jag faktiskt har ett påtagligt fel och att det inte sitter mellan öronen.
Så nu som dom flesta så har jag konsulterat doktor Google om symtom och behandling och allt vad som bara kan vara nyttigt. Läste nog i min gamla bok i inre medicin också. Meilade också hormon-Marianne som jag var på föreläsning med om hon kan hjälpa med något naturligt medel; och jag fick det klara svaret: Naturligt progesteron, så funderar faktiskt på att beställa en tub.
Vet ni annars att vi nuförtiden pga våra levnadsvanor är östrogenstinna och det är inte alls bra för kroppen. Om ni vill läsa om detta så kan ni ju googla. Det är så intressant och så mycket av våra sjukdomar skulle kunna förebyggas med hjälp av att öga progesteronet istället för östrogen och andra syntetiska hormoner.
http://www.morotsliv.com/2013/09/hormoner-och-kvinnors-halsa.html här kan ni läsa om föreläsningen jag var på med Hormon-Marianne.
Nå tillbaka till min underproducerande lilla fjäril i halsen, ja den lilla sköldkörteln ser faktiskt ut som en fjäril. Den lilla jäkeln har nu gett mej hälsohinder gånger många om jag kan skylla allt på den. Men jag har ont i lederna, blir hes, hjärtklappningar och på ett annat sätt trött än tidigare och så känns det som jag har en klump i halsen hela tiden. Så jag hoppas verkligen att allt detta beror på min lilla underproducerande fjäril och att jag snart får hjälp. Dagens blodprov klara om c. 7-10 dagar så får ringa sedan och höra fortsättning.

Annars går livet sin stilla gång. Sparas gör det ju så få se om jag har jobb efter nyår. Men säkert behövs det i så fall sjukskötare någon annanstans. Men skulle gärna bli kvar för jag trivs. För tillfället är jag också handledare för studerande. Och följer med på alla skolningar som händer inför sammanslagningen med hematologiska avdelningen från januari. Jullistan planeras och jag jobbar morgonturer men så blir jag ledig på julandradagen så vi kan åka till pappa och gratulera han på Tapaninpäivä. Dessutom skall jag vaka några nätter och skiften i strokeövervakningen fortsätter.
Min lilla bil är på besiktningsservice så att jag få far och besikta den sen. Så nu köra jag stora bilen med sommardäck....men det är varmt ännu och saltade vägar. All helgona helgen på kommande så skall gå till minnesstenen på kyrkogården och tända ljus. Jobbar den här helgen men följande helg ledig så då skall vi åka till Kimitoön och hälsa på. Dotra min skolar sej till politiker och är på ViNos nvv skolning i Åbo då så hon kommer med på också. Och så har jag börjat prata med min syster igen, nog för att det händer via SMS eller chat men ändå. Framsteg i alla fall för det är ju något som gnagat i mej det också.

 Så nu är det höst och Snusmumriken ger sej iväg på sin vandring för att fly vintern. Men för mej så får gärna vintern komma, för efter vinter kommer vår och sommar igen !

Det kom av sej

Ja så är det. Allt kom lite av sej. Vintern som började kom av sej för idag så regnar det och stormar i bästa höstväder igen. Och bloggen kom också lite av sej. Men jag skyller helt nu på tiden som inte funnits. Jag har jobbat och varit på skolning och jobbat, kvällsturer i mängder och sen har orken och tiden inte bara räckt till.
Men idag är jag bortskämd med en hel ledig dag efter ett sexdagars pass som inkluderat ett dubbelt skift. Får nog ta och dra i bromsen för mon kropp orkar inte riktigt med. Har under den senaste månaden i ett antal gånger drabbats av att pulsen går på högvarv och det känns som om hjärtat är i halsgropen. Funderar på att kanske jag borde uppsöka en doktor men vet ni det skrämmer. För tänk om det är något värre....iik. Som sjukskötare så har jag ju sett det mesta och vet att jag borde ta hand om mej själv också men ändå så velar jag. Har i alla fall uppdaterat min telefon så att jag har mina ICE personer märkta.
Idag så var det meningen att inte göra något alls utan bara vila men det är svårt. Men ändå så blev det bara lite bakas och nu väntar jag på S så ska vi åka in till Närpes, måste till biblioteket och kanske butiken. Och så sku det bli pizza i kväll. Så ledigt från matlagaset i alla fall.
Mitt liv är annars nu lugnt, ingenting händer med mej. Är ganska stabil och funderar inte så mycket. Lever kanske så nu att jag fyller mitt liv med år och inte åren med liv. Men jag tror att jag behöver en sån här stabil period nu när det inte händer så mycket, allt får bara vara. N har det bra i stan, S har jobb så han klarar sej och hundarna har sitt dagis att gå till när vi bara jobbar. Men ändå så finns det ett tomrum inom mej som skulle vilja fyllas med något, det känns som någonting saknas. Vad så vet jag inte ännu men jag känns inte hel. Men kanske det hör ihop med det att människan suktar oftast efter något mera och bättre då när hen har det bra. Jag borde vara nöjd med det jag har och egentligen är jag det men den där tomheten stör mej... Men det är väl bara att acceptera att det är jag; starksköra introverta jag som nu äntligen börjar bli medveten om vem jag är. Och det tog mej bara 40 år att hitta hem, hem till mej själv.

JYVÄSKYLÄ

Ja här är jag. I Jyväskylä på hotell med tamponger på dam wc på skolning om Duodopa pump som kan användas hos Mb Parkinson patienter. Intressant och krävande och extra när allt går på finska. 10 Sjukskötare från Helsingfors till Rovaniemi. Har ett underbart rum med badkar på Sokos hotell Paviljonki. Insjöutsikt men absolut ingen husmorssemester det här inte. Skolning från halv nio till halv fem med mycket krävande innehåll som exempelvis matte som inte är mitt bästa ämne. Men jag tar ut det bästa av det. Kolla lite in centrum ikväll och det finns många krogar i detta centrum och ganska många av samhället utslagna personer var första intrycket.
Nu blir det godnatt men har vi tur så blir det ny uppdatering i morgon. Lyssnade annars på Neppe Pettersons sommarprat på vägen. Jag gillade den. Vi har många lika tankar.

Jag gör det iallafall, för att det hör till...

