32 dagar

Ja 32 dagar kvar nu som ö-bo. Sen kan jag kalla mej stadsbo och jag bor på fastlandet. Utan min älskade havsutsikt och höga berg och djupa dalar. Nu märker jag hur mycket jag uppskattar naturen här för ännu känner jag inte till "smultronställen" i Österbotten. I Vasa så vet jag att jag får mina havspromenader där har jag vandrat många gånger förr. Så nu när jag går ut med hunden så söker jag mej ut i naturen, klättrar i berg och ser på havet och fåglarna. Det är en vanesak och snart så har jag lärt mej att uppskatta det nya. Men människan är ett vanedjur. Värst blir det nog att skiljas från havet och måsarnas skri. Jag är ingen list-människa men ibland så kanske det kan vara bra att göra upp listor för sej själv på vad som man gillar och inte gillar eller saknar eller inte kommer att sakna. När jag flyttar så flyttar jag som till ett nytt land, en ny kultur, språk (jo svenska talas det nog men dialekten är ju lite speciell) och natur. Som att börja skriva på en ny del av en bok om mitt liv. Rena vita sidor att börja fylla med nya händelser och funderingar. Redan nu så börjar saker rulla in som jag skall ta ställning till i mitt nya hem. Blomland, potatisland, städning av skåp; vems porslin ska användas och vad skall det göras av med. Och så är det ju jobbet. Känner mej säkert som en novis nästa vecka när jag gjort mina första skift på sjukhuset, det är ju också en helt ny värld. Pratade idag med avdelningsskötaren där, jag hade sökt på en befattning men dom låter den nu vara obesatt till hösten. Varit så få sökande så dom låter oss som sökt jobba lite först och så sätter dom igen ut befattningarna för att sökas sen. Det är egentligen ett bra beslut. Så nu ska jag visa mitt bästa som sjukhussjukskötare.
Jag var sista dagen på jobb i måndags. Blev så överraskad för hade gåvor av två arbetskamrater och deras kort så rörde mej nästan till tårar. Den ena har jag jobbat med sedan jag börjat på avdelningen, okej hon varit borta på mammaledigt och sånt men ändå, och den andra så har jag bara jobbat tillsammans med i kanske 6 månader. Det som jag såg skrivet så värmde och gav mej en tankeställare, är jag faktiskt den som dom tror eller ser mej som ? Jag har förändrats de sista åren. Blivit mera hel och hittat mej själv, blivit tryggare med mej själv. Kanske det gör att min arbetsroll även är tryggare och bättre. Fortsättningsvis har jag ett exploderande humör när jag blir trött och orättvist behandlad (i mitt eget tycke) men jag kan hålla det mera tillbaka. Jag har blivit tystare, lyssnar mera. Tolkar mera både kroppsspråk och tystnad. Och med det som jag gått igenom så kanske jag bättre kan sätta mej in i andras situationer. Det värmde i alla fall att få dessa presenter.  Tankarna går ändå till det då det ska vara "min avskedsfest" i slutet av maj, och vad som kommer att säjas då... eller vad som inte blir sagt. Jobbigt kommer det att bli för jag kommer att sakna mina arbetskompisar. Vissa av dem känner jag så bra att vi kan jobba tillsammans utan att prata med varandra. Vi vet varandras styrkor och svagheter. Nu måste jag hitta en ny arbetsgrupp att identifiera mej i och hitta min plats i. Lätt blir det inte för i sjukhusvärlden personal är ju inte lika stabil som inom primärvården på en liten ort. Men det blir nog så bra så, som S. skulle säja.

Såg idag ådor och ejdrar när jag var på promenad med Ella. Oj vad jag gillar att se på fåglarna på våren. Det ör som våren och sommaren kommer med dem. Och jo jag kommer att sakna dem men fåglarna så får jag väl kolla in i Vasa sen. Men här har dom varit så nära. Strandskatan är också en trevlig fågel att titta på. Men får börja kolla in spovarna på fälten i Pörtom istället.
Tror jag satt dagen tankar här nu.... mera en annan dag.