Ja det gör jag. Många saker för att det hör till fast jag inte alls vill det. För att omvärlden påverkar mej så mycket att jag inte alla dagar och gånger orkar ställe mej på barrikaderna och skrika nej jag vill inte. Nå vad är det jag inte vill. Jag vill inte sköta hushåll, usch vad det är tråkigt at städa och dammsuga och torka damm. Jag trivs i ett passligt råddigt kaos så jag dammsuger så sällan jag kan och torkar damm likaså och när jag ska göra det så bestämmer jag det direkt på morgonen att nu skall det ske. Och då får inte datorn stå på eller tv....för då fastnar jag där. Så i mitt/vårt hushåll så är det aldrig tiptop...men vi mår bra i alla fall och det är huvudsaken.
Följande sak som jag gör fast jag inte behöver är att baka. Som idag baka jag bullar för att min käre sambo tycker om mina bullar, själv klarar jag mej bra utan.

 

Så idag har jag bakat bullar frivillig och städat sådär passligt och tömt bykkorgen.

En annan sak som jag ju inte gillar så är ju att motionera sådär i träningssyfte. På promenad med hundarna gillar jag att gå och att ta en cykeltur med en bra podd i öronen men inte sådär annars men jag är bra att hitta på "effektivare" träning så jag föll i fällan och skaffade mej Sketchers tossor som aktiverar och effektiverar normal promenad och i alla fall så funkar dom på rump-musklerna för tusan jag har träningsvärk i gluttarna. Så tydligen funkar dom delvist. Helt snygga är dom och så år jag ju en rak och reslig profil när jag går för det går inte att säcka ihop när det är runt under fötterna så att säga.

Jag har inte dom effektivaste men blir eventuellt att skaffa till våren men jag rekommenderar faktiskt dessa skor för sådana som jag som nu ändå vill känna att man gör något lite effektivt.

 

Och sen för det tredje så har jag fallit i ännu en fälla....När böckerna av E L James Femti nyanser av grått kom ut så tänkte jag att nej sån där tant porr ska då inte jag läsa men vad har jag gjort ? Jo såg första delen på bibban och lånade den och nu är jag fast. Suktar i att få tag i del två och läsa. det är ju rena rama porren men så fasinerande. Inte undra på att det går bra för dessa böcker för det finns säkert mängder av otillfredställda kvinnor när deras män är fyra sekunder typen. Så då kan det  vara omväxlande att läsa lite snusk. När jag var ung eller då i början på 90-talet så fanns det ju en tidning för kvinnor som hette Cupido kanske som var motsvarigheten till herrtidningarna. Men den finns väl inte mera. Men vill ni läsa lite sånt där uppiggande så läs dessa böcker.

 

Så det här har ja gjort sista tiden.... och resultatet är att allt känns prima.

 

Och visst stämmer det här ?

 

Här igen

Jag skulle vilja kunna skriva fina inlägg om sådant som påverkar mej och omvärlden. Om politik och etiskt tänkande, rätt och fel , samhällsaktivism men det verkar bara inte vara min grej. I stället känns det många gånger som jag skriver helt nonsens men det känns också bra. Jag undviker helst att skriva något alls om jag inte på hjärtat som måste få skriva av mej. Jag undviker ganska långt själv att läsa mamma bloggar och vardagsbloggar om vad som man har för kläder på sej och liknande. Det är väl det samma som att läsa bloggar som böcker. Jag är ganska kinkig nuförtiden i mina val av böcker också. Kräver att det skall finnas innehåll och inte bara ett ända dagdrömmeri och bilder av de perfekta livet som dom flesta egentligen inte har. För det perfekta livet som byggs upp i de sociala medierna av oss alla, tål det granskning på plats ? Är allt så tip-top som vi ser på bilderna och statusfälten ? Jo visst undantag finns det vet jag. Men att göra upp en falsk bild av sitt liv på nätet när verkligheten inte alls överstämmer med den är det rätt ? Men för många av oss är det väl lättare att leva i en drömvärld. Jag erkänner mej själv hit. Inte så ofta nuförtiden som tidigare för nu har jag det bra. Trots att mitt hem inte är inrett enligt de senaste trenderna, pengarana är alltid slut. Jag har inte något toppen förhållande till mina "svär-föräldrar", jag ordnar inga tjej-middagar och har tusen olika fritidsintressen, jag är överviktig och hatar träning och diet. Men det bästa av allt att jag faktiskt accepterar mej för den jag är, för det är jag som skall orka med mej och hålla i den bilden av mej som jag gillar. Jag har kommit över det att försöka göra intryck på människor som inte egentligen bryr sej och som jag egentligen inte ens vill ha som vänner. Jag har S. och jag har en dotter som jag är stolt över och som jag anser att jag lyckats bra med trots allt som vi gått igenom. Som en terapeut en gång sa till mej i en av alla mina kriser: Ni; alltså jag och dottern, har på för kort tid gått igenom lite för mycket. Men ändå har vi överlevt.
Dessutom har jag kommit fram till att jag  slutändan är en introvert person. Det är ju lite på aktuellt ämne för tillfälle för dem som följt med i medierna.
Dagen slutkläm är väl egentligen det som jag ofta funderat på, varför ger vi ut en bild av oss själva som inte egentligen är en felaktig ? Är vi rädda för oss själva eller är det samhället som vi är rädda för ? Det fördömande samhället som är uppbyggt på normer där alla skall vara lika. Dessa normer som samhället är byggt på så göder oss med fördomar mot det som vi tror inte är accepterat. Så jag anser att vi skall vara glada för det vi har, stolta för vad vi är och stå upp för den vi är. I slutänden är det förhållandet till dej själv som är det längsta i ditt liv. Så än en gång:

                                          Från Torka aldrig tårar utan handskar.
Men i boktoppen i Sverige så har 5:2 diet böckerna gått om detta underbara epos av nutidshistoria, så vart är världen på väg.......

En sån start....

Jag skriver mera när jag inte är på topp och den här veckan börjar tydligen så. Kanske för att min lilla flicka ligger ensam sjuk i sin lilla lägenhet och jag tycker att jag borde vara där eller söka henne hem för att få sköta om henne. Men det vill hon inte, hon klarar sej. Imorgon så träffar jag henne i alla fall. Dessutom så verkar jag irritera mej på allt just nu. Mest är jag irriterad på mej själv för att jag irriterar mej på allt. Min kropp talar redan för att jag måste sakta ner och ta det lugnare. Förra veckan så pumpade min puls på över 100 lag per minut i flere dagar. Så det är ett tecken. Och nu denna irritation på allt som jag borde göra men som jag bara inte får någon start på för jag bara inte vill. Jag vill inte vara den lilla hushållerskan som håller allt i ordning och  som en fura i alla väder. Jag vill också få vara svag och inte orka med allt och alla krav som vårt normativa samhälle kräver att vi skall klara av och göra. Och jag får ju vara svag men att intala mej själv detta och ge mej den tillåtelsen är inte det enklaste. Den här duktighetsfällan för kvinnor slukar en oh sen brinner man ut. Jag är ju sådär passligt bipolär som Johanna Koljonen sa i sitt sommarprat. Med tillräckliga regelbundna vanor och sömn så ordnar det sej. Så nu står jag och balanserar igen för att hålla allt flytande. Med ett illamående i själen som skall botas så jag fyller det normativa samhällets krav igen. Idag är en sån där dag som jag ser allt mörkt och hör allt i dur. Imorgon är en annan dag. Tonåringar har svårt att hitta sin roll och hur skulle dom veta var dom ska stå när så många av oss vuxna inte heller vet ännu vem vi är och var vi står. hela livet är ett sökande och när vi levt klart så har vi då verkligen levat eller har vi bara sökt något bättre än det vi alltid har haft. Mera så skall vi väl fylla våra år med liv än livet med år. Men lätt är det inte. Det är som kärleken, den söker vi också och springer ofta förbi i sökan på något bättre. Avslutar med en dikt som säger allt.

Dalen

Ingen tog dig i handen och sa:
passa på
Detta är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft
med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek

Ingen sa:
gå långsamt.
Akta dig att färdas alltför fort
att tro på en annan dal
en större som du hört om
det finns ingen annan
inte för dig
dröj kvar
prägla vart löv i minnet

Ingen sa:
detta är nu.
Detta är mycket
Detta är tillräckligt
Alldeles ensam sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag:
den såg ut så
Det var den.

 ( Solveig von Schoultz)

 

 

Fredag och vad sen då ?

 

Nu har vi fredag igen och det betyder jobbpass som börjar. Det är Forneldarnas natt i södra Finland, villa avslutning här i trakterna och venetsiansk lite norrut om jag förstått rätt men för mej så får det gå som en vanlig helg. Kanske vi åker och kollar lite på eldarna vid kusten morgon. Junior tänker vara i stan men vi ska träffas efter jobbet och gå och handla lite. Så här är det nu, men klagar inte mera. jag vet att hon har det bra.
Igår var det tyky från jobbet med minigolf, lunch på strampen och kultur på Kuntsi. Helt roligt. Trevligt för mej att som så ny vikarie få följa med.  Efter att ha varit på tyky blev det en sväng till plantagen efter lite växter till min lilla fyrkant, som skulle bli ett sagoland men liknar mest en japanskinspirerad trädgård nu. Helt nätt i si enkelhet. Det som jag ännu söker men som jag säkert först hittar i vår är jättedaggkåpa som skall planteras i kanten på blomlandet nedanför vardagsrumsfönstret. Så sådant har jag sysslat med och så har jag kokat sylt på björnbär och äppelmos. Kan ni tänka er jag som inte alls är någon husmor men nu har jag mittiallt blivit som en Muminmamma och jag som mycket hellre är en drömmande Snorkfröken eller en påhittig och envis lilla My men kanske bra att jag kan vara lite av alla.
Snart är det september och då skall väl hösten komma. Nog för att det gröna börjar skifta i alla andra färger redan. Och kvällarna  är mörka.
Och vet ni va ? Jag mår bra och det känns faktiskt att jag valt rätt nu och gör det jag vill. De som känner mej bättre vet om allt jag gått igenom och vet hur skönt det känns att äntligen ha fått finna lite ro och lugn. Att känna ett inre lugn och trygghet så det är ett av det bästa som hänt. Att orka med mej själv och inte hela tiden tvivla på att jag inte duger och inte kan något. Nu har jag hittat mej själv, och accepterar mej för den som jag är.
Ha det så gott alla !

Finska rötter

Förvillade mej in på bloggen trots att jag egentligen inte har så mycket på hjärtat idag. Men vet ni vad som är konstigt ? Nu är det ju så att jag bor nästan i finlandssvenskhetens näste, jobbar mest på finska och har svenska som modermål. Men med det att jag bor här som det är Sveriges TV och radio som gäller och jag upplever att mycket är sverigepåverkat både i trädgårdar och tankesätt på nåt vis så vad gör jag då ?? Jo som vanligt är jag käringen mot strömmen för jag älskar finsk design och finsk musik.  Suomipop spelar i bilradon för fulla muggar, lyssnar jag på musik hemma så är det mest på finska artister som sjunger på finska. Kan detta ligga i generna ? Jag är ju inte renodlad finlandssvensk, utan en salig blandning av allt möjligt och tycker egentligen att den bilden rikssvenskarna ger så är ganska ytlig. Men jag gillar mera att lyssna på sommarpratarna från Sveriges radio, jag gillar mera den svenska påstådda jämnställdeheten och deras feminister men inredning och musik då ska det vara finskt. Så finska rötter med svenska grenar eller ??

Måndag igen

Efter ett påfrestande veckoslut, jag förstod inte hur påfrestande det var förrän igår kväll när jag var totalt slut, så bestämde jag mej för en sovmorgon efter att S åkt på jobb. Vd var då påfrestande under helgen som gick. Jo jag var , eller vi, var till Dragsfjärd och hälsa på mamma och pappa och söka sista sakerna. Och usch vad jobbigt det var. Var som en klimp i magen och en kedja runt halsen hela tiden. Tydligen så påminns jag undermedvetet om allt vad som hänt där och det gjorde att jag hela tiden var på spänn om något igen skulle hända. Ingenting hände för det var en snabbvisit. Men i alla fall fick jag klart för mej att jag nu hör hemma här. Klumpen och kedjan försvann när vi körde bort från ön. Kanske för någon en kort tid att bestämma det på. Det är faktiskt bara knappa tre månader i vackert sommarväder som jag varit Närpes/Pörtom bo men i alla fall så känns det att det är här jag hör hemma. Jag saknar inte havet och doften , men visst uppskatar jag det kanske mera nu   när det inte finns bakom knuten. Jag har ett jobb jag trivs med och där jag känner uppskattning för den insats jag gör. Allt känns lugnare och tryggare nu. Sover gott om nätterna och behöver inte vakna av alkoholiserade grannars nattliv. Till och med Ella så trivs bra, hon är också helt slut idag.
Så det att våga ta steget och börja om. Flytta bort och bryta alla gamla invanda mönster är ett av de bästa besluten jag gjort. Varför trampa runt i gamla spår som får en att må dåligt när det finns nya spår att gå i eller göra helt nya spår ?  Det är väl även den insikten att jag älskar mej själv och anser att jag ska få vara lycklig och må bra. Jag har höjt min egen status i mitt liv. Jag kommer inte längst ner på prioriteringslistan mera utan finns högre upp för det är ju bara jag som kan satsa och styra mitt liv och känner jag mej själv så dåligt att det gör mej sjuk så då är jag väl dum om jag inte gör något åt det ? Är det inte så ? Så det var det jag gjorde. Tog steget bort och gjorde det beslut som fick mej att finna glädjen i livet igen. Förändringen gör ont i början mer ur det onda kommer något bra. Jag vet.

...nu blir kvällarna kyliga och mörka...

Ja hösten är kommen hör stormarna gny. Nå kanske inte riktigt men i alla fall så får jag konstatera att sommaren nog nästan är slut. Skogen andas redan höst, ni vet hur en skog kan dofta på hösten. Sommarskog doftar egentligen inte men på hösten så kommer en sån där höstig doft och färgerna men dom har inte riktigt ännu börjat.
Hösten ja. Skolan har börjat och allt verkar gå bra för junior. Hon var och hälsa på under helgen och tog ännu mera saker till sitt hem i stan. Hon räknar det som hemma nu för det är där hon är mesta tiden nu. Vi diskuterade detta om var hemma är och konstaterade att det är komplicerat. Både hon och jag har lite komplexa inställningar till vad hemma är. Kanske vi är lite rotlösa men vi har det bra som det är för tillfället i alla fall. Nästa helg skall jag åka till barndomshemorten och hälsa på mamma och pappa och hämta lite saker som vi lämnat efter oss.
Angående jobbet så blir det mera skolningar, blir en intensiv höst med utmaningar men det är bara kul. Tydligen har jag gett något gott intryck eftersom det verkar som jag får stanna även efter nyår då förändringarna sker. Var en dag på inskolning i stroken och skall igen på fredag. Arbetsgivaren verkar inte börja samarbetsförhandla på sjukhuset i alla fall utan personalen behövs, känns tryggt.

Ella babyn vår så har fyllt 5 år. Vem skulle tro det så valpig och fjollig som hon är, och nu har hon dagis också . Här får hon springa lös och ha det bra. Kompisar har hon också att bossa med. Killarna Birk och Santtu som hon visat för var skåpet står. Nu ligger hon i soffan och bara tar det lugnt för tillfället.
Så livet är lugnt för tillfället. Junior har det bra och jag har krisat färdigt och accepterat läget. Jobbet flyter och trädgården skall bearbetas. Mitt och S förhållande är också bra, vi söker en gemensam vardag. Så nu är det bra igen tills nästa kris kommer men jag hoppas det räcker tills den kommer för det är så jobbigt. Men jag har ju lärt mej att ta dom när dom dyker upp och bearbeta enligt bästa förmåga. Jag vet ju var jag har mina kanaler. Och nu när jag igen läst mera dikter och andra kloka ord som tröst och styrka skall jag dela med mej en till, av bästa Märta Tikkanen som är en beundransvärd stark kvinna.
                                                    Du måste vara stark
                                                    händer det
                                                    att människor säjer
                                                    till mej

                                                    Och jag tänker
                                                    på allt som har hänt
                                                    - kanske
                                                   jag är stark

                                                  Ja, det är väl så
                                                  Jag är väl stark jag

                                                  Starka människor böjs inte
                                                  De bryts

                                                  och brister

                                                 (Märta Tikkanen; Århundradets kärlekssaga1978)

Terapi

Efter att ha fått skriva av mej det värsta här sist så började jag må bättre. Som jag tidigare sagt så är ju bloggen min terapeut, där jag får spy ur mej allt och få perspektiv på saker och ting för att sen kanske få en rätsida problemen och illabefinnandet eller vad det kan handla om. Visst tror jag att alla borde få gå till en psykolog emellanåt också eller någon annan helt opartisk person som hjälper en att få perspektiv eller som kan säja om du är normal eller inte. Men än så länge så får bloggen vara min terapeut och för tillfället också blomlanden som jag sysselsatt mej med i dag så att svetten rann. Men guud va skönt det var efteråt, fast det inte är klart ännu. Funderar på att göra ett sago-land kanske ett smurfland på det ställe där jag klippt ner taggiga buskar. Det är rakt framför "fin-dörren" så där skulle jag sen kunna sitta och drömma. Jag älskar ju smurfer så....och sagor och fantasivärldar. Så ett eget litet sagoland så skulle kanske vara bra. Eller en Mumindal.....

Trädgårdstomtar är jag inte så förtjust i men hittade ingen bättre bild.

Så terapi...skriva, jobba och läsa....det är vad jag får hjälp av och förstås musik. Och den tanken att jag vet att jag inte är ensam. Jag berättade om Tommy Hellstens bok Förändring och avslutar dagens terapi session med en text-dikt från den boken:

Rädslan att gå sönder

Allt som en människa släppt sitt grepp om bär märken efter hennes naglar. det är som man var tvungen att ruska henne fri från allt hon klamrat sig fast vid i sin strävan att finna trygghet. Livet vill få igång oss, ruska om oss, få oss att vakna. Ju ihärdigare vi klamrar oss fast, desto kraftigare måste vi ruskas om.
 Det går inte att finna trygghet utanför sig själv, varken i pengar eller i människor, rusmedel eller makt. Den enda tryggheten finns i oss själva. Vägen dit går via otryggheten, den otrygghet vi känner när vi avkläds allt som vi klamrat oss fast vid.

Det känns
som om jag skulle gå sönder.
Det är någonting inombords som går i kras
och det gör mig rädd.
Jag vill inte förintas, inte krossas,
inte dö.
Jag vill leva.

Jag hade inte bjudit in dig, ändå trängde du dig på.
Jag blir inte klok på dina avsikter,
du får mig ur balans.
Varför har du kommit, du främmande vandrare ?
Är det för att söndra och förstöra ?
Vem gav dig fullmakten att bryta dig in i mitt sinne ?

Jag har på känn att du inte tänker ge dig av
förrän du fullgjort ditt uppdrag.
Jag som hoppades att du bara var
en tillfällig vandringsman
ett vilsegånget spöke
ett murrigt penseldrag
mitt i den strömlinjeformade bilden.
Gå tillbaka dit du kom ifrån-
till urdvalan, till djupet av mitt sinne.
Det här är mitt liv, ett noggrant bygge.
Gå din väg, jag behöver dej inte just nu.
                                Tommy Hellsten; Förändring. 2007, s.10-11

Det är vad jag vill berätta idag. Livet går vidare och det är bara att följa med. Men ibland så kan man hoppa av tåget och stanna en stund på perrongen och bara vila och känna livet i sig.

Gå sönder

Vet ni hur det känns att ha den känslan inom sej att gå sönder ? För det är vad jag har känt och känner. Jag har gått sönder än en gång och håller nu på att försöka plocka upp de bitar jag vill ta till vara för att igen bygga en helhet där jag kan må bra. Nej mitt förhållande med S är bra. Men det som jag trodde jag var förberedd på och skulle klara av med glans så gick inte så. Mitt älskade barn har flyttat och då gick jag i kras. Det var som hela min personlighet förssvan och jag visste inte längre vem jag var och var jag stod.  Jag som varit så stolt över att ha äntligen hittat mej själv och gjort stora förändringar i livet och börjat om, så jag brast. Alla mammor och pappor har säkert samma känsla när barnen flyttar hemifrån och blir stora men så ont det tar. Så nu vet jag inte när jag skrattat på riktigt sist eller känt glädje. Jag är glad för mitt barn som verkar klara sej bra i stan. På måndag börjar skolan. Hon är ju bara 50 km ifrån. Men som Mattis i Ronja Rövardotter sa när skalle-Pär dog: Det är nånting som fattas mej.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

 

Karin Boyes dikt är en dikt som följt mej och nu är den en tröst. Den talar så för vad ja känner inom mej men ger även det hopp att det blir bra. Jag kommer att hitta mej själv igen. Jag kommer kunna skratta igen och känna glädje. Jag vet att den dagen kommer, kanske redan imorron är en bättre dag. Dg för dag bygger jag upp mej själv igen. Murarna kanske blir lite tunnare eller kanske tjockare, mitt självförtroende blir kanske bättre och kanske jag helt enkelt blir en bättre människa efter att igen gått sönder en gång och plockat upp skärvorna och gått vidare. Men ännu idag är jag sönder, så fråga me inte hur jag mår för då börjar jag gråta. Låt mej vara sönder och ge mej tid att bygga upp mej igen så blir det bra sen eller bättre i alla fall.

 

Den här boken är annars värd att läsa när man mår dåligt och gått lite sönder.... den visar att du absolut inte är ensam om det men vissa av oss är starka och andra sköra och jag är väl en starkskör människa jag. Inom yrket stark men som jag så är jag skör...

 

...och följande livlina.......

 

Var inte rädda för livet; det är ingen dans på rosor det finns taggar också.... men allting kommer att bli bra !
 

1:a augusti

1:a augusti och ett vackert dis spred sej över slätterna redan igår kväll när jag körde hem från arbete. Ja nu går sommaren mot sitt slut. För mej känns det som sommaren aldrig började ens så jag väntar på nästa sommar. Nu börjar snart skolorna. N skall flyttas in till stan i veckoslutet så hon får börja sitt nya liv där. Visst känns det vemodigt men jag har ju vetat detta så länge att hon vill bo ensam och bli självständig. Samma längtan hade jag själv. Den där känslan av frihet och att få bestämma själv men också att själv ta ansvar för sitt liv och leverne. Tiden går så fort och barn är ett lån som vi får ha lite mera i början men efter en tid så växer dom och då ska vi vara glad för de stunder vi får med barnen. I våra hjärtan bor de ju alltid i alla fall.
Solen stiger över riksåttan och bilarna kör. Många bilar med släpvagnar så flytt från landet eller till studiebostaden börjar säkert vara igång som mest nu.
Sista tiden, veckorna, så har funderingarna varit många. Funderat över släktingar, familj och betydelsen av dessa. Min dåliga relation till min syster och min relation till min kusin som känns mera som en bror. Han har tagit sej tid att komma och hälsa på oss under sin Finlands vistelse men syster .... nåja det är som det är med den saken. Tycker jag har försökt närma mej för en diskussion eller en träff men tydligen så är det inte tillräckligt. Så ibland känns det som jag inte har någon syster egentligen, och vem har sagt att jag måste ha en relation med min syster om det är så att vi bägge mår dåligt av det. Men en dag måste vi ju i alla fall träffas... så det är en sak jag funderat på.
Dessutom så har jag sökt efter en tavla med tranor eller fototavla. Jag hör till släkten Kurki och är stolt över den och har en känsla av att tranan är som en skyddsfågel för mej. Blir så glad och känner mej trygg varje gång jag ser en trana eller flera. Brukar tänka att det är Kerttu-täti och Heimo-setä som vakar över mej. Kalla mej knasig men så är det. Dessutom söker jag efter fågelholkar att ha som inredning i sovrummet. Skulle va så prima med någon holk i mina björkar där.  Det ska ju komma fågelgardiner dit också.
Så sommaren kom och gick nästan i alla fall, lite kvar. Jobbet går bättre dag för dag. Är tillfrågad om jag vill skolas in på Stroken; alltså akutenheten  och dessutom skall jag troligtvis få delta  i en fyra dagar lång Duodopapump skolning för Parkinsonpatienter. Det betyder på finska i Jyväskylä, men nog ska det gå bra. På jobb funderar jag ibland på arbetsmoralen hos dessa unga nyutbildade vårdare där det ibland känns som om telefonen och pauserna är det viktigaste. Patientkontakterna är inte det väsentliga eller att slutföra arbetsuppgifter eller att lära sej nya saker eller söka info om saker sm man inte helt har på klart, men kanske det bara är jag som är konstig.

 Detta är en artikel på Vbl 31.7 13 från min avdelning. Mina förmän på plats.

Och vet ni vad jag längtar efter ? En ledig dag utan några måsten. Ingen klocka som ringer, bara få vara. Jag tror att det skulle ge mej lika mycket som semester just nu. Men det går mot hösten och nu blir denna lediga weekend dotterns med hennes flytt men kanske nästa gång..... nu skall jag gå och skörda björnbär.

Ett väckande samtal

Jag är ingen Florence Nightingale, Sophie Mannerheim eller Katie Eriksson. Jag gör mitt arbete för att jag behöver en lön som betalar för mitt leverne. Men trots att jag anser att mitt arbete inte är mitt kall som jag osjälviskt utför med risk för att själv bli skadad och smittad så har jag en moral och ett  etiskt tänkande som jag använder mej av speciellt i mötet med anhöriga till mina patienter, men vissa verkar sakna detta. En vän ringde i morse. Var upprörd. Hens äkta hälft ligger som patient men skulle få komma på dagspermission idag för att få stimulans och ork att sen ta itu med den utvärderande rehabiliteringsperiod som hen är berättigad till inom specialsjukvården i slutet av månaden. Och vad är det upprörande med detta? Jo denna väns barn hade besökt sin förälder på denna anstalt och f ok att patienten få komma på dagspemission eller behövs det läkarlov. Det var helt k för denna på anstalten anställda person med dubbelexamen och ledande position och lång arbetserfarenhet men i följande andetag om jag fick rätt så uttryckte sej denna vårdare att det skulle vara bäst om patienten skulle få en hjärninsult till för att få komma bort när han ändå är så trött och inget orkar och att pga denna trötthet så kommer han knappast att få vara så många dagar på intensivrehabilitering heller. Hur kan man säja så ??? Jag ryser. Det är en sak vad vi vårdutbildade tänker för oss själva och vad som säjs i kafferummet men att säja det till en anhörig, då är yrkesetik och proffessionalitet långt borta. Det är inte patienternas fel eller anhörigas fel om personalstyrkan är liten och arbetsbördan stor. Vården är lagstadgad och viktigt att hålla upp en professionell bild av sin arbetsplats. Så jag blev sannerligen ledsen och upprörd av att höra detta om min gamla arbetsplats. Vården handlar om att prioritera till stor del och om en inriktad avdelning på rehabilitering har patienter som skall på intensivrehabiliterings utvärdering så tammefan gör det då. Rehabilitera och låt småsaker vara och sluta vara så petiga med icke så livsviktiga saker och försök i alla fall rekrytera personal ch sköt om den personal som finns och inspirera personalen till ett gott arbete.
Att jobba inom vården är ett skådespel ibland. Vårdpersonalen måste spela en roll och inge ett tryggt och deltagande sätt gentemot sina patienter och dennes anhöriga. Vi kanske vet vart det bär av och i sinom tid är det oftast vi som får berätta och ta emot reaktioner nä drömmar och förhoppningar går i kras. Men det måste göras i den takt som den mottagande parten är mogen för. Läkaren kan i sin tur berätta sin del när som helst och då är det även vi vårdare som oftast få reda upp den chocken och reaktionen. Men ändå... mitt hjärta gråter och jag lider med min vän och det bemötande hens familj får och fått.  dessutom går hen nu och är rädd för att hens hälft bestraffas ifall hen för denna sak vidare till högre instans.
Vart är världen på väg ? Jag hoppas verkligen att denna SOTE/Sotku reform gör så att patienterna blir bättre bemötta och får den vård de är berättigade till. Och att anhöriga får ett värdigt möte i vården...
Och om mina egna nångång blir patienter på någon anstalt så förväntar jag mej ett värdigt bemötande som anhörig.
En gammal dam som jag träffa en gång under min studietid sa: "Om du är sur och på dåligt humör så har du inget här att göra. Sjuka människor orkar inte med det vi har tillräckligt ändå".  Detta ha jag försökt att gå efter. Försöka vara den som ändå kan inge ett hopp och en liten stund i dagen som avbryter den verklighet som mången patient och anhörig idag upplever på anstalter runt om i Finland.

Men nu skall jag gå ut och plocka björnbär. Har en ledig dag att ladda batterierna för att imorgon igen stå på scenen och hoppeligen göra någons dag lite bättre.

                              "En dans på rosor, men ingen har lovat dej en dans på rosor......"

Förlåt men...

jo jag vet att ag lovade en snabb fortsättning av min husmorssemester men det  blev som det blev. Tycker att jag inte gjort annat än jobbat, suttit på vägen till och från jobb eller sovit eller skött om hushållet sista veckan. Nu dessutom gör jag tre kvällsturer på raken så det gör sitt. Men jag skall i alla fall vara ledig onsdag och torsdag och troligtvis får jag besök på onsdag av kära kusin. Men under min husmorssemester lördag alltså den 6.7 så då var det vackert väder. Lade mej pladask ute i solen på mammas gård och lapade sol...utan solskydd.....och så lyssna jag på sommarpratare och bara njöt. På vägen på fredagen när vi åkte söderut så lyssnade via radion på en sommarpratare; Frida Lindholm som pratade om hur det var att mista sin mor i cancer och processen kring allt detta och hur det påverkat henne. Måste säja att det är modigt att öppna sej så mycket i etern. Satt  där på vägen...Har ännu många sommarpratare jag skall hinna lyssna på men det får bli i små bitar. Bilder på några jag lyssnat på. (bilderna från nätet)

Frida är hon i mitten och dom två andra är Anne Hietanen som också bloggar och Peppe även hon bloggar.

        

och alltid underbara Jonas som pratar på SR P1.

                                                 Silvia Modig; rätt namn på rätt kvinna

och Tarja, alltid lika sympatisk. Hon är verkligen en muminmamma .

 

Dessutom håller jag på och läser en bok som bara är så bra. Författaren skriver annars krönikor i tidningen Tara som väl är lite mera för oss kvinnor över 40 som kommit ur Amelia stadiet. Hon skriver så fint och bra om livets alla vändningar och uppgångar och nedgångar. Om hur många kantstötta människor det finns som känner igen sej i hennes texter och nu hittade hon en till. Hon använder ordet starksköra. Två starka ord i ett men när en människa är bägge, både stark och skör så vad är hon då.  Jag rekommenderar varmt boken. Dessutom skriver hon en text om att vi alla borde ha en farstu i vår själ där vi kan bestämma vem vi släpper in och vem vi visar på dörren. Alla behöver vi inte direkt släppa in i vår kök eller vardagsrum, för alla människor passar inte bara ihop och får oss att må bra eller att vi mår bra med dem. Då är det lika bra med att avstyra det hela i farstun.

Ja jag bara älskar den här boken och skall skaffa den till min hylla, nu är den på lån från biblioteket.

Skriven av Maggan Hägglund.

Finns även en annan bok tillsammans med Doris Dahlin; Drunkna inte i dina känslor- en överlevnadsbok för sensitivt begåvade.

Jag tror att även denna bo skulle vara för mej för jag är en ganska så sensitiv och överkänslig person som ibland lider väldigt mycket av det.

Så det här har jag sysslat med. Dessutom varit på Närpes sommarteater och sett på deras sommarteater, den går på närpesiska och så har ju Närpes den enda vridscenen i Finland så det var en upplevelse. Men jag som är bortskämd med Raseborgs sommarteater så blev nog lite besviken. Skall inte vara så kräsen ...

Så nu väntar jag bara att få mina två lediga dagar som jag bara tänker vara hemma på. Nåja in till Närpes och handla och besöka bibban men annars. kanske fixar jag mitt örtland nu när jag fick taggbuskarna bort. Bäst att ta dagen som den kommer, fånga stunden och göra det bästa av det.

 

Minisemester del 1

Som sagt var så hade jag ju min semester i maj. Med d frivilligt arbete och en flytt. Hela juni har gått i arbetets tecken så nu var det verkligen skönt med tre dagars ledighet. Hade egentligen inga större förväntningar eftersom dagarna var fullbokade, men på ett bra sätt. Vi började redan på torsdagen med att efter jobbet och maten och det vanliga köra till Jurva, där finns en konstgjord sjö som gjordes för pappersbruken i Kaskös skull. Ett vackert ställe, vädret var det bästa och jag börja ladda ner...

 Så här vackert var det och är , så dit skall vi igen. Finns en vandringsled också.

 Spanielparet så fick äntligen simma allt vad dom bara orkade. Och som dom njöt och var blöta.

Och så här vackert var det när vi promenerade tillbaka till bilen på vallen som omfamnar sjön.
På fredag morgon bar det iväg söderut. Stannade först i gamla Raumo som var en mycket positiv upplevelse. rekommenderar varmt att besöka Raumo; Ol niingun gotonas. Härlig dialekt, natur och miljö och en massa små fina shoppingställen. Så där njöt vi och åt jättegod bakelse och ett himmelskt gott chailatte på en trevlig servering.

 

Efter Raumo bar det iväg på det som var den stora grejen på fredagen, nämligen Ruisrock och lyssna på Håkan Hellström. och det var något det. En härlig artist som gav sitt allt. Och så vacker musik och så fina tänkvärd texter. Sitter och lyssnar på honom just nu också. Ja vad kan jag annat säja, jag är såld på honom. Lyssnar när som helst på honom live igen. Han är på Allsången på Skansen imorron. Han är ju en lite speciell artist och endera så gillar man honom eller inte. Men bättre än Stam1na som spelade före var han alla gånger eller om det är åldern som gör det. Men Ruisrock i sej är en upplevelse där musiken inte verkar vara det viktiga utan att supa och bete sej som finnar gör. Och vilka sätt dom har att smuggla in sprit på om man alls kommer innanför porten... Undrar hur många våldtäkter och misshandanden som det varit.... för där ser man nog lite av allt och det är inte vackert. Runsalas natur är vacker men det andra.... på Håkans konsert så såg man vacker kärlek och sådana som kom för musikens skull och dom flesta var dessutom  om jag gissar rätt svensktalande finnar eller finlandssvenskar eller tvåspråkiga finländare.

 

 Soundchecket före spelningen. Håkan inte på scen. Bakgrunden är sista omslaget från CD.n

                                         Intensiv scennärvaro.

 

Det var fredagen. Efter Håkans framträdande var vi så tagna och trötta så vi tog bussen tillbaka till mässcentret där vi hade parkerat bilen och åkte till mamma och pappa.

Och del 2 av min husmorssemester kommer imorgon om allt går enl. plan.

 

Sommartider och datatid.

Efter att jag flyttat och inte lever i ett distansförhållande mera så har min datatid minskats otroligt. Därför blir det inte så täta inlägg på bloggen heller. Kollar det mesta jag behöver via telefonen men orkar inte sitta och blogga därifrån. Och dessutom är det sommar.
Längtar efter min minisemester i helgen när vi ska resa söderut. Ruisrock på fredag och Baltic jazz på lördag. Dessutom skall jag försöka hinna träffa alla vänner och bekanta och så borde bästa kusin vara hemma från Göteborg. Sakta har jag klimatiserat mej här men saknar havsluften. Förra helgen var mamma och pappa här och hälsade på och då var vi ut och åka till Kaskö. Då fick jag havsluft. Finlands minsta stad som ligger vid havet. En mysig gammal stad. Rekommenderar ett besök. Det känns absolut inte som du besöker en stad men tillika får man känslan av att man är i Pippis stad ... den är så där mysig. Min bil ska jag få hem imorron...betalade ut den igår från service och fy Fabian vad det kan va dyrt... men behöver den.
Imorgon har jag varit en månad Närpesbo. Tänk vad tiden går. Allt har gått bra och är under kontroll tycker jag i alla fall. N. fått hem brev från gymnasiet och läsordning. Imorgon skall jag ringa om lägenheten hennes. Eller jag gjorde det nu för imorgon kan det vara glömt igen. En trevlig hyresvärd får hon så det känns bra. Och bra för henne att börja pyssla på med något också. Hon väntar på att få komma till stan och lite bort från fält och fåglar men hon har ännu som sommarprojekt att måla garaget.
Men sommartid och datatid. Sommartiden kan jag inte göra något åt, att nätterna är ljusa och att jag hellre är ute eller gör annat än sitter framför datan. En tid trodde jag att jag var beroende av datan nästan men så är det ju inte alls. Klarar mej ju bra.  Visst blir det flera bloggar att läsa sen när jag äntligen kopplar in mej men det gör inte så mycket. Hellre tar jag en ordentlig stund när jag gör saker då än att jag flippar på lite nu och då. Sommaren är ändå så kort och när mörkret kommer så blir det säkert annat. Och just nu när jag mår så här bra så har jag inte ens alltid så behov att skriva så mycket. Bloggen är ju min terapi där jag ibland spyr ur mej mitt illabefinnande för att få perspektiv på saker och ting. Men när läge är lugnt och tankarna lugna så är skrivbehovet mindre. Läser annars en bra bok nu, eller det är en kolumnist på tidningen Tara som gett ut sina samlade kolumner i en bok och dom är bra, vissa är nästan som hon skulle ha skrivit av mina tankar, för jag kan inte skriva så bra som hon. Roligt ibland att läsa kolumner, finns många så bra kolumnister. Favoriten i Hbl är Kaj Korkea-Aho. Jag bara gillar hans sätt att skriva.
Men nu ska jag ta min Tara och Femina i soffhörnet och läsa. i fredag kommer jag mot Kimitoön efter en tur i gamla Raumo och Åbo på Ruisrock. Vi ses !

Fredag morgon.

Länge sen sist igen. Men nu har äntligen allt början ha sin gilla gång. Vardagen har kommit igång. Jobbet börjar löpa lite bättre, men det kan jag ju säja att jobba för en stor arbetsgivare är inte det samma som för en liten kommun. Jo jag håller ännu fast i att Kimitoön är liten. Junior har åkt till mormor men på lördag ska dom alla komma hem igen, alltså mamma och pappa hämtar hem henne och tillika får dom då se hur vi nu har det. Jag har jobbat mycket, hade ett sju dagars pass över midsommar och det känns ännu, som tur har jag en arbetsväg som ger mej möjlighet att koppla bort. Skall ännu ikväll på kvällstur men sen ett ledigt veckoslut. Och nästa helg blir det Ruisrock på fredag och Baltic Jazz på lördag och hoppas jag träffar lite av mina saknade f.d arbetskompisar då. Men har kommit fram till att de "äldre" och svensktalande på sjukhuset är helt ok. Går bra att diskutera med dom men synd är att det verkar som dom alla är på väg att byta avdelning i omorganiseringen 2014. Mitt avtal går ut den sista december 2013 så kanske jag söker annan avdelning sen också får se. Ifall jag vill se något annat. Men ännu är neurologin ännu så ny fast jag även har lite lungpatienter att sköta så mycket nytt och roligt. Har i alla fall lärt mej att vara tacksam för det jag har för nog har jag redan sett och upplevt mera drama i människors liv än på bädden. Helt annat när det handlar om yngre människor. Men nog om jobbet, förutom en sak. Jag känner att jag som sjukskötare inom grundvården kände mera, såg mera helhet och det är annat nu. Nu ska du fixa det som är sjukt och sen vidare nånstans.... men det är så som det är men nästan 20 år i långvården gör sitt så nu försöker jag finna min gyllene väg för att få hålla det bästa av allt. Best of both world´s....

Dagens  utsikt när jag sitter här vid mitt skrivbord i min hörna och skriver. Har satsat 20 e på mej själv och köpt Vain elämää skivorna till mej, ni vet Så mycket bättre på finska. dessutom har jag laddat ner några Podcasts.  Betalat räkningar och annat smått och nu borde jag börja fixa igång dagen. Men ute  är det grått ännu idag. Igår var det ett sjuttons åskväder och regnet öste ner. Som tur höll det så mycket upp när jag var in till stan efter jobb efter mina nya glasögon och så klippte jag håret. Hittade en helt ok frissa med online bokning så satt på onsdag kväll och bokade in tid det är mycket patent grej. Det känns bra nu tycker jag när jag äntligen igen har lite ro i kroppen känns det som. Vardagen löper, vi har lägenhet i san till N. tills hon skall flytta och börja studera vid Vasa gymnasium i höst. Så allt har löst sej. Förutom bilen som är på service... men den blir också bra och som Karlsson på taket skulle säja; det är en värdslig sak. Det som jag ännu saknar är väl kanske den här egna tiden som jag inte har så mycket av mera. Därför är det så skönt att idag få vara ensam hemma och bara vara och syssla på i egen takt. Nog för att jag aldrig vet när som Senny eller Lars kan dyka upp. Dom kommer och går lite som dom tycker här...irriterar nog ibland mera och ibland mindre, men ids inte eller orkar inte göra någon scen av det. S. har nog berättat var gränsen går för dom men när nu s. varit ensam i nästan 10 år så i alla fall är ju mamma då van att lite sköta hushåll åt pojken sin. Så jag låter dem hållas.  Märks att semesterperiod är igång. Mera trafik och många husvagnar. Men jag tar semester i de små stunderna jag får för mej själv. Funderar på att ta mamma och pappa till Kaskö så får jag lite havsluft eller om vi far mot Åminne. För luften av hav saknar jag....men det visste jag om att jag skulle göra. Med allt jag nu gjort och alla beslut som jag tagit så tar jag mera vara på de små stunderna och gör det bästa av dem. Stunderna för mej själv eller med N. och med S. då när vi bara är tillsammans och har det bra. Nästa vecka så måste jag komma ihåg att säga till N att komma till stan för där är matmarknad på gågatan, försäljare från olika länder säljer sina produkter och hon (och jag) gillar sånt. Det går så enkelt för henne att ta bussen härifrån in till Vasa och så åker vi hem tillsammans. Det är också kvalitets tid...
Men nu skall jag ta kvalitets tid med bykmaskinen.
Bilden högst upp är mot ingången på jobb.

"Våra" tre hundar som faktiskt kan sitta stilla...lurade av N. med glassspinne :) Santtu, Ella och Birk.